Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 32. Werth - Väderkvarn / 973-974 (1921) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Wohlau ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

rent militära funktioner öfverflyttades på
hetmanerna. – I Böhmen hade furstarna af
Przemyslidernas dynasti titeln <i>vévoda<i/> till
åtskillnad från de märiske. Efter slavisk förebild
kallades furstarna i Valakiet <i>vaivoda<i/> och i
Ungern vajda. I Montenegro behölls titeln intill
våra dagar på de för lifstid valde höfdingarna
för olika stammar. 1849–60 fortlefde namnet i
den officiella benämningen Serbskaja vojevódina
på ett österrikiskt kronland (se Banat).
A-d J.

Vojlock (ry. vojlok), ridk., underlag under sadeln,
som man nyttjar, för att dennas stoppning ej skall
nedsölas af hästens svett eller för att utjämna
sadelns tryck på hästens rygg. Vojlocken göres
vanligen af filt, fyrkantig enligt svenska arméns
modell (se fig. 1), eller af läder, som skäres i

Fig. 1. Fig. 2. Fig. 3.

sadelns form (se fig. 2). Vid kapplöpningar
med viktbestämmelser (se Vikt) anbringas
den erforderliga utjämningsvikten
medelst blytackor i särskilda fickor på
vojlocken, s. k. viktvojlock (se fig. 3).
(B. C-m.)

Vojlockskifva, ridk., en skifva af tjock filt,
som är afpassad efter sadelbladets form och fästes
under detsamma (se Sadel) för att ersätta sadelns
stoppning. Svenska arméns manskapssadel modell 1900
är försedd med vojlockskifvor.
B. C-m.

Vojmsjölandet, kronopark i Malgomajs revir,
Härnösands distrikt, Västerbottens län, har enligt
K. M:ts befallningshafvandes i Västerbottens län
afvittringsutslag 5 febr. 1887 bildats af gammal
kronomark. Areal 9,088 har (1915).
S-r.

Vojmsjön, en 78 kvkm. stor sjö i Vilhelmina socken,
Västerbottens län, genomfluten af Vojmån (se d. o.),
en af Ångermanälfvens större bifloder. V. är 54
km. lång med längdutsträckning hufvudsakligen i
n. v.–s. ö., men största bredden uppgår till blott
ett par km., utom vid sydligaste ändan, där en 4
km. lång vik, Storviken, skjuter upp mot n. En annan
6 km. lång, men mycket smal vik sträcker sig mot
v. från sjöns midt. Stränderna äro i s. bebyggda och
delvis odlade, men kring sjöns norra del bli gårdarna
tunnsådda. Omkr. 5 km. n. ö. om V. ligger Dikanäs
kapell. Höjden öfver hafvet belöper sig till 413 m.,
men bergen i omgifningarna höja sig på flera ställen
till nära 800 m.; största uppmätta djupet är 145 m.
J. V. E.

Vojmån, biflod till Ångermanälfven från vänster,
rinner upp på norska sidan af gränsfjället
Rastatjåkko på omkr. 900 m. ö. h. samt rinner
omkr. 50 km. i östlig riktning genom sjöarna
Gotajaure, Fiansjön, Fättjaure och Borkanjaure, alla
ofvan barrskogsgränsen på 500–600 m. höjd. Fjällen
på ömse sidor stå tätt gyttrade och höja sig till
1,300–1,400 m. ö. h. Längre mot ö. bli omgifningarna
mera låglända, och en sparsam bebyggelse börjar. Af
sjöar passeras på de närmaste 30 km. Bergsjön och
Dikasjön, på hvars norra sida Dikanäs kapell ligger,
samt därefter i sydöstlig riktning den långa och smala, men
mycket djupa Vojmsjön (se d. o.). Från Vojmsjöns
sydända blir åns hufvudriktning sydlig under den
närmaste milen, och efter en större krök åt v. återtas
den sydliga hufvudriktningen, tills ån i närheten af
Dalasjö by tämligen tvärt viker af åt v. n. v. och
efter omkr. 15 km. lopp faller ut i Volgsjön (se
d. o.) vid Vilhelmina kyrkplats. Åns hela längd utgör
omkr. 200 km. och flodområdet omkr. 3,700 kvkm.
J. V. E.

Vojmåsen, kronopark i Volgsjö revir af Härnösands
distrikt, Västerbottens län, har enligt
K. M.ts befallningshafvandes i Västerbottens län
afvittringsutslag 31 mars 1886 bildats af gammal
kronomark. Areal 3,553 har (1915).
S-r.

Vojnarovskij. Se Woynarowski.

Vo’jnikov, Dobri, bulgarisk teaterförfattare,
f. 1818, d. 1879, bildade 1866 i Braila en
teatertrupp och grundlade därigenom den bulgariska
skådespelarkonsten. Själf var han både dramaturg,
regissör och direktör. Hans lustspel och satiriska
komedier, som nu äro totalt glömda, sakna konstnärligt
värde, men ha dock haft stor kulturell och nationell
betydelse för Bulgarien. V. hade god insikt i
dramats teori och iscensättning. Inflytande af
Molière kan skönjas i hans sceniska sedeskildringar.
A-d J.

Vojnovic [-vitj]. 1. Ivo V., sydslavisk författare,
f. 1859 i Ragusa, tjänstgjorde en tid på ön Brazza
och blef sedan regissör vid kroatiska nationalteatern
i Agram. Han debuterade 1884 med novellsamlingen
Perom i olovkom (Med penna och stift), som röjde
konstnärlig elegans. Hans salongskomedi Psyche
(1889) utmärker sig för spirituell dialog och god
scenisk teknik. Hans förkärlek för det natursköna
Ragusa (Dubrovnik) framträdde kraftigt i den
något sentimentala romanen Xanta (1886; sv. of
v. af A. Jensen 1902), hvars konstnärliga värde
ligger mer i de vackra naturmålningarna än i den
något schablonartade karaktärsteckningen. Denna
anmärkning gäller i ännu högre grad om det folkliga
skådespelet Ekvinokcii (Höststormar; 1895), som i
melodramatisk stil söker skildra det ragusanska
sjömanna-lifvet. Främst som ragusansk diktare
står V. genom Dubrovatjka Irilogija (1902), som i
dialogi-serad form innehåller utmärkta stämningsbilder
från den ragusanska republikens sista dagar från
stadens besättande af fransmännen 1806 till det gamla
adelsväldets utslocknande på 1830-talet. Föga lyckadt
är däremot det bisarra, till Venezia förlagda moderna
dramat Gospotja sa suncokretom (Damen med solrosen;
1912), en demonisk äfven-tyrerska. Stor popularitet
vann V. på sista tiden genom sina historiska sagospel,
Smrt majke Jugo-vica (Jugovitjernas moders död; 1907)
och Laza-revo voskresenje (Lasarus* uppståndelse,
1913), båda i poetisk form behandlande det serbiska
Kosovo-motivet och alltigenom byggda på den folkepiska
traditionen enligt Vuks folkvisor. Jfr A. Jensen,
"En sydslavisk dramatiker" (i "Från Balkan", 1916).

2. Lujo V., den föregåendes broder, historisk
författare, f. 1860, anställd i diplomatisk tjänst vid
hofven i Belgrad, Cetinje och Sofia, har skrifvit en
historisk studie om Ragusas förbindelser med Turkiet
(Dubrovnik i Osmansko carstvo 1365-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>