Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vigfússon ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
361
Vigfússon-Wight
362
problem 1920. Utom språkvetenskapliga
tidskrifts-uppsatser har W. utgett
Materialistisk historisk uppfattning (1908),
Södra Hallands folkmål l (1913), Två radikaler,
G. K. Chesterton och H. G. Fells (1914),
Världskriget och världsfreden (I-II, 1915) och
De korta rotstavelserna i Skånemålen (1918).
2. T-s.
Vigfússon, GuÖbrandur, isländsk språkforskare, f. 13
mars 1827, d. 31 jan. 1889, blef student i Köpenhamn
1850 och kastade sig strax med stor ifver på studiet
af fornskrifterna. Redan 1855 skref han en stor
af h. U m tímatal i ís-lendingasögum í forn-öld
(d. v. s. om tidräkningen i de fornisländ-ska
sagorna), hvilken vittnade om ovanlig lärdom och
till sina resultat ännu står obestridd. Icke långt
därefter öf-vertog han utgifningen af "Biskupa sögur"
(1858-62) samt några andra sagor ("Eyr-byggja saga"
1864). Vidare utgaf han i förening med Möbius en liten
samling "Fornsögur" (1866) och med Unger den stora
samlingen af norska konungasagor ur "Flatöboken",
hvilken han själf i dess helhet af skref (3 bd,
1860-68). 1864 kallades V. till England för att
fullborda R. Cleasbys (se denne) isländsk-engelska
ordbok, hvilket arbete han af slutade 1874. Förut
hade han reviderat Sveinbjörn Egilssons "Lexicon
poeticum". Han bosatte sig 1866 i Oxford och utgaf där
"Sturlunga saga" (2 bd, 1878), med en förträfflig
öfversikt af hela sagolitteraturen, samt Corpus
poeticum boreale. The poetry of the old northern
tongue from the earliest times to the 13 century
(2 bd, 1883), likaledes med lärda inledningar. Han
börjada också utgifningen af en stor samling Icelandic
sagas (d. v. s. de nordiska källorna till Englands
äldre historia), men fick blott de två första banden
färdiga (1887). Med grundlig kännedom om den gamla
litteraturen och utomordentligt minne förenade
V. sällsynt färdighet att läsa gamla handskrifter
och lycklig divina-tionsförmåga, hvilket allt gjorde
honom i hös^ta grad lämplig som utgifvare. Han
lämnade dessutom många goda bidrag till isländska
tidskrifter och biträdde K. Maurer vid utgifningen
af Jon Årnasons "íslenzkar |)joÖsögur og æfintyri"
(1862-64). I Oxford erhöll han 1871 värdigheten af
"master of arts", i Uppsala kreerades han 1877 till
hedersdoktor, och 1884 upprättades en personlig
professur för honom i Oxford. Se Jon borkelssons
nekrolog (på isländska) of ver V. i "Arkiv för nordisk
filologi" (1889). - V:s broder SigurÖur V., f. 1828,
d. 1892, var grundläggare af och senare föreståndare
för fornsakssamlingen i Reykjavik. E.Ebg. Viggbyholm
(Viggebyholm), egendom i Täby socken. Stockholms
län, vid Stora Värtan, omfattar S1 U mtl med 335 har
areal och 285,900 kr. tax.-värde ’1909). V. omtalas
omkr. 1300 under namnet Wighby, egdes från 1600-talet
till 1817 af släkten Lagerfelt med undantag af en
kort tid, då det tillhörde biskop J. Gezelius
d. y., och innehas nu (1921)
af godsegaren V. K. Hultin.
E- A-t.
Viggelsbo. Se V i g e l s b o.
Wiggin [wi’gin], Kate Douglas, amerikansk
författarinna, född S m i t h, f. 1857 i Philadelphia,
var först lärarinna, upprättade kindergarten, gifte
sig 1880 med S. B. Wiggin (d. 1889) och 1895 med
G. Ch. Riggs. Fru W. har skrifvit ett stort antal
barnberättelser, af hvilka många äro öfver-satta
till svenska ("Två små hemlösa", 1893, flera uppl.,
"Rebecka", 1904) och blifvit mycket omtyckta genom
sin humor och liffullhet. B-n B.
Wiggins [w^gins], Joseph, engelsk nordpols-farare,
kapten, d. 1905. Se Polarexpeditioner, sp. 1164.
Viggsläktet, Fuligula (i inskränkt bemärkelse),
zool. Se Andfåglar, sp. 959-960.
Viggstjärtpapegojan, zool. Se Papegojor, sp. 1483.
Vigh-arf (V i ga rf), fur., är en i den fornsven-ska
Hälsingelagen förekommande term, utmärkande den
skyldighet att hämnas ett dråp och rätt att uppbära
dråpsböterna, hvilken i viss ordning tillkom den
dräptes manliga släktingar. Namnet "dråp-arf"
förklaras kanske äfven däraf, att häm-naren
urspr. torde ha ärft den dräptes vapen och i äldsta
tider väl äfven hans fasta egendom. Jfr Å. Holmbäck,
"Ätten och arfvet" (s. 116 ff.), Uppsala 1919.
Ad. N-n.
Vigher spä, d. v. s. "V. den framsynte", forn-svensk
lagstiftare i hednatid, om hvilken vi känna endast,
h vad företalet till den under konung Birgers
minderårighet reviderade Upplandslagen meddelar,
nämligen att V. för Uppland författat åtskilliga
"flockar", som emellertid vid slutet af 12CO-talet
icke funnos samlade på ett ställe och högeligen
tarfvade revision, samt att af dessa V:s stadganden
allt, som befanns vara tidsenligt, influtit i den nya
lagbok, som 1296 af konungen stadfästes. Jämte den
hedniske lagmannen Lum ífsv. Lumber) i Västergötland,
om hvilken några anteckningar vid den äldre
Västgötalagen förtälja, att han författat en stor
del af den ursprungliga Västgötalagen (den s. k. Lums
lag), är V. vår äldste till namnet kände författare
på svenska. Ad. N-n.
Vigholmen fyr. Se Skudesneshavn.
Wight [ωai’t], en till engelska grefsk. Hampshire
hörande ö i Kanalen, s. v. om Portsmouth, skild från
engelska kusten genom det på smalaste stället endast
3,5 km. breda sundet Solent i n. v. och det något
bredare Spithead i n. ö. Ön är rutformig, 37 km. i
ö. och v., 21 km. i n. och s. Areal 378 kvkm. 88,186
inv. (1911). Midt öfver ön från v. mot ö. löper en
sträcka kritkullar (downs), afbruten i midten af
strömmen Medina, öns största vattendrag, som med ett
7 km. långt æstuarium mynnar ut på norra kusten och
delar ön i två hälfter, East och West Medina. Själfva
kullarnas höjdkam erbjuder goda fårbeten; n. därom är
ön skogig, och jordmånen är styf lera; den sydliga
delen af ön har däremot mindre skogsareal, men är
bördigare och bättre odlad. En andra rad af höjder
löper utmed södra kusten, och i Catherines hill
(241 m.) bära de öns högsta punkt. Sluttningen är
följaktligen mot n.; samtliga strömmarna tvära så
godt som öfver hela öns bredd. Utom Medina är att
nämna Yar, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
