Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vexionensis ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Weyssenhoff-Whately
164
skildt i etydgenren och i sina Allegri di bravura,
bearbetade dessutom kämpavisor, utgaf en koralbok,
som länge begagnats, samt gjorde sig synnerligen
beundrad som improvisatör på orgel och piano. W. var
en personlighet med fin bildning och uppbars af
hela nationen vid sidan af den vittra guldålderns
mästare. Han fick professors titel 1816, tonsättargage
1819 och kallades af universitetet till hedersdoktor
1842. Från 1830 var han led. af Mus. akad. i
Stockholm. Hans af H. Y. Bissen mod. bronsbyst restes
1866 på Frue pläds i Köpenhamn. Jfr K. Thrane, "Danske
komponister" (1875), och Berggreen, "C. E. F. W:s
biographie" (1876). A. L. (E. F-t.)
Weyssenhoff, J ó z e f. polsk författare, baron,
f. 1869, var 1891-96 redaktör af tidskr. "Biblio-teka
Warszawska". Hans romaner Zareczyny J ana Belskiego
(J. Belskis förloíning, 1894), Za bl$lti-tami
(Bortom de blå ängderna, 1894), Zywot i mysli Zygmunta
Podfilipskiego (Z. Podfilipskis lif och tankar, 1898),
Sprawa Dolegi (Dolegas mål, 1902), Syn marnotrawny
(Den förlorade sonen, 1904), Dni polityczne (1906),
ünja (1910) och Hetman (1911) äro delvis påverkade
af Anatole Frances ironiska stil och kännetecknas
af stark satir i den moderna samhällsskildringen
med psykologisk trohet. Hans berättelsecykel Soból
i panna (1911) erbjuder någon likhet med Turge-nevs
"En jägares dagbok". A-d J.
Wezel [ve’tsel], Johann Karl, tysk författare,
f. 1747, d. 1819, teaterdiktare i Wien, vardt
1786 obotligt vansinnig. Hans romaner, bland
hvilka de bästa äro Lebensgeschichte Tobias
Knauts (4 bd, 1773-76) och Hermann und Ulrike
(4 bd, 1780), innehålla många drag af uppfinning,
fin iakttagelse och lyckad komik samt återspegla
"sturm-und-drang"-periodens stämningar. I komiska
och satiriska dikter närmade han sig Wieland. Han
skref äfven lustspel i Marivaux’ stil (4 bd, 1778-87),
bearbetade, i täflan med Campe, Defoes "Robinson" och
polemiserade mot Fredrik den store i Ueber sprache,
wissenschaft und geschmack der teut-schen (1781).
(R-nE.)
Vézelay [vesalä], stad i franska dep. Yonne, vid
ett tillflöde till Seines biflod Yonne. Omkr. 900
inv. V. var under medeltiden en blomstrande
vallfartsort och handelsplats med mer än 10,000
inv., men är nu afsigkommet och af intresse endast
genom sin klosterkyrka från 1100-talet, en af den
franska medeltidsarkitekturens märkligaste byggnader.
A. N-d.
Vezeliò [-litj], Aleksi. Se Serbokroatiska
litteraturen, sp. 157.
Ve^enkov. Stojan (S t o j a n - K a l f a),
ma-cedonisk fribytare, f. 1834, d. 1893, deltog
lifligt i den bulgariska frigörelsen i Macedonien,
organiserade på 1870-talet i Belgrad sydslaviska
kommittéer och fängslades af turkarna under
serbisk-turkiska kriget 1876, men benådades genom
ryska diplomatiens bemedling. Efter Berlinkongressen
1878 ledde han resningen i Macedonien och häktades
åter, men frigafs på yrkande af det engelska
sändebudet och dog i Odessa. A-d J.
Vézère [vesar], biflod från h. till Dordogne i södra
Frankrike, har sina källor på Millevaches-platån
(dep. Corrèze), upptar från v. Corrèze samt
förenar sig vid Limeuil (dep. Dordogne) med floden
Dordogne. Längd 192 km., hvaraf 65 km. segelbara.
A. N-d.
Vezir. Se Vesir.
Vezzoso [vetså’så], it., mus., srnåtäckt, smeksamt.
Veöy, härad och pastorat omkring mellersta delen af
Eomsdalsfjorden, strax s. om Molde. Norge. 247,i4
kvkm. med 2,462 inv. (1918). Jordbruksdistrikt.
K. G. G.
V. F., förkortning för lat. vive }elix (lef lycklig!);
för vivus fecit (lät göra. medan han lef de).
v. gr., förkortning för lat. verbi gratìa, till
exempel.
Vhael [val], Barthold, präst, skriftställare,
f. 1667 i Uleåborg, d. 1723 i Stockholm, blef student
1684, collega superior vid Vasa trivialskola 1692,
pastor vid det till Kiga förlagda österbottniska
regementet 1694 samt kyrkoherde i Ilmola 1699. Under
Stora ofreden flydde han till Sverige. Han
tillfångatogs 1717 i öfver-torneå af ett strof
vande kosackparti, men förordnades sedermera
till predikant för de i ryska armén tjänande
tyskarna och därefter till kyrkoherde i Vasa och
prost i Österbotten. Efter fredsslutet (1721)
återtog han sin kyrkoherdebefattning i Ilmola. I
en finsk "runo" uttalade han 1714 finska folkets
önskan och hopp om Karl XII: s återkomst till
riket. Han författade af ven en finsk språklära,
Grammatica jennica (tryckt 1733). Om släktnamnets
skrifsätt och uttal se "Hist. dikakauskirja", 1919.
M. G. S.
Whaleback [wéYlbäk; af eng. wliale, hvalfisk],
skpsb. Se Däck, sp. 1197.
Whalsay [>å’lse], en af Shetlandsöarna (se d. o.).
Whampoa [w?mpá?^?], hamn. Se Kanton, sp. 829.
Wharton [o^tn], Thomas, engelsk anatom, f. 1610,
d. 1673, blef 1647 med. doktor i Oxford, bosatte
sig i London samt utöfvade där en mycket omfattande
verksamhet som praktiserande läkare. Samtidigt
sysselsatte han sig också med anatomiska studier,
särskildt Öfver körtlarnas och nafvelsträngens
byggnad. Efter honom ha under-käksspottkörtelns
utförsgång och den slemmiga väf-naden i nafvelsträngen
fått sina namn. W:s anatomiska undersökningar äro
utgifna under titeln Adenographia sive glandularum
totius corporis descriptio (1656; flera uppl.).
R. T-dt.
Whately OéYtli], K i c h a r d, engelsk teolog,
f. 1787 i London, d. 1863, studerade i Oxford och blef
1825 president vid S:t Alban’s hall där. Han tillhörde
den frisinnade riktning inom episkopal-kyrkan, som
kallas "broad church". Till följd af sina åsikter
var han illa anskrifven hos de strängt ortodoxe. På
samma gång låg han äfven i strid med den negativa
kritiken med dess förkastande af bibelns under. Med
användning af samma principer, som Hume tillämpat
vid bedömandet af dessa, bevisade W. i en satir,
Historic doubts relative Napoleon Bonaparte (1819),
som väckte mycket uppseende, att Napoleon I aldrig
existerat, utan var blott en myt. W. egnade sig med
framgång äfven åt nationalekonomiska studier och
utnämndes 1829 till professor i nationalekonomi i
Oxford samt antog platsen för att, i den mån
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
