Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 31. Ural - Vertex / 1001-1002 (1921) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Wegelius, 2. Johannes, d. y. - Wegelius, 3. Martin - Wegener, Kaspar Frederik

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

präst och andlig skriftställare, f. 14 juni 1693
i Stockholm, d. 13 maj 1764 i Uleåborg, student
i Åbo 1709, flydde under Stora ofreden med sina
föräldrar till Sverige, besökte Uppsala akademi och
prästvigdes 1720. Han blef kaplan i Enontekis s. å.,
nådårspredikant i Tyrvis efter faderns död 1725,
pedagog i Torneå med benämningen rektor s. å.,
kyrkoherde i Uleåborg 1757 och slutligen prost. Han
brann liksom fadern af ifver att främja en varmare
kristendom. För att vinna saligheten fordrades, enligt
hans mening, bättring, som bestode icke blott i att
undvika synden, utan ock framför allt i en sådan
förändring af sinnet och hjärtat, som leder till,
att man afskyr syndiga böjelser och begär. Tanken
på brytning med den bestående statskyrkan var honom
främmande, hvarför han icke heller blef utsatt
för förföljelser från dess sida. Hans postilla,
Se pyhä evangeliumillinen valkeus taivaallisesa
opisa ja pyhäsä elämäsä (2 dlr, Stockh. 1747—49,
3:e uppl. 1848; svensk uppl. med titeln "Evangelii
heliga ljus" 1853—56), har varit en af det finska
folkets mest använda andaktsböcker och framstår ännu
i dag inom predikolitteraturen genom sanningskärlek
och flärdfri fromhet. Hans Yxi tarpellinen coetus
ja tutkistelemus rippiväen cansa (1762, En behöflig
pröfning och rannsakning med skriftefolk) har intill
senaste tider utkommit i nya uppl.


3. Martin W., ättling af W. 1, musiker, f. 10
nov. 1846 i Helsingfors, d. 22 mars 1906, blef student
1864, filos. magister 1869, egnade sig därefter
åt musikteoretiska studier och komposition samt
studerade i Wien och Leipzig, framför allt under
ledning af E. F. Richter. Sedermera verkade han i
Helsingfors som musiklärare, sånglärare och ledare
för den akademiska sångföreningen och för Muntra
Musikanter samt var 1878—79 andre kapellmästare vid
finska operan. W., som var verksam vid grundläggandet
af Helsingfors’ musikinstitut, blef, då denna anstalt
i sept. 1882 öppnades, dess organisatör och dess
direktor, hvilken plats han till sin död innehade,
hvarjämte han vid institutet handhade undervisningen
i musikens teori och komposition, körsång m. m. Som
kompositör anslöt sig W. hufvudsakligen till den
tyska romantiska skolan. Största delen af hans
kompositioner tillhör det vokala området: kantater för
kör och orkester (Den 6 Maj, 1878, Julnatten, s. å.,
Promotionsmarsch med kör, 1882), körer a cappella
(Till skogs en liten fågel flög, Aftonsång, 1890,
Roddaren, 1891, Kung Liljekonvalje, Här nere),
sånger vid piano (Karin Månsdotters vaggvisa)
samt en mängd körbearbetningar af finländska
folkvisor, både svenska och finska. Bland hans
instrumentalkompositioner må nämnas Ouverture
till Daniel Hjort (1872) och Rondo quasi fantasia
(1873). Äfven som skriftställare verkade W. för
det musikaliska lifvets höjande i Finland. Han var
musikreferent i "Helsingfors dagblad" och "Finsk tidskrift", publicerade
uppsatser äfven i andra tidningar och tidskrifter
samt utgaf bl. a. Lärobok i allmän musiklära och
analys (1888—89), Hufvuddragen af den vesterländska
musikens historia från den kristna tidens början till
våra dagar (1891—93), Kurs i tonträffning (1893—95)
och Lärobok i homofon sats, generalbas (1897). W. var
1904—06 medlem af Svenska litteratursällskapets
i Finland styrelse. Sedan 1904 var han led. af
Mus. akad. i Stockholm. W. har, framför allt som
direktor och lärare vid Helsingfors’ musikinstitut
och som läroboksförfattare, utöfvat stort inflytande
på den finländska musikutvecklingen. Förtjänsten af
uppsvinget på tonkonstens område i Finland under
de fyra senaste årtiondena är i väsentlig mån
hans. Större delen af nu verkande mera bemärkta
finländska musiker har i det af honom med både
sakkännedom och frisinthet ledda institutet,
kompositörerna under hans personliga ledning,
erhållit sin första konstnärliga utbildning. Sin
eminenta förmåga ställde W. frikostigt i
det musikaliska kulturarbetets på landsbygden
tjänst.
1—2. M. G. S. 3. M. G. S. (E. F—m.)

Wegener, Kaspar Frederik, dansk arkivman och historiker,
f. 13 dec. 1802, d. 9 maj 1893, verkade sedan 1826 som
adjunkt vid den lärda skolan i Sorö, blef under tiden
teol. kandidat 1828 och filos. doktor samt utnämndes
1836 till lektor vid därvarande akademi. W. gjorde sig
tidigt bemärkt som historisk författare dels genom
Liden krönike om kong Frederik og den danske bonde
(1843), en populär framställning af bondeståndets
frigörelse under Fredrik VI, som icke oväsentligt
påverkade bonderörelsen under de följande åren,
dels genom flera verkligt lärda skrifter, såsom
Karl Danske, greve af Flandern (1839), en anmälan
af Dahlmanns "Geschichte Dänemarks" (1841) och
Anders Sörensen Vedel (1846). Sedan W. 1848 blifvit
k. historiograf och geheimearkivarie — en plats,
som han beklädde till 1882, då han fick titeln
geheimekonferensråd — utgaf han en hel rad skrifter,
i hvilka han med värme, men rätt ensidigt förfäktade
Danmarks rätt emot anspråken från Slesvig-Holstein:
Om den uadskillelige forbindelse mellem Danmark
og Slesvig (1848), Om landshöjheden over Gamle
Rendsborg paa Ejderöen (1849), Om hertugen af
Augustenborgs forhold til det holstenske oprör (1849;
sv. öfv. s. å.) och Aktmæssige bidrag til Danmarks
historie i det 19:de aarhundrede (1851). W. fick
äfven, tills. med juristen J. E. Larsen, uppdrag att
affatta aktstycken, som lades till grund för den nya
tronföljden (med prins Kristian af Glücksborg, sedan
Kristian IX). Men då ministären Bluhme vid förslaget
därom i okt. 1852 gick ända därhän, att den ville
upphäfva arfsföljden i "kongeloven", som var gemensam
för konungariket och Slesvig, aflät W. en liflig
protest i Forsvar for det danske kongehuses fulde
arveret efter Lex regia. Detta blef signalen till
en häftig strid och framkallade från ömse sidor en
mängd flygskrifter samt styrkte det nationalliberala
partiet i dess motstånd mot ministären. Åtal väcktes
mot författaren, som visserligen i jan. 1854 frikändes
af Höjesteret, men erhöll en tillrättavisning från
allerhögsta ort. W. förblef detta oaktadt i gunst
hos Fredrik VII, som han åtföljde på flera resor,
och skref på hans uppmaning

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>