Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Wachtmeister, 3. Hans, grefve (f. 1641, d. 1714)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
amiralitetskapten samt 1676 vice amiral och amiral
(6 juli). S. å. tjänstgjorde han som överstelöjtnant
vid Västgöta ryttare i slaget vid Lund, i hvilket
han fick tre hästar skjutna under sig. I början af
1677 fick riksrådet Johan Gyllenstierna i uppdrag
att återtaga Blekinge, och därvid gåfvos honom som
medhjälpare W. och dennes broder Axel. Kristianopel
och Karlshamn togos, och därmed återställdes
förbindelserna mellan svenska hufvudhären och den
gamla svenska gränsen. 1677 deltog W. med utmärkelse i
det olyckliga sjöslaget i Kjögebukten och fick därpå
befälet öfver kvarlefvorna af svenska flottan. Han
kämpade sedan med ära och icke utan framgång flera
strider i Kalmar sund 1678–79 samt försvarade Kalmar
och Öland. – Vid riksdagen 1680 spelade W. en af
de mest framstående rollerna. Det var han, som på
Riddarhuset väckte det förslag, som hade till följd
inrättandet af Stora kommissionen (se d. o.), som
dömde konungens förmyndare. Vid reduktionsfrågans
afgörande på Riddarhuset 29 okt. var W. jämte sin
broder Axel den, som egentligen ledde konungens
anhängare i deras anfall mot Per Sparre (se Sparre
12) och hans meningsfränder, hvarvid de visade föga
aktning för de lagliga formerna.
Större ära har W. vunnit som svenska flottans
återupprättare och Karlskronas grundläggare. 7
dec. 1679 hade han blifvit amiral-general-löjtnant,
d. v. s. riksamiralens närmaste man, men i själfva
verket uppdrogs åt honom hela styrelsen af flottan,
särskildt högsta ledningen af skeppsbyggeriet.
Redan i slutet af 1679 hade han föreslagit och
genomdrifvit planen för en ny örlogshamn vid
Trossö i Blekinge. För att med tillbörlig myndighet
kunna drifva Karlskronas anläggning och flottans
återupprättande utnämndes W. 1680 till guvernör
öfver Kalmar län, Öland och Blekinge (tre år
senare blef han generalguvernör öfver samma
landsdelar), 1681 till amiral-general och
kungligt råd (8 och 10 sept.) och 1682 därjämte till
president i Amiralitetskollegium. 1680 hade Sverige
en flotta af 13 linjeskepp och 11 fregatter. Af dessa
kasserades 10 fartyg under de närmaste åren. Från
fredsslutet till 1686 byggdes 10 linjeskepp samt 14
fregatter och mindre fartyg. Efter 1689 års projekt
var svenska örlogsflottan 29 linjeskepp från 90 till
50 kanoner, 7 fregatter från 40 till 26 kanoner
och 6 mindre fartyg, som förde sammanlagdt 2,268
kanoner. Denna flotta erfordrade en bemanning af
11,695 båtsmän och 1,646 soldater. 1689 kunde Karl
XI t. o. m. förklara för sina tyska bundsförvanter,
att han äfven utan sjömakternas hjälp trodde sig
med framgång kunna taga upp striden med Danmark till
sjöss. 1697 uppgaf Amiralitetskollegium, att Sverige
utom fregatter egde en flotta af 38 rangskepp,
som förde 2,648 kanoner. En så stark flotta hade
Sverige dittills icke egt. Trots mångas afund,
motstånd och intriger hade W. lyckats åstadkomma
detta. Dock leddes hans motståndare icke alltid af
dåliga bevekelsegrunder, ty W. gjorde sig gång
efter annan skyldig till både egenmäktighet och
mannamån. Men om än W:s förtjänster som återupprättare
af Sveriges sjöförsvar i flera afseenden äro stora,
kan man dock ej räkna honom som en stor amiral. Han
behöfde Karl XII:s kategoriska befallning för att 1700
föra flottan genom Flintrännans grunda
farvatten, hvilken rörelse var nödvändig för svenska
flottans förening med den engelsk-holländska. Utan
denna förening – W:s förnämsta handling som amiral
– hade nämligen svenska härens öfverförande till
Själland varit en omöjlighet. Först 1710 kom han att
åter gå ut till sjöss. Han lyckades då icke tillfoga
danska flottan någon större skada, ehuru han en tid
hade den instängd i Kjögebukten. Förbindelsen med de
utländska provinserna förmådde han dock upprätthålla,
men för den lyckade transporten till Pommern 1711 har
Magnus Stenbock större heder än W. Att transporten
i sept. 1712 råkade ut för en stor olycka var
hufvudsakligen W:s skuld. Att W. ej med örlogsflottan
låg kvar för ankar emellan Wittmond och Dornbusch,
hvarigenom han kunnat skydda Stenbocks vid Wittau
liggande transportflotta, hör till de ödesdigraste
fel, som en svensk befälhafvare någonsin begått. I
stället gick W. till sjöss för att leverera danska
flottan batalj. Detta lyckades honom likväl lika
litet då som förut, ty danska flottan vek ständigt
undan, och när vinden en natt kastade om till s. v.,
kunde danska fartyg ostörda förstöra en mängd af
Stenbocks transportfartyg med en stor del af hans
armés förråd. Äfven för Stenbocks senare olyckor
bär W. till stor del ansvaret. Stenbock hade kanske
kunnat räddas 1713, om W. lika allvarligt som rådet
gjort hvad på honom ankom till flottans utlöpande
på våren. När den omsider lopp ut, hade Stenbock och
hans här länge varit krigsfångar.
Som organisatör hade W. större förtjänster, men
torde dock knappast kunna få namnet af en stor
organisatör. Visserligen dref han stundom med stor
kraft igenom de saker, som närmast intresserade
honom, men han saknade blick för det helas och
delarnas organiska sammanhang. Därjämte var han i
hög grad häftig, själfrådig och egensinnig. Redan
1683 och ännu mera 1685 hade Karl XI uttryckt sitt
missnöje däröfver, att W. icke kunde ge honom önskade
upplysningar om flottans tillstånd, emedan göromålen
vid den civila förvaltningen ej voro väl ordnade. Då
Karl XI 1690 besökte Karlskrona, fann han, att man
i kollegiet ej behandlade sakerna med den flit,
som vederborde. W. fick befallning att omarbeta
de instruktioner han utfärdat. Framför allt ville
konungen "få bättre riktighet på de stora summor,
som användes". Men ehuru Amiralitetskollegium
1692 blef fullkomligt ordnadt, uppfyllde det på
långt när ej sitt ändamål. Flottans utrustning drog
alltid en öfvermåttan lång tid, och handhafvandet
af dess materiel tyckes icke ha varit det bästa, ej
heller gjordes uppköpen för flottan med ärlighet och
samvetsgrannhet. Då så många och stora brister funnos
redan, medan Karl XI lefde, är det ej underligt, om
de blefvo än större efter 1700. Amiralitetskollegium
hörde visserligen icke till de ämbetsverk, som 1700
fingo en utvidgad och af rådet oberoende myndighet,
men W. lyckades sedermera af Karl XII utverka, att
kollegiet så godt som oberoende af detta fick handha
flottans ärenden. Ömtålighet, tredska och öfvermod mot
både medbröder och andra lade W. till häpnadsväckande
grad i dagen. Flottan slukade ofantliga summor, men
huru dessa blifvit använda, är ännu ej utredt. Att
W. oredligt umgåtts med kronans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
