Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ultramikroskop - Ultramikroskopi - Ultramikroskopisk - Ultramontan - Ultramontanism - Ultra posse nemo obligatur - Ultraröda strålar - Ultras
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
949
Ultramikroskopi-Ultras
950
slammade. Från en stark ljuskälla (L) sändes genom
en smal springa ett strålknippe, som med tillhjälp
af en konvex lins (B) göres svagt konver-gent. Då
strålknippet passerar genom föremålet, blir ett
vågrätt tunt skikt af detsamma skarpt belyst. Genom
böjning vid de små partiklarna kommer en del ljus att
kastas vertikalt uppåt och uppfångas af objektivet
(0) till ett vanligt mikroskop. Partiklarna komma
att mot den mörka bakgrunden af-teckna sig som ett
band af lysande punkter (se fig. 2). Ljuspunkterna af
bilda icke partiklarnas konturer och kunna så-Fig. 2.
lunda icke ge någon före-
ställning om deras form
och utseende. Partiklarnas tillvaro kan
emellertid konstateras och deras antal
bestämmas. Ultra-mikroskopet har för många
vetenskapliga undersökningar, t. ex. för studiet
af kolloiderna (se K i n e-tisk gasteori,
sp. 106), blifvit ett utomordentligt viktigt
hjälpmedel. Ultramikroskopct kan användas vid
undersökning af kroppar af ända ned till 0,00004
mm. storlek. Synbarhetsgrän-sen betingas däraf, att
vid kroppar af mindre storlek än den nyssnämnda icke
tillräckligt mycket ljus kan uppfångas i mikroskopet,
äfven om den allra starkaste belysning används.
T. E. A.
Ultramikroskopi, fys., undersökningsmetod, vid hvilken
ultramikroskopet (se d. o.) kommer till användning.
T. E. A.
Ultramikroskopisk [-skåp-; se U 11 r a m i k r o-s
k o p] säges om föremål, som äro så små, att de ej
kunna iakttagas med ett vanligt mikroskop, äfven om
starkaste förstoring används.
Ultramontän (se U 11 r a m o n t a n i s m),
hög-påflig.
Ultramontanism kallas den numera härskande riktning
inom romerska kyrkan, som kräfver det katolska
andelifvets absoluta underdånighet under påfven,
hela den kyrkliga maktens förläggande till Rom
(lat. ultra montes, "på andra sidan bergen",
d. v. s. Alperna, från Frankrike räknadt). Den
moderna ultramontanismen är nämligen en fransk
skapelse, en produkt af korsningen i Frankrike
mellan restaurationskatolicismen efter Napoleons
fall och romantiken. Dess Johannes döparen blef
diplomaten Joseph de Maistre (se d. o.). I sin
bok "Du pape" (1819) visade han, att blott den
katolska kyrkoauktoriteten kunde bevara Europa från
revolutioner; men denna kunde bestå endast genom
påflig absolutism. Så upplifvade de Maistre läran
om påfvens ofelbarhet; utan den ofelbare påfven ingen
suveränitet, ingen auktoritet, ingen tro. De Maistre
blef vägröjande för ultramontanismen äfven genom sin
glödande apologetik för det katolska dogmat och för
katolsk inkvisition och religionsförföljelse. Ett
nytt moment tillades af publicisten Louis de Bonald
(se d. o.) genom "Recherches philosophiques" (1818
f.): sanningens kriterium ligger i århundradens
och millioners samlade erfarenhet, traditionen;
bibeln tolkad af den katolska kyrkotraditionen
är sanningen. Så fick papalismen vid sin sida den
filosofiska traditionalismen. Hvad som ytterligare
behöfdes var, att de Maistres och de Bonalds
politiskt och romantiskt motiverade
restaurationskatolicism lösgjordes från stats-
och kulturintresset och helt samlade sig kring
den rent kyrkliga och religiösa synpunkten. Detta
fullbordade Lamennais (se d. o.), som därigenom
blef ultramontanismens verklige fader ("Essay sur
l’indifference en matière de la religion", 1817–23):
Den absoluta auktoriteten ligger hos den katolska
kyrkan, som förverkligar mänsklighetens ofelbara
totalförnuft och eger den sanna religionen. Den
borgerliga staten är af lägre rang än kyrkan
och måste böja sig för denna. Men kyrkan – det är
påfven, som sålunda eger den absoluta sanningen, är
ofelbar. Utan den ofelbare påfven ingen kyrka, ingen
auktoritet, ingen kristendom. Påfven skall regera
kyrkan med obetingad absolutism och sålunda äfven
stå öfver de världsliga staterna. – Med hänförelse
omfattades denna åskådning af jesuitorden, som sedan
alltid varit dess främste bärare. Lamennais rycktes
visserligen själf med af den politiska liberalismen
och ville förena denna med ultramontanism. Men
påfven Gregorius XVI afgjorde under jesuitiskt
inflytande den kommande historien genom bullan
"Mirari vos" 1832, som gaf påflig sanktion åt den
från Lamennais’ liberala svärmerier renodlade,
reaktionära ultramontanismen. Denna utvecklades
ock i Frankrike i sin hätskaste form främst
genom journalisten Veuillot, som gjorde den
ultramontana pressen till en i kyrkans tjänst stående
och af regeringarna fruktad stormakt. I Tyskland
fick ultramontanismen eller <sp>nykatolicismen<sp>
med sin papalism och nyskolastik fast fot
genom Görres (se d. o.) i Kölnstriden och segrade
småningom genom de lärjungar, hvilka efter fostran i
Collegium germanicum i Rom kommo att besätta de flesta
ledande kyrkliga platserna. Pius IX:s pontifikat
fick sin egentligaste innebörd i sträfvan att göra
ultramontanismen till härskande makt i hela kyrkan,
hvilket ock skedde genom jesuitordens gynnande,
fastställandet af läran om Marias obefläckade
aflelse, Syllabus etc. och på ett definitivt sätt
genom Vatikankonsiliet 1870. Episkopalismen, som
bekämpar den extrema papalismen och vill förlägga
kyrkans högsta auktoritet till hela episkopatet som
apostlarnas arftagare, nedslogs här genom antagandet
af ultramontanismens två grunddogmer om påfvens
summepiskopat och hans ofelbarhet. Så betecknar
Vatikanum ultramontanismens officiella fullbordan;
det nya skedet efter 1870 är historien om dess
praktiska genomförande öfver hela kyrkolifvet. Se
f. ö. Romersk-katolska kyrkan och där anförd litt.,
samt G. Anrich, "Der moderne ultramontanismus"
(1909), Hj. Holmquist, "Ur kristendomens historia
mellan världskrigen" (1918) och "Ur påvedömets
historia under senaste århundradet" (1920).
Hj. H-t.
Ultra po’sse nemo obligätur, lat., "Ingen kan tvingas
att fullgöra en omöjlig prestation". Detta är en
annan form af den rättssats, som uppställes af den
yngre Celsus: Impossibilium nulla obiigatio est
(Digesta, I, 185). Ofta öfversattes uttrycket
med "ingen må tvingas öfver förmågan".
J-C.
Ultraröda strålar, fys. Se Värmestrålning.
Ultras. Se Ultra.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
