Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ukraina - 3. Ukrainska folkrepubliken - Litt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
statsorganisationer på sina områden som delar af en
federativstat. Flera nationalstater uppstodo, men
ingen hade lust att ingå i någon federation. Ukrainska
nationalföreningen beslöt 19 okt. 1918 i Lemberg att
bilda en oberoende republik på Österrike-Ungerns
ukrainska territorium. Sedan Lemberg genom en
kupp 1 nov. ryckts från polackerna, öfvertog
ett "nationalråd" Galiziens förvaltning och
utropade 15 nov. Västukrainska folkrepubliken,
omfattande ukrainerna i Ungern, Öst-Galizien och
Bukovina. Polackerna fördrefvo snart ukrainerna från
Lemberg och Przemysl, och under trycket af deras
öfvermakt proklamerades Öst-Galiziens förening med
de ryske ukrainernas republik till
Stora ukrainska folkrepubliken 21 jan. 1919,
som således skulle utgöra en förening af alla
ukrainska länder; den västukrainska regeringen
(under Holubovitj) upphörde dock ej därför med
sin af ukrainska direktoriet mer eller mindre
oberoende verksamhet. Ur direktoriet utträdde
(febr.) Vinnitjenko, och republikens generalissimus
Petljura, som ibland omtalas med hetmantitel,
blef äfven formellt dess ledande man. Direktoriets
säte flyttades först till Proskurov (i Podolien)
och därefter (april) till Rovno (i Volynien), den
västukrainska regeringen residerade i Stanislaviv
(i Galizien), och dess trupper belägrade (sedan
jan.) Lemberg. I Rovno bildades (maj) ett nytt
kabinett under Martos, hvilket som sin främsta
uppgift angaf förverkligandet af Väst-U:s
förening med Ukrainska folkrepubliken samt i
öfrigt uttalade sig mot bolsjevikisk anarki och
för en demokratisk agrarreform. Till Paris sändes
en ukrainsk delegation; den erhöll företräde inför
högsta rådet, men kunde ej utverka de allierades
erkännande af U:s själfständighet. – Ukrainerna
hade att utkämpa en svår strid på två fronter,
mot polackerna och mot bolsjevikerna, samt utsattes
därtill för allvarligt hot i samband med den ryske
antibolsjevikiske generalen Denikins af ententen länge
energiskt understödda fälttåg i Syd-Ryssland. U:s
erkännande motarbetades i Paris af polackerna, och
Denikins vänner hade dessutom lyckats hos ententens
ledande män inge misstro till Petljura, hvilken
de framställde som en förstucken bolsjevik. Till
Polen öfverfördes (april 1919) från Frankrike
general Hallers där utrustade polska armé. Som dess
uppgift angafs att bekämpa bolsjevikerna, men en
betydande del af denna armé sändes i stället genast
till Lembergs undsättning och besatte äfven (maj)
Västukrainernas hufvudstad Stanislaviv. På sommaren
företog Petljura en kraftig offensiv mot Kiev,
där han 30 aug. ryckte in, sedan bolsjevikerna kort
förut nödgats utrymma staden, men Denikins trupper,
hvilka 2 juli tagit Charkov från bolsjevikerna,
fördrefvo nästan omedelbart ukrainerna från Kiev, och
de försök, som i sept. gjordes att få till stånd en
uppgörelse med Denikin, strandade på dennes oantagliga
fordran att erhålla högsta befälet äfven öfver U:s
trupper. Förgäfves sökte en interallierad kommission
medla mellan Petljura och Denikin; den sistnämndes
hårda framfart i U. framkallade där mot honom ett
omfattande bondeuppror, och 12 okt. förklarade
ukrainska direktoriet honom formligen krig under
framhållande af, att hans
terrorism i U. hotade att som bakslag medföra en ny
bolsjevikisk eröfring af landet. Ukrainska kabinettet
ombildades på hösten under ledning af Mazepa, hvarvid
de borgerliga elementen där i någon mån förstärktes. –
I Galizien hade ententen först sökt medla mellan
polacker och ukrainer och därvid till en tid hejdat
de Hallerska truppernas frammarsch, men sedermera
lyckades polska regeringen erhålla fredskonferensens
tillstånd att "pacificera" Öst-Galizien. Ukrainerna
nödgades då efter bittra strider utrymma hela
Öst-Galizien, och "pacificeringen" gestaltade sig till
en hänsynslös polonisering, hvilken enligt ukrainsk
uppgift (se M. Morosenko, "Polakkernes pacifikation",
Köpenhamn, 1919) skall ha fått formen af ett verkligt
utrotningskrig mot den ukrainska befolkningen där
(se å andra sidan H. Grappin, "La terreure ruthéne en
Galicie", Paris, 1919). Samtidigt förbyttes Petljuras
framgångar mot Denikin i svåra förluster, främst
vållade af general Tarnowskis förrädiska öfvergång
till fienden. Denikin intog (nov.) Sjmerinka och stora
delar af Volynien, och Petljura själf nödgades draga
sig undan till Polen för att med Warschauregeringen
förhandla om uppgörelse. (Han vistades i slutet af
mars 1920 ännu i Warschau.) Ukrainska regeringen
rådde i dec. 1919 blott öfver södra Volynien och
västra Podolien, sedan polackerna besatt ej blott
Öst-Galizien, utan äfven Kamenets-Podolski med
omnejd. Denikins framgångar i U. togo emellertid
snart slut; i dec. nödgades han utrymma Charkov,
och bolsjevikerna eröfrade sedermera Poltava och Kiev
och nödgade Denikin till ett oordnadt återtåg nedåt
Svarta-hafs-kusten, där han febr.–mars 1920 miste de
allra flesta af sina gamla positioner. Nya ukrainska
bonderesningar bidrogo därvid att göra hans ställning
fullständigt hopplös. I mars 1920 har ukrainska
armén under general Pavlenko åter börjat rapportera
framgångar mot bolsjevikerna såväl i Podolien
och guvernementet Kiev som nere vid Svarta-hafs-kusten,
och Rakovskyjs ukrainska rådsregering
uppges därigenom ha nödgats åter flytta tillbaka till
Charkov. Ukrainska republiken har erkänts af Estland
och Lettland samt ansågs april 1920 ha goda utsikter
att erhålla äfven polskt och rumänskt erkännande;
de allierade stormakterna ha emellertid ännu icke
bestämt sin politik i den ukrainska frågan. U:s flagga
är sammansatt af nationalfärgeraa blått och gult,
i horisontalt fält.
Litt.: Se de i art. Lillryssarna anförda arbetena och
Antonovitj och M. Drahomaniv, "Istoritjeskija pjesni
malorusskavo naroda" (2 bd, 1874–75), V. Thomsen,
"Ryska rikets grundläggning genom skandinaverna"
(1882), Evarnitskij, "Istorija zaporozjskich
kosakov" (3 bd, 1892–97), M. Hrusjevskyj,
"Istorija Ukrajiny-Rusy" (8 bd, 1897–1913: bd I i
tysk öfv. "Geschichte des ukrainischen volkes",
1906), "Otjerk istorij ukrainskavo naroda"
(3:e uppl. 1911) och "Die ukrainische frage in
historischer entwicklung" (1915), Jefimenko,
"Istorija ukrajinskavo naroda" (1906), Lipinski,
"Z dziejów Ukrainy" (1912), H. Jakobsohn, "Russlands
entwicklung und die ukrainische frage" (antiukrainsk;
Kassol, 1916), St. von Smolka, "Die reussische welt"
(antiukrainsk; Wien, 1916), Stefan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
