Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tol, Dominicus van - Tola - Tolag - Toland, John
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
med den slaktade tuppen (i Kassel) och Ett gladt
lag (i Stockholm), andra finnas i Köpenhamn,
Petersburg o. a. s.
C. R. N.*
Tola (hind., af tula, våg), ostindisk viktenhet
= 180 engelska grains = 11,664 gr., som guld- och
silfvervikt = 170 grains = 11,599 gr.
Tolag (af lty. tolage, ty. zulage, tillägg;
således eg. ”tillägg”, nämligen till tullafgifterna),
finansv., en med tullumgälderna till staten
sammanhängande och stapelstad tillfallande afgift af
utländska varor, som infördes till eller utfördes
från staden. I Göteborg erlades dock tolag äfven
för inländska varor intill 1827, då denna tolag
afskaffades. Det äldsta och viktigaste slaget af
tolag var den s. k. ordinarie tolagen
l. stadstolagen. Stockholm var den första stad, som
fick sig dylik tolag tillerkänd, hvilket skedde genom
det provisionella privilegiet af 7 sept. 1635 och
bekräftades genom 1636 års privilegier, som bestämde
tolagen till 1 proc. af inkommande och 1/2 proc. af
utgående gods. Därefter tilldelades samma rätt till
tolag en mängd andra stapelstäder, men genom 1680
års reduktion indrogs denna tolag till kronan,
med undantag af den s. å. Stockholm tillerkända
tolagstillökningen af 1/4 proc. Emellertid fick
Stockholm redan 1681 sin tolag förhöjd till det 1636
fastställda procenttalet, hvilket 1684 ytterligare
förhöjdes. Kort därefter tilldelades äfven andra
större stapelstäder åter rätt att uppbära tolag,
till dess slutligen genom k. br. 21 sept. 1715 alla
dåvarande stapelstäder fingo sig tolag tillerkänd. Den
till kronan indragna tolagen sammanslogs s. å. med
tullen. – Utom denna till stapelstädernas utgifter
i allmänhet anslagna ord. tolagen funnos andra,
hufvudsakligen för vissa ändamål afsedda slag, af
hvilka den viktigaste och allmännast förekommande var
inkvarterings- l. tillökningstolagen, som i främsta
rummet skulle användas till understöd åt borgerskapet
vid inkvarteringsbesvärets utgörande. I Stockholm
och Göteborg förekommo många andra slag af tolag: i
Stockholm fattigvårds- samt börs-, bro- och
hamnbyggnadstolag, i Göteborg tolag till vissa kyrkor,
fattigvården, stadens fattighus och barnhus samt
börstolag. 1825 sammanslogos alla de olika slagen
af tolag i dessa två städer till ett enda slag, som
benämndes allmänna tolagen. – De stora olikheterna
i de för olika städer gällande bestämmelserna om
tolagens storlek och de densamma underkastade varorna
nödvändiggjorde en reglering, som genomfördes 1857,
då tolagen indrogs till statsverket och sammanslogs
med tullen samt åt städerna tillerkändes af tullmedlen
utgående tolagsersättning, som beräknas på
följande sätt. För de stapelstäder, som haft rätt
att uppbära tolag, bestämdes tolagsersättning
till det belopp, hvartill tolagen i medeltal
uppgick 1853–55, utom för Sundsvall och Haparanda,
i hvilka ersättningen bestämdes till tolagens belopp
1855. Om tulluppbörden i sådan stapelstad öfverstiger
medeltalet af samma uppbörd 1853–55 (resp. 1855),
ökas ersättningen med 5 proc. af denna tillökning af
tulluppbörden. Skulle åter tulluppbörden i någon af
dessa stapelstäder sjunka under det belopp, som lagts
till grund för tolagsersättningens bestämmande, skall
denna ersättning minskas, så att tolagsersättningen
kommer att i det hela
utgöra samma proc. af hvarje särskildt års
tulluppbörd, som medeltalet af tolagen 1853–55
utgjort af medeltalet af dessa års tulluppbörd. Redan
befintliga, men till tolag 1857 icke berättigade
stapelstäder samt nytillkommande sådana eger
K. M:t bevilja i tolagsersättning 5 proc. af
tullmedlen. Sistnämnda tolagsersättning har dock
ej beviljats alla nytillkomna stapelstäder (jfr
Skatteregleringskommitténs promemorior, n:r 46). Som
ett exempel på tolagsersättningens storlek må nämnas,
att den 1913 för samtliga därtill berättigade
städer uppgick till 3,492,476 kr., för Stockholm
till 1,339,511 kr. och för Göteborg till 743,316
kr. Under Världskriget gick den naturligtvis ned.
D. D.*
Toland [tå̄u̅′lənd], John, irländsk filosof, den
främste representaten för ”fritänkarna” i England
omkr. 1700, f. 1670 i Redcastle, d. 1722 i Putney
vid London, uppfostrades i den katolska tron, men utträdde redan
i sitt sextonde år ur den katolska kyrkan. Han promoverades vid
Edinburghs universitet 1690, studerade i Leiden den Heliga skrift
och kyrkofäderna och utgaf som frukten af dessa studier Christianity
not mysterious (anonymt 1696; 2:a uppl. med utsatt författarnamn s.
å.), som väckte en storm af ovilja, utsatte honom i
Dublin 1697 för personliga förföljelser och dömdes
af parlamentet att brännas af bödeln. Endast genom
flykt räddade sig förf. från häktning. 1701
försvarade han i en flygskrift huset Hannover,
mottogs vid hofven i Hannover och Berlin, dedicerade
till preussiska drottningen Sofia Charlotta Letters
to Serena (1704) och knöt bekantskap med Leibniz.
Sedermera återvände han till England och
köpte sig för medel, som hans författarskap
inbringat, en gård på landet. Utom de redan nämnda
skrifterna äro Life of Milton (1698) och Pantheisticon
(1720) hans märkligaste arbeten. – I
”Christianity not mysterious” intar T. i sin
religionskritik ännu en ganska moderat ståndpunkt. I
anslutning till Locke söker han ådagalägga, att det
icke i kristendomen finnes något, som strider
mot förnuftet, och heller ej något öfverförnuftigt.
Väl gör han gällande, att uppenbarelsen är sann,
ej därför att den är uppenbarad, utan därför att
den öfverensstämmer med förnuftet, men han sätter
dock alls icke i fråga trosinnehållets sanning och
finner äfven underverken trovärdiga. Vida
radikalare åsikter utvecklar han däremot i ”Letters
to Serena”, där han visar sig påverkad af Spinoza
och utvecklar en afgjordt panteistisk åsikt. Han
kritiserar Cartesius’ af Spinoza upptagna materiebegrepp,
i det han framhåller, att rörelsen är
lika väsentlig och ursprunglig för den kroppsliga
verkligheten som utsträckningen. Naturen är
sålunda icke en död, i och för sig oföränderlig
verklighet, som behöfver en rörelseimpuls från en
utomstående skapare, utan har i sig själf kraft och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
