Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tjängvidestenen - Tjänsteackord - Tjänsteaftal - Tjänstebetänkandet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Måhända symboliseras blott hästens snabbhet genom
de åtta fötterna och är ryttaren den aflidne, som
välkomnas till dödsriket af en valkyrja eller i lifvet
hem af sin hustru. Mansfiguren bakom kvinnan tyckes
bära en båge och är kanske den aflidne på jakt samt
fyrfotadjuret bakom kvinnan hans hund. Runinskriften
till vänster om fältet nedifrån uppåt är runraden,
hvaraf blott runorna fuþorkhn äro i behåll. Stenens
nedre fält upptas fullständigt af ett drakskepp med
högt uppstigande för- och akterstäf, ett segel nästan
lika bredt som skeppets längd och fem man ombord. Af
runinskriften till höger om nedre fältet nedifrån
uppåt är i början kanske hälften borta, återstoden
är – raisti stain in aft iurulf bruþur sin : siku i far
tuirkus o fil, som kanske betyder: – "reste också sten
efter Jorulv, sin broder. De sveko (honom) på färd,
på dvärghuset (jorden) han föll", den sista punkten
ett verspar med allitteration. Inskriften saknar
ordskillnad, och runorna äro af kortkvisttypen
(se Runor, sp. 1215). Stenen är sannolikt af
hedniskt ursprung. Något korstecken har ej kunnat
upptäckas. Jfr K. Säve, "Alskogsstenarne på Gotland"
(i "Annaler for nordisk oldkyndighed og historie",
1852), där äfven två teckningar meddelas, Bugge,
"Rökstenen" I (i "Ant. tidskr. f. Sverige" V),
och Schück, "Studier i nordisk litteratur- och
religionshist." I, s. 195.
B-e.
Tjänsteackord. Se Ackord 2.
Tjänsteaftal, jur., aftal om presterande af
tjänster eller arbete mot lön, alltså detsamma
som arbetsaftal (se d. o.), med inbegrepp af
arbetsbetinget. Om tjänsteaftalet och dess två
hufvudformer, tjänstelega och arbetsbeting,
se vidare Legoaftal (sp. 49, 54–55).
C. G. Bj.
Tjänstebetänkandet kallas en k. förordning af 23
nov. 1756 om grunderna för befordran i svenska
statens tjänst. Anledningen därtill voro tvister
ang. tjänsteutnämningar, som egt rum mellan konung
Adolf Fredrik och rådet och föranledt en vädjan till
ständerna af både konung och råd. Sedan riksdagen
i nov. 1755 gett rådet rätt, utarbetade Sekreta
deputationen, förnämligast på tillskyndelse af
assessorn Kr. Rappe, till förekommande af framtida
tvister det nämnda betänkandet, som, efter hofvets
misslyckade revolutionsförsök i juni 1756, blef af
samtliga stånden med några obetydliga ändringar
gilladt, i denna form genom skrifvelser 20 och
21 okt. meddelades regeringen och därpå af denna
utfärdades som förordning. Hufvudsyftet var att
närmare bestämma hvad som menades med de i 1720 års
regeringsform och 1751 års konungaförsäkran angifna
befordringsgrunderna: skicklighet, erfarenhet och
förtjänst. Skicklighet förklarades vara detsamma som
teoretiska kunskaper (= examensbetyg), nämligen vid
första anställningen i statens tjänst, men i fråga
om redan anställda ämbetsmän borde den bedömas efter
tjänstgöringen och sammanfölle då med erfarenhet
och förtjänst, hvilka egenskaper just förvärf-vades
genom oförvitlig tjänstgöring - i högre grad,
ju längre den varade. Häraf drogs den slutsatsen,
att tjänsteåldern i. "ancienniteten" borde vara enda
befordringsgrund eller måttstock vid jämförelse mellan
befordringssökande ämbetsmän, som
ej dömts för ämbetsfel. Enligt denna regel
skulle såväl de lägre tjänster tillsättas, till
hvilka vissa ämbetsverk hade utnämningsrätten,
som ock veder-börandes förslag i och för
utnämning af ämbetsmän med kunglig fullmakt
uppsättas. Förordningen innebar sålunda närmast
en inskränkning i ämbetsverkens egen andel i
befordringsfrågors behandling; i hvad mån den
berörde konungens, framgår af en jämförelse med de
förut gällande reglerna därför. Enligt R. F. egde
konungen att utan förslag nämna ämbetsmän med minst
öfverstes rang, men rådet hade rätt och skyldighet att
genom votering omintetgöra utnämningen, ifall den var
"stridande mot Sveriges lag, regeringsformen och andra
redliga undersåtars välfärd och förtjänst". Genom
1751 års konungaförsäkran bemyndigades emellertid
rådet att före utnämning till sådant ämbete sätta 3
på förslag, men konungen kunde nämna utom förslaget
- naturligtvis med risk att få sitt val kasseradt
af rådet. Härutinnan kunde nu betänkandet faktiskt
bli ett ytterligare band på konungamakten, emedan
det innebar en tyst uppfordran till rådet att
använda sin vetorätt, hvarje gång utnämningen af en
högre ämbetsman (inom eller utom förslaget) syntes
stridande mot "an-ciennitetsprincipen". Yid utnämning
af officerare med lägre rang än öfverste uppsattes
l på förslag af regementschefen, och vid utnämning
af civila ämbetsmän i motsvarande rangklasser
uppsattes 3 på förslag af vederbörande ämbetsverk. I
båda fallen var konungen enligt R. F. bunden af
förslaget, men egde i det sistnämnda att utan rådets
inblandning fritt nämna inom detsamma. Genom 1751 års
konungaförsäkran medgafs honom i båda fallen rätt att
äfven gå utom förslagen; dock skulle rådet då liksom
vid högre ämbetstillsättningar kunna ingripa. Nu synes
meningen ha varit att upphäfva denna rätt att nämna
utom förslag, ty såsom enda medlet att vinna rättelse
för den, som vid förslags uppsättande förbigåtts
af vederbörande, föreskrifver betänkandet i laga
ordning ingifna besvär, och endast i ett fall omtalas
konungens rätt att nämna utom förslaget, men på ett
sätt, som innebar en inskränkning i förut gällande
ordning. Om vid tillsättning af officersplatser
med majors rang eller därunder någon sökande från
annat regemente var äldre än den inom regementet
af chefen enligt tur föreslagne, borde nämligen
rådet äfven föreslå den sålunda förbigångne, och
konungen tillerkändes blott valrätt mellan de båda
föreslagne. Någon ny inskränkning i konungens rätt
att fritt nämna inom förslag åsyftades egentligen
ej med betänkandet; dock infördes en sådan genom
föreskriften att, om någon 3 gånger förgäfves uppförts
på förslag till ämbete, hvartill 3 föreslogos, skulle
han tredje gången erhålla karaktär och fullmakt
och vid nästa ledighet få utan förslag tillträda
platsen, men denna afvikelse urskuldas därmed,
att ständerna genom detta stadgande endast en gång
för alla begagnat sin rätt att ge upprättelse åt
den, som blifvit "prejudicierad". F. ö. innehöll
betänkandet närmare bestämmelser om hoftjänstgöring
och utländsk krigstjänst som befordringsgrunder;
på tjänstetillsättningar inom kyrkan, universiteten
och läroverken skulle det ej tillämpas.
Tjänstebetänkandet utgör själfva kulmen för
den byråkratism, som utvecklades ur
frihetstidens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
