Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tieck, Johann Ludwig - Tieck, Christian Friedrich - Tiedemann, Dietrich - Tiedemann, Friedrich - Tiedemann, Christoph Willers - Tiedge, Christoph August
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Baudissin, utgaf T. i 9 bd 1823–33. Han ederade vidare
Novalis (1802), Maler Müller (1811), H. von Kleist
(1826), Solger (s. å.) och Lenz (1826).
T. var en innerlig, fantasifull, rikt utrustad natur, men
utan egentlig kraft. Trots sin oerhörda mångsidighet
lyckades han därför icke bli en nationell skald af
ledande rang, ehuru hans diktning var rik på uppslag
och impulser. Som skildrare har han sin styrka dels
i de subjektiva stämningarna, hvilkas vilda och
oftast mörka flora växer öfverrikt i hans tidigare
romantiska verk, dels i de skickligt gifna historiska
episka arbetena från senare år. – På den svenska
nyromantiken utöfvade T. mycket stort inflytande, och
åtskilliga smärre arbeten af T. öfversattes i dåtida
kalendrar och tidningar. – T:s Schriften utgåfvos
1828–54 i 28 bd, Gesammelte novellen 1852–53 i 12 bd,
Nachgelassene schriften, utg. af R. Köpke 1855 i 2 bd,
Ausgewählte werke finnas på flera förlag 1903, 1905
o. s. v. "Briefe an T." utgåfvos 1864 af K. von Holtei
(4 bd). Litt.: R. Köpke, "L. T." (2 bd, 1855), nu
absolut föråldrad; Ricarda Huch, "Die blütezeit der
romantik" (3:e uppl. 1908), och smärre afhandlingar
af Ranftl (1899), Ederheimer (1904), Budde (1907) och
Witkowskis inledning till hans urvalsupplaga 1905. –
T:s syster, Sophie T., f. 1755 i Berlin, d. 1836
i Reval, var 1799–1805 gift med A. F. Bernhardi (se
d. o.) och gifte 1810 om sig med Karl von Knorring i
Estland. Hon skref romaner (bl. a. Evremont, 1836, 2:a
uppl. 1845), en omdiktning af Flores och Blanzeflor,
som A. W. von Schlegel utgaf 1822, m. m.
2. Christian Friedrich T., den föregåendes broder,
skulptör, f. 1776 i Berlin, d. där 1851, var elev af
Schadow och i Paris af David, utförde 1810 ff. en
mängd byster för Walhalla, Neckers staty i marmor,
staty af Schinkel (1815, marmor, för Altes museums
i Berlin förhall, numera i Nationalgalleriet). 1819
slog han sig ned i Berlin, där han blef professor vid
konstakademien. Bland hans senare alster äro grupper
och reliefer för Schauspielhaus och Hästtämjarna för
Altes museums attika.
1. R-n B. 2. G-g N.
Tiedemann [tide-]. 1. Dietrich T., tysk filosof,
f. 1748 i Bremervörde, d. 1803 som professor i Marburg
(sedan 1776), är en af sin tids främsta empiriska
psykologer. Hans Untersuchungen über den menschen
(1777–78) bygger på den inre erfarenheten under
afgjordt inflytande från Locke, men T. bekämpar
sensualismen och antar en immateriell själ, som han
med Leibniz och Wolf tillägger en ursprunglig förmåga
af förnimmelser och tankar. Ej utan en böjelse för
skepticism kritiserar han Kant i Theætet oder über
das menschliche wissen (1794). Sin största historiska
betydelse fick T. som grundläggare af barnpsykologien
genom Beobachtungen über die
entwicklung der seelenfähigkeiten bei kindern (i "Hessische
beiträge", 1782). En omsorgsfull och fördomsfri
framställning af filosofiens historia lämnade han
i Geist der spekulativen philosophie von Thales
bis Berkeley (6 bd, 1791–97). Jfr Jakobskötter,
"Die psychologie D. T:s" (1898).
2. Friedrich T., den föregåendes son, fysiolog och
anatom, f. 23 aug. 1781 i Kassel, d. 28 jan. 1861
i München, blef med. doktor i Marburg 1804 och
började 1805 sin undervisning såsom professor i
anatomi vid universitetet i Landshut samt var 1816–49
professor i zoologi och anatomi i Heidelberg. T. var
en outtröttlig forskare och offentliggjorde i en mängd
större och mindre skrifter viktiga undersökningar inom
flera olika områden af sin vetenskap. Hans Zoologie
(3 dlr, 1808–14, ofullb.) innehåller synnerligen
värdefulla bidrag till fåglarnas anatomi. Äfven
öfver fiskhjärtats byggnad och skaldjurens anatomi
publicerade han mycket uppmärksammade arbeten. I
sitt arbete öfver hjärnans anatomi (1816) kastade
han nytt ljus öfver hjärnans morfologi, och hans
1822–46 utgifna planschverk Tabulæ arteriarum
corporis humani står icke efter något tidigare i
afseende på storslagenhet, fulländning och praktisk
nytta. Sedermera utgaf han en serie nya studier öfver
hjärnans byggnad, bland hvilka <i<Das gehirn des negers</i>
(1837) är den betydelsefullaste. Han söker i detta
arbete, förnämligast på grund af exakta forskningar
öfver negerns hjärna och skalle, ådagalägga, att
naturen icke lagt någon oöfverstiglig, principiell
gräns mellan negern och kaukasiern, så att den senare
obetingadt kunde anses som den förres herre. Samtidigt
med dessa anatomiska forskningar egnade han sig i
förening med kemisten L. Gmelin åt studier öfver
matsmältningens fysiologi, hvilkas hufvudresultat
framträdde i det grundläggande arbetet Die verdauung nach
versuchen (1826–31). 1830–36 utgaf T. en stort
anlagd lärobok i fysiologi, af hvilken dock endast
2 bd utkommo. Han blef led. af sv. Vet. akad. 1827.
1. S-e. 2. R. T-dt. L-e.
Tiedemann [tid-], Christoph Willers von (adlad
1883), preussisk politiker, f. 1836 i Schleswig,
d. 1907 i Berlin, 1878 chef för rikskansliet,
1881–99 regeringspresident i Bromberg, led. af
preussiska deputeradekammaren (1873–76, 1879–1903)
och tyska riksdagen (1898–1906), författade Aus sieben
jahrzehnten. Erinnerungen (2 dlr, 1905–09).
Tiedge [tid-], Christoph August, tysk skald,
f. 1752 i Gardelegen, d. 1841 i Dresden, var länge
följeslagare och förtrogen åt Elisa von der Recke,
diktade under intryck från Schiller den filosofiska
lärodikten Urania (1801; många uppl.), hvilken med
stor värme och i en välljudande, högstämd diktion
förfäktar idéerna om Gud, odödlighet, frihet och dygd,
från en rationalistisk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
