Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tertiärperioden - Tertiärsystemet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kainozoiska. För tertiärperioden och de därunder
aflagrade bildningarna ha också andra namn varit
i användning, nämligen brunkolsperioden och
brunkolsformationen, hufvudsakligen i Tyskland,
och nummulitperioden och nummulitformationen
(hufvudsakligen i Frankrike) efter de under
denna period aflagrade brunkolsbildningarna
och nummulitkalkstenarna. Se Brunkol,
Nummulites och Tertiärsystemet.
K. A. G.
Tertiärsystemet (Tertiärformationen), geol.,
sammanfattningen af aflagringarna under
tertiärperioden (se d. o.), den äldre delen af den
kainozoiska gruppen. Det öfvergår utan någon skarpt
utpräglad gräns i de s. k. kvartära bildningarna
(posttertiärformationen), hvaremot det i Europa
i de allra flesta fall skarpt skiljes från det
underliggande kritsystemet. På några ställen, såsom
vid Mons i Belgien, vid Paris (Calcaire pisolitique)
och i Nord-Amerika (Laramie group), finnas dock
lager, om hvilkas hänförande till kritsystemet
eller till det tertiära olika meningar gjort sig
gällande. — Faunan är utomordentligt rik. Bland
foraminifererna spela nummuliterna (se Nummulites)
inom den undre afdelningen den ojämförligt viktigaste
rollen, hvarjämte dock äfven andra geologiskt
viktiga släkten, såsom Amphistegina, Milliola
m. fl., förekomma. Spongier äro sällsynta och
utan betydelse. Koraller finnas stundom i stor
mängd, bildande korallref, fullkomligt analoga
med nutidens. Krinoiderna (sjöliljorna), som
inom de föregående geologiska systemen voro af
så stor betydelse, äro mycket sällsynta. Bland
sjöborrarna (ekiniderna) äro klypeastriderna och
spatangiderna de viktigaste. Bryozoer finnas här
och där i stort antal, men äro af ringa geologisk
betydelse. Brachiopoderna (armfotingarna)
äro sällsynta och representeras endast af få
typer. Musslorna äro allmänna och tillhöra till
största delen nu lefvande släkten, hvaremot de för
kritsystemet karakteristiska släktena Inoceramus och
Exogyra liksom rudisterna ha försvunnit. Snäckornas
betydelse ökas ansenligt i jämförelse med föregående
system (så t. ex. Cerithium med ett par hundra
arter). Bland cefalopoderna (hufvudfotingarna)
är endast Nautilus af vikt; belemniterna och
ammoniterna ha h. o. h. försvunnit. Af leddjuren
förefinnas hufvudsakligen insekterna i stor myckenhet
i jämförelse med föregående perioder; så innehåller
t. ex. bärnstenen en mycket rik insektfauna. Fiskarna
representeras företrädesvis dels af hajar, dels af
benfiskar, som på några ställen (t. ex. Glarus,
Monte Bolca vid Verona, Licata på Sicilien)
äro ganska talrika. Bland de annars sällsynta
lämningarna af groddjur märkes den med den nu lefvande
jättesalamandern besläktade Andrias (se d. o.) från
Oeningen. Sköldpaddor finnas här och där. De i de
äldsta delarna funna fåglarna (såsom Gastornis,
Odontopteryx) skilja sig från sekundärperiodens
bl. a. därigenom, att de sakna tänder. Däggdjuren, som
i de äldre geologiska systemen voro mycket sällsynta
och utgjordes sannolikt endast af kloakdjur och
pungdjur, uppträda i tertiärsystemet i stor mängd och
äro högre organiserade. De finnas, liksom insekterna,
hufvudsakligen i limniska bildningar. Europas äldre
däggdjursfauna karakteriseras förnämligast af
hofdjur (Anoplotherium, Xiphodon, Palceotherium
m. fl.) och rofdjur (Arctocyon), den yngre af
elefantartade (Mastodon, Dinotherium), hästartade
(Hipparion m. fl.) och hjortartade djur äfvensom
rofdjur (Smilodon och Machairodus). Säkra spår af
människan ha däremot icke påvisats inom tertiära
bildningar. I faunistiskt afseende utmärkes
tertiärsystemet hufvudsakligast därigenom, att
nummuliterna och däggdjuren uppträda talrikt samt att
molluskfaunan närmar sig till nutidens, hufvudsakligen
genom det fullständiga utdöendet af vissa mesozoiska
typer såsom ammoniter, belemniter, rudister m. fl. —
Bland algerna finnas kalkalger, såsom Lithothamnion,
af geologisk betydelse. Ormbunkarna och cykadéerna äro
starkt tillbakaträngda liksom ock barrträden, ehuru
bland de senare förekomma flera geologiskt viktiga
släkten, såsom Sequoia och Taxodium. Palmer äro de
viktigaste bland monokotyledonerna. Hufvudmassan
af floran utgöres af dikotyledoner, af hvilka ofta
ej endast stamdelar och blad, utan äfven blommor
och frukter äro kända och kunna med full säkerhet
bestämmas. Tertiärperiodens flora utmärkes således
genom tillbakaträdande af ormbunkar och cykadéer samt
de angiosperma dikotyledonernas öfvervikt. I Europa ha
de äldre flororna en tropisk prägel, de därpå följande
en subtropisk för att småningom närma sig till den
nu i Europa härskande floran. — Tertiärperioden var
en tid af intensiv verksamhet hos de bergsbildande
krafterna. De viktigaste nuv. bergskedjorna,
såsom Alperna, Himalaya, Anderna m. fl., blefvo
uppveckade under denna period och erhöllo i stort
sin nuv. form mot slutet af tertiärperioden. I
samband med denna bergskedjebildning förekom också
vulkanisk verksamhet, och eruptiva bergarter förekomma
i stor mängd bland tertiärperiodens aflagringar,
hufvudsakligen ytbergarter, såsom basalt, fonolit och
trakyt, men i djupet af förstörda vulkaner iakttages
stundom såväl granit som gabbro. Tack vare dessa
stora omhvälfningar ha under tertiärperioden stora
förändringar egt rum i förhållandet mellan land och
haf, och i stort sedt antogo kontinenterna under
denna period sin nuv. form, hvilket naturligtvis
skedde under många oscillationer. Grundvattens- och
sötvattensaflagringar äro också i tertiärsystemet
vida allmännare än i de föregående geologiska
systemen. Bergarterna i tertiärsystemet äro
i allmänhet lösa och mjuka (sand, lera, märgel
o. s. v.), men i många fall ha de rönt inverkan af
de bergsbildande krafterna och genom tryck antagit
stor fasthet och hårdhet. Under den äldsta delen
af tertiärperioden var mellersta Europas klimat
ännu tropiskt och öfvergick sedan småningom genom
subtropiskt till det nuvarande. Från en tid just vid
slutet af tertiärperioden finnas äfven faunistiska och
floristiska bevis för, att en temperatursänkning
egt rum öfver en stor del af Europa ända ned
till Medelhafvet, ett förebud till den stora
temperatursänkning, som drabbade norra halfklotet
under istiden.
Geologisk indelning. Parisbäckenets
tertiärbildningar voro de första, som blefvo
föremål för en grundlig vetenskaplig undersökning, af
Brongniart, hvarvid Cuvier beskref de hufvudsakligen i
gipsen vid Montmartre funna däggdjurslämningarna. En
för hela tertiärsystemet giltig klassifikation i 3
"etager": eocen, miocen och pliocen,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
