Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tenuis - Tenure in gavelkind - Tenuto - Tenzone - Tenö - Teobromin (Theobromin) - Teocali - Teocaltiche - Teocin - Teodat (Teodohad) - Teodebald - Teodebert - Teoderik - Teoderik - Teoderik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
med tenues (k, p, t) ett slag af explosiva ljud
(se vidare d. o.).
Ad. N—n.
Tenure in gavelkind [te’njōə eller te’njə in gä’vlkaind],
eng. Se Gavelkind.
Tenuto [-nōtå], it., mus. (förk. ten.),
uthållet. Sättes mest öfver enskilda toner.
Tenzone [-tså̄ne], it. Se Tenson.
Tenö, gård under Bogesund (se d. o. 4), i Östra Ryds
socken, Stockholms län, vid Vaxholmsfjärden. Många
sommarvillor och liflig ångbåtsförbindelse med
Stockholm.
Teobromin (Theobromin), kem. farm., det verksamma
ämnet i kakaobönor (se Kakao), finnes äfven jämte
kaffein i kolanötter och guaranapasta. I kakaofrönas
hjärtblad ingår det till 1—1,6 proc. och finns i ringa
mängd äfven i skalen. Teobrominet, som framställes
ur kakaobönor, är ett hvitt, finkristalliniskt pulver
med svagt bitter smak, lösligt först i 1,600 delar
kallt och 150 delar kokande vatten, svårare i sprit,
lätt i utspädd natronlut, hvarvid teobrominnatrium
bildas. Till sin kemiska byggnad står teobrominet
nära kaffein, som är trimetyl-dioxipurin, medan
teobrominet är dimetyl-dioxipurin, C5 H2 N4 O2
(CH3)2. Teobrominets verkningar likna i de flesta
afseenden kaffeinets (se Kaffein), så i fråga om
verkan på musklerna, hjärtat och blodkärlen samt på
njurarna och urinafsöndringen, som ökas däraf ännu
starkare än af kaffein. Endast den stimulerande verkan
på centrala nervsystemet är hos teobrominet mycket
svag, nästan ingen. Teobrominet är därför betydligt
mindre giftigt än kaffein. Som läkemedel används det i
kombination med natriumsalicylat i form af preparatet
theobromino-salicylas natricus 1. diuretin (se
d. o.), som upptagits i Sv. farmakopén, eller i
förening med natriumacetat som theobromino-acetas
natricus l. agurin. Tillsatsen af salicylat
eller acetat afser att göra teobrominet lättare
lösligt och mer resorberbart. Båda preparaten äro
hvita, i vatten lättlösliga pulver, som vanligen
ges i dos af 0,5—1 gr. flera gånger på dagen,
särskildt vid vattsot i samband med hjärtfel, ibland
äfven vid njurlidande, med utmärkt verkan. — Ännu
kraftigare som urindrifvande medel än teobrominet
verkar det i teblad förekommande teofyllinet,
hvita, svårlösliga kristaller; det är isomert
med teobromin, men med en annan ställning af de 2
metylgrupperna i purinkärnan. Teofyllinet verkar i
större dos starkt retande på centrala nervsystemet
och framkallar häftig epileptiform kramp; det är
giftigare än kaffein. Liksom kaffein och teobromin har
äfven teofyllinet framställts syntetiskt, och detta
fabriksmässigt framställda preparat har under namnet
teocin (theocin) fått terapeutisk användning, bäst
i form af de lättlösliga förbindelserna teocinnatrium
l. teocino-acetas natricus. Af själfva teocinet är
dosen 0,2 gr. 3—4 gånger dagligen.
C. G. S.
Teocali, sp. Se Teokalli.
Teocaltiche [teåkalti’tʃe]. 1. Distrikt i den
centralmexikanska västkuststaten Jalisco. Omkr. 92,000
inv. — 2. Hufvudstad i detta distrikt, 75 km. n. ö. om
Guadalajara, invid en biflod till Rio grande de
Santiago. Omkr. 8,900 inv.
1 o. 2. H. W—k.
Teocin, kem. farm. Se Teobromin.
Teodat (Teodohad), östgotisk konung, Teoderik den
stores systerson, sin medregent drottning Amalasuntas (se d. o.)
bane (535), dräptes själf af sina undersåtar 536.
Teodebald, frankisk konung. Se Merovingerna, sp. 188.
Teodebert, två frankiska konungar. Se Merovingerna,
sp. 188 och 189.
Teoderik, fyra frankiska konungar. Se Merovingerna,
sp. 188, 189 och 190.
Teoderik, två västgotiska konungar. Se Västgoter.
Teoderik, kallad den store, östgotisk konung,
folkvandringarnas, den germanska hjälteålderns
mest storslagna personlighet, f. omkr. 455, d. 526,
tillhörde Amalernas urgamla konungasläkt och var
son af Tiudimer, som jämte sina bröder Valamer och
Vidimer stod i spetsen för östgoterna, då T. föddes.
Östgöterna uppehöllo sig då i Pannonien (Ungern) som
Östromerska rikets bundsförvanter (foederati). Vid
8 års ålder sändes T. som gisslan till kejsarhofvet
i Konstantinopel, där han vistades under flera
år och möjligen insöp den beundran för den antika
kulturen, som kastat ett ideellt skimmer öfver hans
mannaålder. Då Tiudimer afled, omkr. 471, hyllades
den redan för krigiska bedrifter berömde T. som
hans efterträdare. Mellan honom och Östromerska
riket uppstod nu liflig beröring, i det att T. än
hotade detsamma, än gjorde det tjänster, för hvilka
han belönades med konsulsvärdigheten, triumf och en
staty i Konstantinopel samt nya bostäder för sitt
folk i Mesien (Bulgarien). På uppdrag af kejsar Zeno
bröt T. slutligen (488) med en östgotisk här, till
hvilken äfven en mängd rugier (se d. o.) slöt sig,
upp mot Italien för att taga detta land från Odovakar
(se d. o.). Genom segern vid Isonzo 489 tillkämpade
han sig tillträde till Italien, besegrade därefter
Odovakar ånyo vid Verona och tvang honom genom
segern vid Adda 490 att söka sin tillflykt i det
svårtillgängliga Ravenna, som först 493 kapitulerade
på det villkor, att Odovakar tillförsäkrades lif,
frihet och konunganamn. Kort därpå dödade dock
T. honom med egen hand. I denna handling röjer
sig den germanska vildheten, och trots vistelsen i
Konstantinopel var T. så fullständigt en germansk
"barbar", att han aldrig kunde skrifva sitt namn. Men
den antika kulturen imponerade på T., och, herre öfver
Italien, sökte han låta den gotiska kraften hägna
den romerska bildningen. Till sin förste minister
tog han den förnäme och lärde romaren Cassiodorus
(se d. o.), som undervisade honom i forntidens vishet
och fick uppsätta hans regeringsdekret. Emot den
romerska befolkningen uppträdde han som kejsarens
ställföreträdare, men stödd på sina goter, var
han dock faktiskt själfständig härskare öfver
Italien. Dettas romerska befolkning underkastades
blott delvis ny jorddelning; hvad goterna erhöllo
var förnämligast den tredjedel af Italiens jord, som
Odovakar tilldelat sina krigare (sortes herulorum)
och som genom hans fall blifvit ledig. Romarna fingo
dömas efter den romerska lagen och af de romerska
domstolarna, som T. bibehöll. Senaten hölls i ära,
konsuler tillsattes, och de höga romerska hofämbetena
bibehöllos. För goterna åter skipade gotiska hertigar
och grefvar rätt efter gotisk lag, men från både
romerska och gotiska domstolar vädjades till hans
hofrätt. Och så
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
