Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sömn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
mottagande "intryck" från omgifningen, som de
inre, hvilka reagera för växlande tillstånd i de
olika kroppsdelarna. Verksamheten i nervsystemet
återspeglar sålunda såväl tillståndet i individens
omgifning som inom hans egen kropp. Emot de
skiftande tillstånden svara detaljer i den
nyssnämnda retningskombinationen. En ljusstråle,
som träffar näthinnan, en vågrörelse, öfverförd
på Cortiska organet i innerörat, en sockerlösning
på smakpapillerna å tungan, en mekanisk åverkan på
känselkropparna i huden eller motsvarande bildningar
i muskelfästen och benhinnor — alla dessa från
fysikalisk och kemisk synpunkt så olika företeelser
omsättas af sinnesorganens retningsmottagare
i en och samma process: nervretning. I centrala
nervsystemet löpa de särskilda processerna samman,
slutligen bildande en kombination, analog med
de från akustiken bekanta tonsvängningarna,
sammansatta af partiartoner. Tillståndet i
"centrum" bestämmes emellertid ej enbart af de i
hvarje ögonblick från de särskilda sinnesorganen
tillströmmande retningarna. Föregående retningar och
retningskombinationer ha lämnat "spår" efter sig,
betydelsefulla i samma mån som de upprepats. Centrala
nervsystemet utmärker sig för "plasticitet",
anpassning efter omgifningen. Belysande härför äro
de af Pavlov studerade "villkorliga reflexerna"
(se Reflex). En nödvändig förutsättning för den
skildrade verksamhetens fortgång är bibehållandet af
ledningssammanhanget mellan det centrala nervsystemets
olika delar. Tänker man sig, att detta sammanhang
löses, att det ena partiet efter det andra isoleras
från de öfriga, så är det ju möjligt, att verksamheten
någon tid kan fortsätta i de isolerade partierna;
men "kombinationen" är störd, dess fyllighet, rikedom
på detaljer aftager. Särskildt blir detta fallet, om
ledningsbanorna från sinnesorganen afkopplas. Sömnen
kännetecknas af en sådan inskränkning i det centrala
nervsystemets verksamhet. Reflexerna aftaga, en del
försvinner. Muskler och körtlar, som på reflexväg
hållas i verksamhet genom impulser från centrala
nervsystemet, inträda i sitt hvilotillstånd, under
det att sådana organ som hjärtat, andningsmusklerna,
körtlarna i magsäcken och tarmen, njurarna, lefvern
m. fl., hvilkas verksamhet underhålles genom i blod
och väfnadsvätska befintliga retämnen (hormoner,
se Retning), fortsätta, om också verksamheten,
t. ex. andningsrörelserna, erhåller en annan typ,
beroende på, att den för det vakna tillståndet
kännetecknande regulationen från det centrala
nervsystemet bortfallit. I sammanhang med den
minskade verksamheten inom kroppen inställer
sig ämnesomsättningen (se d. o.) och därmed
kroppens syreförbrukning och kolsyreproduktion på
ett minimum. Vår egen omedelbara uppfattning af
hjärnverksamheten, medvetandet, dalar af, förtonar
under sömnen. De kvarstående resterna, som vi kalla
dröm (se d. o.), lämna oss en värdefull inblick i
hjärnverksamheten under förenklade förhållanden, då
vidsträckta delar af organet, hjärnan, afkopplats,
under det att andra fortsätta att funktionera. Vi få
emellertid ej föreställa oss, att de processer, som
taga sig uttryck i sömnen, äro begränsade uteslutande
till den hjärndel, hjärnbarken, som vi förknippa
med föreställningen om "medvetandet". Äfven djur, hos hvilka
storhjärnshemisfärerna äro mycket litet utvecklade
eller på hvilka man borttagit dem, förete omväxlingen
af sömn och vaka. — Sömnen är en periodisk
företeelse. Alla teorier för densamma gå ut på att
förklara, huru denna periodiska afkoppling af det
centrala nervsystemet kommer till stånd. Man har
härvid gått ut från iakttagelser ang. olika faktorer,
som visat sig åstadkomma en öfvergående förlamning
(dvala) i ett organ. Svimningen erbjuder ett exempel
på, hurusom medvetandet försvinner och musklerna
afslappas, då blodtillförseln till hjärnan sjunker
under en viss gräns. I öfverensstämmelse härmed
har man antagit, att sömnen skulle stå i samband
med en kramp i hjärnans blodkärl i förening med
ökadt blodtillflöde till andra organ, särskildt
huden. Antagandet motsäges emellertid af direkta
iakttagelser, utom det att den periodiska kärlkrampens
uppkomst lämnas oförklarad. — Sedan gammalt känner
man den sömngifvande verkan af vissa gifter (se
Narcotica). Enligt ett af Preyer framställdt
antagande skulle sömnen bero därpå, att kroppen,
särskildt hjärnan, periodiskt öfversvämmas af ämnen
med dylik verkan, bildade under organens verksamhet,
uttröttningsämnen, som särskildt skulle lägga beslag
på syret i blodet. Men äfven denna hypotes har visat
sig otillräcklig. Man kan anföra svårigheten att på
detta sätt förklara sömnlösheten hos öfveransträngda
personer. — Brown-Séquard m. fl. har jämställt
sömnen med den företeelse, som benämnes hämning
(se Hämmande nerver). Siemens har t. o. m. antagit
ett särskildt sömncentrum, beläget i förlängda
märgen, från hvilket detta hämningsinflytande skulle
utgå. Antagandet af ett visst "centrum", motsvarande
en viss företeelse, innebär emellertid ej någon mera
ingående förklaring. I detta sammanhang må anföras
en af Leduc gjord iakttagelse, att likriktade
induktionsströmmar (12—30 volt 2—10 m. amp., 150—200
afbrott i sekunden), anbragta på hufvudet, medföra ett
sömnliknande tillstånd, som möjligen kan uppfattas
som en "hämning". Slutligen må anföras en af Lépine,
Duval m. fl. framställd hypotes ang. nervcellernas
amöbeidism. Enligt neuronteorien (se Neuron)
antar man, att ledningssammanhanget mellan olika
delar af nervsystemet betingas af "kontakt" mellan
utlöpare från olika nervceller (se Ganglieceller,
Reflex, fig., sp. 1169). Antar man tillika, att
dessa utlöpare vore kontraktila liksom utskotten på en
amœba (se d. o.) och att vid deras sammandragning
den nyssnämnda kontakten häfdes, så hade man en
möjlighet att på ett enkelt och lättfattligt
sätt förklara hämningsfenomen och i allmänhet
ledningsafkopplingen inom nervsystemet. Hvad
sömnen beträffar, återstår emellertid att förklara
periodiciteten i "amöbeidismen". Att sömnen
till väsentlig del är en "afkopplingsföreteelse",
framgår af flera iakttagelser. Särskildt belysande
är följande iakttagelse af Strümpel. En patient
hade inga andra vägar kvar till förbindelse med
yttervärlden än ena ögat och ena örat. Genom
förlamning voro öfriga retningsmottagare försatta
ur verksamhet. Musklerna funktionerade däremot.
Tillstoppade man örat och lade ett förband på
ögat, somnade patienten, sedan han en stund med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
