Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 27. Stockholm-Nynäs järnväg - Syrsor / 795-796 (1918) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Suveränitet - Suvlabukten - Suvorin, Aleksej Sergjejevitj - Suvorov-Rymnikskij, Aleksandr Vasiljevitj

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

statsvetenskapliga litteraturen äfven statsmakten i
afhängiga stater kallats suveränitet, ehuru
en sådan statsmakt ej kan karakteriseras som
"högsta". Så betecknas fortfarande de under
det nuv. Tyska riket stående monarkerna ofta
såsom suveräner, och när Rousseau ifrade för
folksuveränitet, afsåg han lika väl stater utan
som med yttre oberoende. Denna oklarhet har gett
upphof till, att termen halfsuveränitet begagnats
om förhållandet mellan öfver- och understater
och särskildt om suzeränitetsförhållandet (se
Suzeränitet), hvilket då skulle innebära en
delning af suveräniteten. En sådan strider dock mot
dennas natur. Den statsmakt, hvars förefintlighet
är villkoret för ett samhälles statskaraktär,
kan ej heller delas (se Statsmakt), men den kan
i olikhet med suveräniteten rättsligt begränsas,
och därför anses nu riktigare att kalla alla stater
med begränsad statsmakt - likaväl särstaterna i
en förbundsstat som suzeräna lydstater -. helt
enkelt för icke-suveräna stater och inskränka all
användning af suveränitetstermen till absolut
oberoende stater. - Endast regenter i suveräna
monarkiska stater pläga kallas konungar, och därför
antogo Rumänien (1881), Serbien (1882) och Bulgarien
(1908) titeln af konungariken, först sedan de lösts
ur sitt suzeränitetsförhållande. Det nuv. Tyska riket,
som är en förbundsstat, erbjuder dock exempel på, att
äfven icke-suveräna stater (Preussen, Sachsen, Bajern
och Württemberg) benämnas konungariken. - Inom den
nyare franska statsrättsliga litteraturen ha uppstått
riktningar, som förkasta hela suveränitetsidén
(i bet. rättsligt obegränsad makt) såsom ledande
till förtryck (monarkiskt eller demokratiskt), men
detta beror af, att suveränitet identifierats med
organsuveränitet. Se härom G. Rexius, "Studier i
Frankrikes författningsproblem" (1917). S. B.

Suvlabukten på norra delen af Gallipolihalföns
västkust valdes under Världskriget 1915 af
de allierade till en af landstigningspunkterna
under deras anfall på Dardanellerna. Under skydd
af flottans långskjutande kanoner sattes sålunda
stora truppstyrkor i land 6-7 aug., samtidigt med
att landstigning egde rum äfven n om Ari Burun 10
km. sydligare. Sedan ytterligare trupper ilandförts
13 aug., anföllo de allierade gång på gång från 16
aug. till 3 dec. de turkiska ställningarna ö. om
S. vid Anafarta. Dessa försvarades emellertid med
sådan framgång, att de allierade, som lidit oerhörda
förluster, 19 dec. funno sig föranlåtna att åter
inskeppa sig, hvarvid de dock kvarlämnade massor
af krigsmateriel m. m., som för turkarna blefvo ett
välkommet byte. L. W:son M.

Suvorin [-vårin], Aleksej Sergjejevitj, rysk
publicist, f. 1834, d. 24 aug. 1912 i Tsarskoje
Selo, var först lärare i Voronezj, men flyttade snart
till Moskva, där han idkade journalistisk verksamhet
och gjorde sina skönlitterära lärospån med folkliga
småskrifter. Efter förflyttning till Petersburg (1863)
medverkade han i "Peterburgskija vjedomosti", där
han under märket A. Bobrovskij publicerade
en mängd artiklar, som utgåfvos i bokform 1886
med titeln Vsiakie (Allehanda) och åsamkade honom
fängelsestraff. Under märket Neznakomets skref han
i samma tidning glänsande artiklar af
socialpolitiskt innehåll, företrädesvis riktade mot Katkovs
och furst Mestjerskijs reaktionära politik. Efter att
ha varit medarbetare i "Vjestnik Jevropy" 1869-72
öfvertog han 1876 ledningen af "Novoje vremja"
med storartad framgång, ehuru han själf sällan
skref i bladet. Utom en roman och några smärre
komedier författade han dramerna Tatiana Rjepina
och (i förening med Burenin) Medea, hvilka gjorde
stor lycka och trycktes i flera upplagor. Dessutom
grundlade han ett mycket ansedt bokförlag, som
bl. a. utger "Desjevaja biblioteka", ett ryskt
motstycke till Redarns "Universalbibliothek".
A-d J.


Suvorov-Rymnikskij [suvåråff-]. 1. Aleksandr
Yasiljevitj S., grefve S., furst Italijskij,
rysk fältherre, f. 13 nov. (g. st.) 1730 i Moskva,
d. 6 maj 1800 i Petersburg, härstammade från en
till Ryssland inflyttad svensk. 1745 ingick han vid
gardet, gjorde sig under Sjuåriga kriget bemärkt i
striderna vid Zorndorf, Kunersdorf och Kolberg
samt utnämndes 1762 till öfverste. Under kampen före
Polens första delning ledde han 1768 stormningen af
Krakau och trängde fram till Lublin. Befordrad till
generalmajor 1770, slog han Oginski vid Stolowice
(22 sept. 1771) samt intog 1772 konfederationens sista
platser, slottet i Krakau, Tyniec och Czestochowa. I
kriget med turkarna gick han 1773 öfver Donau samt
vann segern vid Hirsova (14 sept. s. å.) och i
förening med Kamenskij segern vid Koslidsche (17
juni 1774). 1774 gjorde han äfven slut på Pugatjevs
uppror; 1777-78 eröfrade han återstoden af Krim, och
1783 kufvade han de nogaiske tatarerna, till belöning
hvarför han 1786 utnämndes till general och guvernör
på Krim. På nytt i strid med turkarna, slog han dem
vid Kinburn 12 okt. 1787 och vann 1789 som Potemkins
underbefälhafvare flera framgångar. I förening med
österrikiska trupper slog han turkarna vid Focsani
(Moldau) 1 aug. 1789. och 22 sept. s. å. vann
han en lysande seger vid floden Rymnik. Af
Josef II upphöjdes han därefter till riksgrefve
och af Katarina II till grefve med tillnamnet
Rymnikskij. Äfven 1790 var S. Potemkins högra hand
och verkställde 22 dec. s. å. stormningen af Ismail,
vid hvilket tillfälle han tillät sina soldater att
på det förfärligaste sätt plundra och döda. Hans
blotta namn injagade skräck hos turkarna såväl som
sedermera hos polackerna. Efter freden 1791 utnämndes
han till generalguvernör i Jekaterinoslav, på Krim
och i de nyeröfrade områdena kring Dnjestr. Redan 1794
kallades han emellertid till Polen, där han besegrade
Kosciuzsko vid Maciejowice och natten mellan 4 och
5 nov. under ett fasansfullt blodbad stormade Praga
och 8 nov. efter kapitulationen besatte Warschau. Af
kejsarinnan Katarina erhöll han sedan värdigheten
af

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>