Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Storbritannien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
devoniska röda sandstenen (old red) och ofvanpå denna
stenkolsformationen. De gamla bergen ha emellertid
betydligt afslipats, dels genom hafstransgressioner,
dels genom istidens ismassor. Man räknar i västra
S. inalles 5 forna glaciärcentra, från hvilka ismassor
gledo ned i alla riktningar. Därigenom eroderades
bergen till s. k. medelberg, och dalarna mellan dem
fylldes med sediment. Då bortfördes ock stora delar af
stenkolslagren, där dessa lågo oskyddade, och endast i
de lägre trakterna, där de kringliggande bergen bröto
isens kraft, finnas nu stenkolsförande lager. Långt
sedan bergen i n. och v. höjt sig öfver hafvet,
gingo dess vågor öfver låg-England och aflagrade
där yngre sediment. Först höjde sig landet närmast
bergen, därpå de östligare trakterna. Till följd
däraf ligga de äldre formationerna v. om de yngre,
så att, om man reser genom England från v. till ö.,
passerar man formationerna i åldersordning, de
yngsta sålunda sist. Närmast de paleozoiska lagren
ligger trias i ett smalt band ö. om Exe från Kanalen i
s. till Bristolviken samt i Severns dal, ö. om Wales,
och s. och ö. om Penninska bergen upp till Tees’
mynning. Öster om trias utbreder sig juraformationen
från Kanalen i ett bredt bälte åt n. ö. till närheten
af Tees slutande med York moors. Af de mesozoiska
formationerna intar slutligen kritformationen ett
vidsträckt område från Kanalen (ö. om Portland) mot
n. ö. till Norfolks kust, där det i v. begränsas
af Fens’ alluvialslätt (se ofvan); en arm af
kritområdet går s. om Thames, deladt af the Weald
i två kedjor, North och South downs. Thamesdalen är
en tertiärbildning, utom vid själfva flodvidgningen,
där alluviala lager bildats. – Märkliga äro de många
vulkaniska eruptivmassor, som träffas inom det
paleozoiska området, särskildt i västra Skottland
(Cantire) och på många af öarna v. om detta land,
men äfven i trakten af Snowdon och annorstädes.
Vattendrag. Hela södra delen af ön S. är fattig på
sjöar; blott Cumberland har flera sådana. På grund af
landets ringa omfattning äro floderna jämförelsevis
korta, men den starka nederbörden gör dem vattenrika
och i hög grad segelbara, hvarjämte de breda
mynningarna bilda ypperliga hamnplatser. Af floderna
är Thames (se d. o.) den viktigaste; dess längd är
336 km., men det direkta afståndet från källorna
till mynningen blott 200 km. N. om Thames utflyta på
östra kusten: Great Ouse, Nen, Welland och Witham,
som alla utfalla i the Wash; Trent och (Yorkshire)
Ouse, som utfalla i æstuariet Humber, Tees och Tyne,
båda från Penninska bergen, samt Tweed, gränsflod mot
Skottland. På Englands västra kust utfaller Severn
(se d. o.), jämte Thames den största af Englands
floder, med bifloden Avon, vidare Dee och Mersey, båda
med breda æstuarier, samt Ribble och Eden. Inalles
beräknas 3,200 km. af flodloppen vara segelbara.
Klimatet är ett utprägladt öklimat med ringa
växlingar mellan sommar- och vintertemperatur,
stor nederbörd och stark molnbildning. Allt detta
framträder skarpast i v. och något mindre i ö.,
hvarför ock temperaturolikheterna äro mindre från
s. till n. än från v. till ö. Särskildt gäller detta
om vintertemperaturen, som är föga lägre i norra
S. än i det södra. Edinburgh har i jan. ett medium af
2,9°, London af 3,3°. På sommaren åter är temperaturen
i östra S. högre än i västra, som mera påverkas af
närheten till Atlanten och de förhärskande västliga
vindarna. Medan västra Skottland (Stornoway) i juli
har i medeltal 12,8°, har Edinburgh på östra kusten
14,6° och London 18°. Ingen punkt i S. (bortsedt
från de högre bergen) har ett januarimedium af under
0°. Till följd af den högre sommarvärmen i östra
S. får denna del af landet ett något högre årsmedium
än den västra. Större är dock skillnaden i v. och
ö. mellan de varmaste och de kallaste månaderna,
i det att östra S. har ett mer kontinentalt klimat
än det västra. Tydligast framträder detta, om man
jämför månadsskillnaden i västra Irland och östra S. I
Valentia är den endast omkr. 8°, i Edinburgh 11,5° och
i London 14,6°. Större delen af S. har ett årsmedium
af omkr. 10°. – Nederbörden är mycket riklig, i
synnerhet i de västra bergstrakterna, i hvilka de från
Atlanten kommande vindarna tvingas att aflämna en stor
del af sin fuktighet. Västern lider till följd häraf
af ett öfverflöd af regn: i Wales, Cumberland och
västra Skottland falla årligen 3,000–4,000 mm. (i
passet Stye i Cumberland är nederbörden 4,810 mm.,
den högsta i Europa). Ö. om dessa bergstrakter
sjunker den till 600–800 mm. Största delen faller
under vinterhalfåret, och regnet uppträder icke i
störtskurar, utan i små mängder, men de följa tätt
på hvarandra. I bergstrakterna kan snön kvarligga i
månader, ehuru den på slättbygderna vanligen smälter
omedelbart. S. hemsökes ofta af våldsamma stormar,
en följd af närheten till Golfströmmen. De oftast
blåsande västliga vindarna medföra dimma (fog),
särskildt under vintern. Sommaren är något klarare,
enär östliga vindar då göra sig mer gällande. S:s
klimat verkar därför obehagligt på främlingar,
det framkallar äfven hos infödingarna tungsinthet
och melankoli. Då dimman, som i London, blandas med
stenkolsrök, kan den vålla, att dagsljuset alldeles
fördunklas.
Växt- och djurvärlden öfverensstämma med den
europeiska kontinenten, hvarifrån båda invandrat:
ön S. saknar alldeles endemiska representanter
för det organiska lifvet. I Skottland, Cumberland
och Wales förekomma alpina växter, som visa hän
till Norges flora; i södra S. (och på Irland) möta
åter representanter för vissa spanska och franska
växtformer. – På Cæsars tid var landet täckt af stora
skogar, och ännu långt in i medeltiden omtalas S. som
ett skogrikt land. Men dessa skogar ha för längesedan
i regel nedhuggits. Nu träffas de största skogarna
i Kent (på the Downs och i the Weald), vidare i
Hampshire (The new forest), i Gloucestershire, på
gränsen till Wales, Dean forest och i Nottingham
den fordom berömda Sherwood forest. Skottland har
särskildt i v. flera vackra skogar. De vanligaste
skogbildande träden äro furan (i Skottland) och eken
(i södra S.). Boken, som invandrat i senare tid,
träffas blott omkring London och i några västliga
områden. Karakteristisk för de engelska skogarna är
idegranen, som ingenstädes har så stor utbredning och
når så stor höjd som där. Granen bildar ingenstädes
skog i S. F. ö.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
