Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Solna - Solna sjukhem - Solnhofen - Solnuten - Solo - Sol- och lejonorden - Sologne - Sologub - Soloi - Soloklaver - Sololá - Solombala - Solomos, Dionysios
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
trappa i muren, med ingång från triumfbågen. Längre
fram under medeltiden ersattes det gamla koret och
absiden med det nuv. koret, liksom det gamla i två
våningar, samt tillbyggdes sakristia och vapenhus
jämte en del af västpartiet. I senare tid har
långhuset blifvit ytterligare förlängdt; västportalen
uppges härstamma från Karlbergs slott och vid S. kyrka
vara uppförd på bekostnad af M. G. De la Gardie. Invid
kyrkans östra vägg finnes ett grafkor uppfördt af
änkedrottning Hedvig Eleonora åt k. rådet T. Polus
(d. 1708). Vid långhusets södra sida ligger ett kor,
uppfördt af direktör J. G. Lange. I vapenhuset finns
ännu bevarad en del målningar från senare medeltiden
med framställningar från bildserien Ars moriendi
(jfr "Upplands fornminnesförenings tidskrift",
h. IV). Altartaflan och predikstolen härröra från
M. G. De la Gardie. Kyrkan eger flera värdefulla
epitafier och oljefärgstaflor, bland hvilka Hans
Müelichs grafläggning nu är insatt i ett epitafium
(jfr O. Granberg, "Inventaire general des trésors
d’art en Suéde", II, pl. 1). Litt.: H. Frölén,
"Nordens befästa rundkyrkor" (1911). Kyrkogården, som
ligger midt emot Stockholms norra begrafningsplats,
är hvilorum för en mängd bemärkta svenskar och
utlänningar, t. ex. M. Chorseus, L. Almquist,
K. V. A. Strandberg (Talis Qualis), K. Snoilsky,
B. E. och H. Hiidebrand, Fr. Schartau och J. P. van
Suchtelen. Inom socknen ligger Solna sjukhem (se
d. o.).
O. J-e.
Solna sjukhem [sålna], en enskild anstalt, inrättad
för vård af sinnessjuka, ligger inom Lilla Alby
municipalsamhälle i Solna socken, omkr. 5 km. från
Stockholm, och eges af Solna sjukhems a.-b. (ett
konsortium af läkare). Det började sin verksamhet
1893, är inrymdt i en 1891-92 uppförd byggnad af
sten i tre våningar, omgifven af en vacker park
(l1/2 har), men med fri utsikt öfver Ulfsundasjön
och den närliggande nejden. Byggnaden är försedd med
centralvärmeledning och elektrisk belysning; vatten
erhålles från en dia-mantborrad brunn å området,
spillvattnet utledes direkt i Ulfsundasjön. Sjukhemmet
rymmer 34 patienter (24 män och 10 kvinnor). 1893-1916
ha där vårdats omkr. 700 personer. I allmänhet
kvar-hållas de sjuke icke mer än några månader
på anstalten, hvarigenom sjukhemmet alltså fått
en karaktär af upptagningsanstalt för akut sjuka,
med mycket liflig omsättning. Sjukvårdspersonalen
utgöres till hufvudsaklig del af väl skolade
sköterskor äfven för manliga patienter; sjukvårdare
användas endast undantagsvis, och hemmet torde vara
den första sinnessjukanstalt i vårt land, där detta
system införts. Sjukhemmet mottager såväl lugna som
mera oroliga fall af sinnessjukdom. För alla, som
intagas, erfordras vederbörliga hospitalshandlingar
lika med dem, som gälla för statens hospital, och
för anstalten är af Medicinalstyrelsen förordnad
särskild inspektör. Afgiften är 8 kr. pr dag för vård
i enskildt rum och 7 kr. i deladt rum. Läkarvården
bestrides af en af Medicinalstyrelsen förordnad
legitimerad läkare, som tillika är anstaltens
föreståndare, och en underläkare. R. W.
Solnhofen [så’lnhåfen], mindre riktigt Solen-hofen,
by nära Eichstätt i Bajern. 1,300 inv. (1905). Där
förekommer en till öfre jura hörande, plattformigt
af söndrad, lerhaltig, ljust gulhvit, tät
kalksten, s. k. Solnhofenskiffer, som genom sin
likformiga beskaffenhet och fina massa utgör ett
oskattbart material inom litograferings-konsten
för framställning af litografiskt tryck. Stenen,
litografisk sten, bry tes i stor skala och
försändes till nästan alla civiliserade länder.
E. E.
Solnuten, ett 1,473 m. högt fjäll invid gla-ciären
Folgefonnen vid Sörfjorden, S. Bergen-hus ärat, Norge.
K. V. H.
Solo, stad. Se Soerakarta.
Solo (plur. soli, af lat. sulus, ensam), it.,
"ensam", benämning på ett musikstycke eller ställe
inom ett sådant, som skall utföras af en enda person
eller vid hvars utförande en eller flera personer
skola framträda själfständigt, medan de öfriga
hufvudsakligen endast ackompanjera. Motsatser: kör och
t u 11 i. Jfr Solist. - S o l o d a n s, konstdans,
utförd af en enda person (s o l o d a n-s ö r, s o l o
d a n s ö s). A. L. *
Sol- och lejonorden, riktigare Lejon- och solorden. 8e
Ordnar (Persien), sp. 835.
Sologne [sålå’nj], område i franska landskapet
Orléanais, inom dep. Loir-et-Cher, Cher och
Loi-ret. Omkr. 4,600 kvkm. Fordom ett välodladt land,
blef S. fullkomligt ödelagdt under religions-kiigen
(1562-98) och genom hugenotternas emigration (1685)
samt var i flera århundraden till stor del ofruktbara
hedar och träsk, hvilkas torrläggning och plantering
med barrträd påbörjades under Napoleon III och sedan
fortsatts, så att det nu är skogbevuxet eller odladt.
(J- F. &.)
Sologub. 1. Se Sol lo g u b. - 2. F ed or S.,
pseudonym. Se Teternikov.
So’loi (grek. 2VUo<), forngrekisk stad på
kusten af Cilicien (Mindre Asien), koloni
från Rhodos. Den ödelades af armeniske konungen
Tigranes. raen återställdes af Pompejus under namn
af Pompeiopolis. S. var skalden Aratos’ och den
stoiske filosofen Chrysippos’ födelsestad, men
är hufvudsakligen bekant för sina invånares från
det grekiska högspråket starkt afvikande och med
barbariska språkelement uppblandade dialekt. Däraf
ordet soleci’sm (se d. o.). A. M. A.
Soloklaver, mus. Se Manualer.
Sololå [sålå-], stad och departementshufvudort i
centralamerikanska republiken Guatemala, n. om sjön
Atitlan. 7,627 inv. (1893). Jordbruk. Tillverkning
af lergods och väfnader. (J- F- N.)
SoWmbala, före 1862 krigshamn i ryska
guv. Archangel, n. v. om staden Archangel, från
hvilken den är skild genom en arm af D vina,
bildar nu en förstad till Archangel med skeppsvarf,
handelshamn, navigationsskola och omkr. 8,000 inv.
(J- P- N.)
Solömos, Dionysios, nygrekisk skald, f. 1798,
d. 1857, tillhörde en italiensk adelsfamilj på
Zakynthos. S. fick sin uppfostran i Italien,
men sedan han vid tjugu års ålder återvändt till
Grekland, började han studera folkdiktningen och
själf författa skaldestycken. Ännu i dag lefver
hans Hymn till friheten på folkets läppar som
nationalsång. Af hans öfriga diktverk må nämnas Hymn
till lord Byron, De förgiftade, Lambros, Kreterna
och De fria belägrade. S. inledde en ny era i den
ny-grekiska skaldekonstens historia. Jfr N y g r e
k i-ska litteraturen, sp. 205. * (’
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
