Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Socialdemokrati
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Most, se denne; på 1880-talet intellektuellt
af E. Bellamy, se denne, på 1890-talet,
reorga-nisation och växande betydelse på 1900-talet,
sedan Socialistiska partiet, Socialist party, bildats
1901, med socialistiska strömningars inträngande i
fackföreningar och uppseendeväckande publikationer af
U. Sinclair, Jack London m. fl.), Canada, Australiska
statsförbundet, Syd-Amerika och Japan; i de engelska
kolonierna, äfven Syd-Afrika, är utvecklingen
påverkad af strömningarna i moderlandet; i de romanska
länderna gör sig inflytandet gällande från Frankrike,
särskildt i Italien (tidigast anslutning af många
intellektuella, arbetarparti i Milano 1882, omfattande
arbetaroroligheter under följande årtionden, med
konsolidering af partiet på 1900-talet under Turati; se äfven Ferri, E.) och Spanien (i slutet af
1860-talet anslutning till Bakunin, reorganisation
ett årtionde senare, under följande årtionden allt
starkare anslutning inom arbetsklassen).
Socialdemokratiens spridning och betydelse i
olika länder före Världskriget 1914 framgå bäst af
anslutningen till 8:e Internationella socialistiska
kongressen i Köpenhamn 1910, vid hvilken de
olika nationerna tillerkändes följande röstetal:
Tyskland 20, Österrike med Böhmen 20, Frankrike 20,
Storbritannien 20, Ryssland 20, Italien 15, Förenta
staterna 14, Belgien 12, Sverige 12, Danmark 10,
Polen 10, Schweiz 10, Ungern med Kroatien 8, Finland
8, Nederländerna 8, Norge 6, Spanien 6, Turkiet
(Armenien) 5, Argentina 4, Bulgarien, Serbien
och Rumänien hvartdera 4. Kongressen protesterade
mot antisocialistiska regeringsåtgärder bl. a. i
Japan. – En socialdemokratisk ungdomsrörelse har på
1890- och 1900-talen uppstått i flera länder med
mera eller mindre själfständig ställning till de
socialdemokratiska partierna. Af dessa socialistiska
eller socialdemokratiska ungdomsförbund bildades en
själfständig internationell sammanslutning i början
af 1900-talet.
Den moderna socialistiska arbetarrörelsen höll
i juli 1889 ett slags världsrevy öfver sin
ställning och sina krafter på de båda internationella
arbetarkongresser, som då sammanträdde i Paris. Det
var en återuppståndelse af Internationalen,
fastän i tidsenligare former. Den ena kongressen
var öfvervägande fransk-engelsk, den andra
tysk-fransk-internationell (marxistisk). Bådas
beslut gingo dock i hufvudsak i samma riktning;
man konstaterade arbetarfrågans och arbetarrörelsens
internationella karaktär, dess öfverallt väsentligen
likartade mål och medel. Som närmaste fordringar
framhöllos 8-timmarsdagen och en grundlig
skyddslagstiftning. Den marxistiska kongressen
beslöt därjämte en världsdemonstration för dessa
önskningsmål, hvilken hölls 1 maj 1890 (i England
och Spanien 4 maj) och som särskildt i Sverige tog
för våra förhållanden mycket stora dimensioner.
Internationella socialistiska kongresser ha
sedermera hållits i Bruxelles 1891, Zürich 1893,
London 1896, Paris 1900 (anarkister uteslutna),
Amsterdam 1904, Stuttgart 1907 och Köpenhamn
1910. Kongressernas protokoll utgöra hufvudkällan för
uppgifter om den socialdemokratiska partirörelsens
utveckling. Kongressen i Amsterdam 1904 antog den
s. k. enighetsresolutionen, som ålade hvarje
nationell sektion af den nya internationalen att
bilda ett enda starkt parti med uppgifvande af
inre stridigheter. Resolutionen föregicks af en
intressant debatt mellan Jaurès, som försvarade den
friare samverkan mellan olika meningsriktningar, som
visat sig politiskt fruktbar i Frankrike, och Bebel,
som representerade den strängare tyska disciplinen
och ortodoxien. Enighetsresolutionen upprepades
vid följande kongresser. Fackföreningsrörelsens
enhetlighet och oskiljaktighet från det
politiska partiet proklamerades vid kongressen i
Stuttgart 1907. En resolution ang. politisk och
facklig solidaritet, obligatorisk skiljedom vid
mellanstatliga konflikter, nationell okränkbarhet,
afväpning och fred antogs vid kongressen i
Köpenhamn 1910. Organ för de nationella partiernas
internationella samverkan var Internationella
socialistiska byrån i Bruxelles, upprättad
1900. Som gemensamma mål för arbetarlagstiftningen
i skilda länder fastställdes: lagstadgad 8-timmars
arbetsdag (maximalarbetsdag), förbud för arbete
af barn under 14 år, förbud för nattarbete, som ej
erfordras af tekniska skäl eller för allmänt väl,
söndagshvila om minst 36 timmar, afskaffande af
betalningar in natura (trucksystem), garantier
för föreningsrätten, effektiv yrkesinspektion
vid arbetsplatser i städerna och på landsbygden
under samverkan med arbetarorganisationerna,
obligatorisk arbetslöshetsförsäkring. Kooperationen,
mot hvilken den äldre tyska socialdemokratien
ställt sig motvillig eller likgiltig, upptogs som
arbetsklassens tredje aktionslinje, vid sidan
af den politiska och den fackliga, med uppgift
att bekämpa mellanhandssystemet, utveckla den
kooperativa partihandeln och därtill anslutna
produktiva företag samt under stadig förbättring af
arbetarnas lefnadsställning förbereda arbetsklassens
öfvertagande af produktions- och kommunikationsmedlen
i samhället.
Till de skandinaviska länderna har den socialistiska
arbetarrörelsen kommit från Tyskland, och dess
framväxt har varit nära knuten till spridningen af
fackföreningsrörelsen, som i alla tre länderna
skapats och ledts af socialdemokrater. Den
socialistiska agitationen började i Danmark strax
efter Pariskommunens fall och lät icke förkväfva sig
därigenom, att de främste ledarna, löjtnant L. Pio (se denne), H. F. V. Brix och P. J. Geleff,
dömdes till flerårigt fängelse. Ett hårdare slag
fick rörelsen, då samtliga dessa tre emigrerade till
Amerika, delvis mot godtgörelse ur poliskassan. De
många fackföreningar, som inneslöto de socialistiskt
sinnade arbetarna, lyckades dock med förenade
krafter hålla partiets organ "Socialdemokraten"
uppe, och på 1880-talet gick rörelsen åter framåt,
då i lugnare farvatten. "Socialdemokraten" steg
småningom under praktisk och moderat ledning till
Danmarks mest spridda dagliga tidning; 1884 segrade
socialdemokraterna med vänsterns hjälp i Köpenhamns
5:e och 9:e krets; 1887 gick 9:e kretsen förlorad,
men återvanns 1890 jämte en landtkrets på Jylland,
och hösten 1890 insatte Köpenhamn 2 socialdemokrater
i landstinget. På 1890-talet och senare har äfven
i provinserna en socialdemokratisk tidningspress
upprättats och fack- och partiföreningar bildats. Den
ledande själen i partiets
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
