Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Slemhinna ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
regeringen under Stora nordiska kriget 1713 bröt
löftet om sträng neutralitet och insläppte svenske
generalen Stenbock i fästningen Tönning, lyckades
konung Fredrik IV få ersättning för Danmarks
nederlag 1658. Han besatte nämligen gottorpska
delen af S. och fick i freden 1720 Sveriges –
och senare andra makternas – stadfästelse på
denna landbesittning, hvarefter han 4 sept. 1721
på Gottorp mottog hyllning af S:s ständer som ende
landsherre. S. var sålunda åter knutet vid Danmark,
men något egentligt införlifvande egde ej rum, och
S. fortfor att styras af den s. k. öfverrätten på
Gottorp. Ej heller gjordes något för att upphäfva
den ställning, som tyska språket vunnit genom
reformationen och i synnerhet genom gottorparnas
fiendskap mot Danmark. Det begagnades såväl vid
domstolsförhandlingar som i kyrkor och skolor,
förnämligast i städerna och södra S. Dock talade
landtbefolkningen 1720 ända ned till Slien danska,
och förtyskningen af Angel egde rum under de
danske konungarnas regering, i synnerhet på
1800-talet, emedan ämbetsmännen, som hade utbildats
vid universitetet i Kiel, föraktade det danska
allmogespråket. Däremot visade regeringen stor ifver
att riktigt försäkra sig om själfva besittningen af
landet, och efter långa fruktlösa underhandlingar
lyckades den däri genom det s. k. mageskiftet 1767
(fullbordadt 1773), då ryske tronföljaren Paul (Paul
I), som ättens hufvudman, afstod den hertigliga delen
af Holstein mot Oldenburg och samtidigt afsade sig
alla rättigheter till S. Först 1810 beslöt Fredrik
VI uppsätta förhållningsregler för att värna det
danska språket i mellersta S., men kunde ej drifva
sin vilja igenom emot ämbetsmännen – t. o. m. hans
tyska kansli i Köpenhamn var honom olydigt –,
och ett nytt påbud 1829 bar icke bättre frukt. Då
S. från högsta ort styrdes tillsammans med Holstein
och flertalet ämbetsmän utbildats i Kiel och talade
tyska, fick S. prägel af att vara ett tyskt land, och
dess rätta ställning glömdes af danska folket. 1834
upprättades en rådgifvande ständerförsamling för S.,
men så sammansatt, att den tyska delen af invånarna,
ehuru minoritet, fick afgjord öfvervikt. Samtidigt
inrättades för S. och Holstein en gemensam regering
på Gottorp och en gemensam högsta domstol i Kiel,
fastän de två hertigdömena sedan 1713 hade varit
skilda i dessa hänseenden. Då det sedan gammalt
gick en tullgräns vid Kongeaa, inträdde en formlig
tudelning af danska monarkien, och därigenom främjades
i hög grad den schleswig-holsteinska uppfattningen
om de båda ländernas odelbara enhet, som Dahlmann
utvecklat vid Kiels universitet och U. Lornsen 1830
uppställt som politiskt program. Ännu värre blefvo
förhållandena, då Kristian VIII 1842 gjorde sin svåger
prins Fredrik af Augustenborg till ståthållare och
general i bägge hertigdömena. Från denna stund fick
tanken på en lösryckning från Danmark sitt uttryck i
ord i ständerförsamlingen, och den fann ett stöd hos
ämbetsmännen och ridderskapet (adeln). Väl gjordes
kraftigt motstånd af Nord-S:s danska befolkning;
men denna lämnades i sticket af själfve konungen,
som först 1846 fick ögonen öppna för de faror, hvilka
hotade rikets enhet. Regeringens kortsynthet bar frukt
i upproret 1848, till hvilket hela Syd-S. slöt sig,
under det att norra S. till
Flensborg förblef Danmark troget. Dock var äfven
där en slesvigsk partikularism mycket stark, och
tanken på en nationell delning af S. afvisades med
ovilja. Under vapenstilleståndet 1848–49 var hela S. i
de upproriska myndigheternas våld, och under det nya
vapenstilleståndet 1849 var blott Nord-S. besatt af
svenska och norska trupper, men södra af preussiska,
som fritt tilläto upprorsregeringen att förbereda
allt till den slutliga striden. Under dessa år med
sina skarpa motsatser fick slesvig-holsteinismen
fotfäste i Angel och danskheten en ohjälplig knäck i
detta språkblandade landskap. Efter de danska segrarna
1850 sökte regeringen godtgöra skadan af sin forna
försummelse, men det var för sent. Tullgränsen
vid Kongeaa upphäfdes och flyttades till Eider
(1853 upphäfdes äfven denna tullgräns, för att
hela danska monarkien måtte bli ett tullområde);
den gemensamma regeringen upphörde, och S. fick
sin egen minister och sin egen appellationsdomstoi
i Flensborg; danska språket kom till sin rätt i
kyrka och skola i mellersta S., såsom var påtänkt
1810, och danska ämbetsmän aflöste i stort antal
de upproriske. Däremot måste man snart uppge
tanken på S:s närmare förening med konungariket
("Eider-programmet"), och i jan. 1852 återupptogs
helstatsordningen, dock utan den forna tudelningen. I
febr. 1854 utfärdades ny författning för S., men
valordningen gaf de tyske slesvigarna säker majoritet
i den lagstiftande ständerförsamlingen, liksom förut
i den rådgifvande. Efter en kort hvila började den
politiska agitationen på nytt, i synnerhet mot 1850
års s. k. språkreskript, hvilka framställdes som en
kränkning af den tyska befolkningens naturliga rätt
och religiösa känsla, ehuru ordningen i sin helhet
var rimlig och hänsynsfull. Å andra sidan stärktes
nationalkänslan hos Nord-S:s danska befolkning. Då
helstatsförfattningen rönte mycket motstånd i
Holstein och 1858, hvad detta land beträffar,
t. o. m. upphäfdes enligt tyska förbundsdagens
kraf, väcktes tanken på att närmare anknyta S. till
konungariket för att sålunda trygga danska rikets
oafhängighet i förhållande till Tyskland. Detta skedde
genom novemberförfattningen 1863, men den uppfattades
i Tyskland som början till en inkorporering af S.,
och vid Fredrik VII:s samtidigt inträffade död ingrepo
Österrike och Preussen och tvungo Danmark till andra
slesvigska kriget. Detta bragte på kort tid hela
S:s fastland i tyskarnas händer, och det visade
sig snart ännu tydligare än 1848, att hela södra
S. var tysksinnadt och alltså andligen förloradt
för Danmark. Tyvärr ville danska regeringen ej böja
sig för detta faktum och på London-konferensen foga
sig i en delning efter språkgränsen och inbyggarnas
omröstning, hvilket säkert kunde ha uppnåtts; fastän
Danmark ej fick stöd af de neutrala stormakterna,
upptog det kriget på nytt. Detta ledde snart till
nytt nederlag och slutligen till förlusten af hela
S. genom freden i Wien 30 okt. 1864.
Först nu, då olyckan drabbat landet, fick danska
folket klart för sig, att en delning af S. efter språk
och sinnelag var den rättvisa och naturliga lösningen,
den enda, som öppnade utsikt till godt och varaktigt
samförstånd mellan Danmark och Tyskland. Också
erkände
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
