Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Skrifmaskin ... - Skrift ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
"Buch der schrift", som innehåller 266 olika
skriftarter. En särdeles rik litteratur finnes numera
rörande skriftens ursprung och utveckling. Bland
nyare arbeten äro de viktigaste: Lepsius, "Standard
alphabet" (1863), Brugsch, "Ueber bildung und
entwickelung der schrift" (1869), Wuttke, "Geschichte
der schrift und des schrifttums", med ett häfte
"Abbildungen zur geschichte der schrift" (1872–73),
Faulmann, "Illustrirte geschichte der schrift" (1880),
Taylor, "The alphabet" (1883) samt O. och J. Påhlman,
"Skrifkonstens historia" (1892). Jfr äfven The
Svedberg, "Om synliggörande af utplånad skrift" (i
"Meddelanden från svenska riksarkivet. Ny följd". I:
39–41; 1916).
2. Eg. det, som är nedskrifvet,
senare användt äfven om tryckalster; skriftlig
handling (t. ex. i sammansättningar böneskrift,
"ingifva en skrift till rätten", o. s. v.),
uppsats, afhandling, bok, skrifven (se Handskrift)
eller tryckt, t. ex. i minnesskrift, prisskrift.
Om tryckt skrift se vidare Tryckfrihet och
Tryckfrihetsförordning. Om eganderätt till och
eftertryck af skrift se Eganderätt (litterär och
artistisk). I inskränkt mening och best. form
har ordet Skriften betydelse af "den heliga skrift",
bibeln.
3. Detsamma som bikt (se d. o,) eller "hemligt
skriftermål" enligt benämningen i 1686 års svenska
kyrkolag. – Skrifta sig, detsamma som bikta
sig, hvarpå "aflösning", d. v. s. försäkran om
förlåtelse, tänktes följa. Gå till skrift har
fått betydelsen af "gå till nattvarden" därför, att
enligt svensk kyrkolag nattvardens begående
förut alltid föregicks af s. k. "skriftermål"
(se d. o.).
1–2. R. G. 3. J. P
Skriftelegraf. Se Telegraf.
Skriftermål kallas den kyrkliga akt, som enligt
svensk kyrkolag är en förberedelse till begående
af Herrens nattvard. Det skall hållas samma dag,
som nattvardsgången eger rum, eller ock föregående
dag. Akten börjar och slutar med afsjungandet af
en psalm och består f. ö. af ett kort tal eller
en betraktelse af tjänstförrättande prästen öfver
någon bibeltext ("skriftetalet"), syndabekännelses
afläggande enligt ritualet och därpå af prästen
meddelad aflösning (absolution) i villkorlig form:
"Är denna eder syndabekännelse uppriktig
- - -, så är ock - - - fast och visst, att Gud
af nåd förlåter eder alla synder, och denna
edra synders förlåtelse tillsäger jag eder"
o. s. v. Utbytandet af den förut begagnade
ovillkorliga aflösningsformeln mot denna villkorliga
formel i kyrkohandboken 1811 var en af de orsaker,
som i början på 1800-talet framkallade den skarpa
kyrkliga söndringen från de s. k. norrlandsläsarnas
sida, i det att dessa ansågo den villkorliga formeln
ej vara tillfyllestgörande, en mening, som nog alltid
kommer att finna anhängare. Ett för kyrkomötet 1909
framlagdt k. förslag om upphäfvandet af den förut
påbjudna obligatoriska anmälningen till skriftermål
och nattvardsgång godkändes af kyrkomötet och blef
1910 lag. Genom ett af 1915 års kyrkomöte och 1916 års
riksdag godkändt k. förslag upphörde skriftermålet att
vara obligatorisk förberedelse för nattvardsgång. –
Skriftermål i ofvannämnda mening kallar 1686 års
kyrkolag "allmänt skriftermål" till skillnad från
"hemligt skriftermål", hvarmed denna lag menar detsamma
som den mellan prästen och den enskilde försiggående
bikten (se d. o.), hvilken ännu förekommer i vår svenska
kyrka. Om det hemliga skriftermålet eller bikten
stadgar ett lagrum af 8 mars 1889: "Röjer präst om
hemligt skriftermål, hvad honom enligt kyrkolagen
icke är tillåtet uppenbara, varde afsatt".
J. P.
Skriftexpert (af lat. expe’rtus, erfaren),
sakkunnig person i fråga om bedömande af handstilar,
deras äkthet, identitet med annan företedd skrift
o. s. v. Se Grafologi, sp. 87.
Skriftfader, detsamma som biktfader (se d. o.).
Skriftgranit, petrogr. Se Granit, sp. 132.
Skriftlaf, bot. Se Graphis och Lafvar, fig. 12.
Skriftliga bevis, jur., skriftliga handlingar,
som genom sitt innehåll tjäna till bevis i
rättegång. Det ligger vikt uppå, att handlingen genom
sitt innehåll skall vara bevisande; om handlingen
används t. ex. blott för jämförelse af handstilar,
utgör den ej ett skriftligt bevis i rättegången. Det,
som genom handlingen skall bevisas, kan vara antingen
själfva den i handlingen innefattade förklaringen
eller ett annat faktum, till hvilket man sluter
från nämnda förklaring. Till skriftliga bevis har
man att hänföra ej blott sådana handlingar, som äro
upprättade just för att tjäna till bevis, urkunder
i trängre mening, utan äfven andra handlingar,
t. ex. enskilda bref. – Svensk rätt innehåller i
kap. 17 § 1 Rättegångsb. det allmänna stadgandet om
skriftliga bevis: "Företer någon skriftliga bevis att
sin talan därmed styrka, pröfve domaren noga deras
beskaffenhet och riktighet så ock hvad vitsord och
verkan de i saken ega". Med afseende å detta stadgande
är att märka, att det lämnar domaren fullt fri vid
pröfningen af det skriftliga beviset; den legala
bevisteorien, som i allmänhet och med rätta anses
vara den af 1734 års lagstiftare i bevisrättsligt
afseende intagna ståndpunkten, har således icke
kommit till någon som helst användning i fråga om
det skriftliga beviset. Domaren eger fritt pröfva så
väl handlingens tillförlitlighet i yttre måtto, dess
"beskaffenhet och riktighet", d. v. s. dess äkthet
(eller att den verkligen är utfärdad af den person,
som framstår som dess utfärdare) och dess i öfrigt
oförfalskade beskaffenhet (eller att handlingen icke
efter utfärdandet obehörigen blifvit ändrad), som ock
handlingens inre bevisvärde, dess vitsord och verkan
i saken. I detta senare afseende plägar man inom
processdoktrinen göra skillnad emellan handlingens
formella och materiella beviskraft, hvarvid man med
det förra afser handlingens förmåga att bevisa,
att den förklaring, som handlingen innehåller,
verkligen afgetts af utfärdaren, medan den materiella
beviskraften har afseende på handlingens förmåga att
ådagalägga, hvad man med densamma vill bevisa. Den
materiella beviskraften gestaltar sig väsentligen
olika alltefter beskaffenheten af den förklaring,
som handlingen innehåller: om den är af dispositiv
natur eller ett erkännande eller en, vare sig af
part eller tredje man afgifven, utsaga om någon
faktisk omständighet (bortsedt naturligtvis
härvid från en sådan utsaga af part, som utgör
ett erkännande). Särskilda stadganden äro i några
afseenden meddelade beträffande utsagor af sistnämnda
art. Ett sådant stadgande förekommer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
