Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Skrifmaskin ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bokstäfverna (A, B, C o. s. v.), hvari deras
utvecklingsformer åskådliggöras.
Huruvida den feniciska skriften (se Alfabet)
härstammar från de egyptiska hieroglyferna eller
den babyloniska kilskriften, är en bland våra dagars
lärde starkt omtvistad fråga, som ännu väntar på sin
lösning. Ur den feniciska skriften utvecklade sig
det arameiska alfabetet (i Assyrien; se pl. II), som
åter var ursprunget till den hebreiska kvadratskriften
(se Hebreisk skrift). Vidare härstamma därifrån
den s k. estrangelo, d. v. s. det syriska alfabetet,
hvarmed evangelierna först nedskrefvos (se pl. II),
och pesjito, den syriska folkskriften, liksom de
öfriga semitiska alfabeten. Från nord-semitiska (ej
feniciska) alfabet härstamma Indiens skriftecken
(i art. Alfabet finnes bland dessa sanskrit
afbildadt). Den äldsta kända indiska skriften går
tillbaka till 3:e årh. f. Kr. (se Indiens språk och
litteratur, sp. 548). Indernas heliga alfabet är det
s. k. devanagari (se d. o. och pl. I). – Den grekiska
skriften härledes, såsom nämndt, från fenicierna (se
Alfabet och Grekiska språket, sp. 218). Enligt sagan
var det Kadmos, som först förde skrifkonsten öfver
till Grekland. I början använde grekerna det feniciska
alfabetet oförändradt, men det utvecklades af dem
under tidernas lopp till en själfständig skrift,
enligt hvad Herodotos berättar. Genom Simonides
ökades bokstäfvernas antal från 16 (enligt andra
18) till 24, hvartill sedan ytterligare lades några
tecken för dubbelkonsonanter (jfr pl. II samt
fig. i art. Palimpsest och Papyrus). – Romarna
erhöllo sitt alfabet närmast från grekerna (se
Alfabet), och bokstäfvernas äldsta latinska namn
likna mycket de grekiska. Förmedlingen skedde genom
de i södra Italien blomstrande grekiska kolonierna
(det s. k. "Magna Græcia"), med hvilka romarna hade
lifliga förbindelser. Man har ännu i behåll grekiska
inskrifter från Cumæ, hvilkas bokstäfver förråda stor
likhet med de äldsta latinska och utgöra en mellanlänk
mellan det grekiska och det latinska alfabetet. Till
följd af romarspråkets hårdhet i jämförelse med
grekiskan måste en och annan bokstaf där beteckna
ett annat ljud än i det grekiska alfabetet, men
källan fördunklas dock ej därigenom. (Se vidare
Latinska språket.) – Det af västslaverna begagnade
glagolitiska alfabetet (se d. o. och jfr pl. II)
är en utbildning af 800- och 900-talens grekiska
minuskelskrift, hvaremot det cyrilliska
alfabetet (jfr pl. II), som tillhör de östslaviska
folken, är bildadt af grekisk majuskelskrift. Om de
ryska skriftecknen se Ryska språket. De gotiska
skriftecken, som användes af biskop Wulfila
(300-talet) i hans bibelöfversättning (se Codex 2,
där en sida finnes afbildad), äro i vissa
punkter fritt utbildade, men erinra i andra både om
det grekisk-latinska alfabetet och om runraden. – Om
den för de germanska folken egendomliga runskriften,
med sina två skilda runrader, den äldre (urnordiska)
med 24 mynder, och den därur härledda yngre, med
16 mynder, se Runor. Om den keltiska skriften ogam
se d. o. – Af svensk medeltidsskrift finnas
prof återgifna i art. Handskrift, Landskapslagar,
Landslag och Munkskrift.
I afseende på skriftens riktning är kändt, att
den semitiska skriften äfvensom pehlevi skrefs
från höger till vänster, den kinesiska och möjligen
den äldsta kilskriften åter uppifrån nedåt. Äfven
grekerna skrefvo i början från höger till vänster,
och en lämning däraf är det i vissa gamla inskrifter
förekommande s. k. bustrofedon, "plogskrift", i
hvilken hvarannan rad går från höger till vänster,
hvarannan däremot från vänster till höger, liksom
plogens gång, hvilken uppristar två fåror i motsatt
riktning. (Jfr Bustrofedon.) Vid öfvergången
till skrifning från vänster till höger ändrades för
bekvämlighets skull formen på några bokstäfver. De
semitiska förebilderna voro nämligen öppna åt vänster,
de grekiska åter, med f. ö. samma utseende, öppna sig
åt höger. Redan på Herodotos’ tid skref man emellertid
i Grekland allmänt från vänster till höger.
Vid bokstafsskriftens första framträdande (hos
egypter, fenicier m. fl.) betecknades i allmänhet
endast konsonanterna. Vokalbeteckning infördes först
senare af judar, syrier och araber. Det närmare
studiet af hithörande företeelser äfvensom allt
annat, som går ut på belysandet af äldre tiders
skriftväsen, särskildt för så vidt det gäller att
tolka fornskrifter, faller under paleografiens område
(se Paleografi med planscher, visande skriftprof från
hela medeltiden). Om de i tryck brukliga skriftarterna
se Boktryckarkonst, sp. 983, och Stil.
Det återstår ännu att omnämna några speciella
arter af skrift, som ha hvar och en sina skilda
uppgifter. Skrift, som är afsedd att kunna tolkas
endast af den, som har nyckeln därtill, benämnes
kryptografi och lönnskrift (se dessa
ord). Konsten att skrifva med förkortningar kallas
snabbskrift (takygrafi) l. kortskrift (se Stenografi).
– Om internationella skriftspråk se
Pasigrafi. – Blindskrift, som begagnas af de blinde,
finnes afhandlad under Blindundervisning (se d. o.).
Skriftens historia, ehuru af så omätlig vikt
för kännedomen om människans utveckling, har
jämförelsevis sent börjat bearbetas. Af forntidens
folk ha endast kineserna egnat större uppmärksamhet
åt sin skrifts historia (först 1801 bekantgjord
för Europa genom Hagers arbeten). Judar, greker
och romare, som varit de egentliga källorna för
historieforskningen, ha mycket litet befattat sig
med skriftens historia. Det var först de lärde
benediktinerna Mabillon och Montfaucon, som under
1600-talet grundlade den grekisk-latinska paleografien
(se Paleografi). Skaparen af den jämförande
skriftkunskapen var Ulrik Kopp (1819). Genom Alexander
v. Humboldt väcktes (1811) intresset för de mexikanska
hieroglyferna. Egyptens hieroglyfer blefvo först
genom Champollions forskningar på 1820-talet allmän
egendom, och vid ungefär samma tid fann Grotefend
klaven till de persepolitanska kilskrifterna. 1845
upptäcktes genom Layards gräfningar Ninive för
andra gången, och i dess spillror fanns nyckeln
till de assyrisk-babyloniska kilskrifternas
tolkning. Slutligen samlades och offentliggjordes i
början af 1800-talet Indiens inskrifter af den lärde
Prinsep. 1852 utgaf A. Auer i Wien en tablå öfver
jordens kända alfabet, som då utgjorde omkr. 100
olika skriftsystem. Hur materialet sedan dess vuxit,
visar den 1879 af K. Faulmann utgifna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
