Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Skatt ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
att träffa, så att öfvervältring icke eger rum, där
sådan icke är åsyftad, och icke förhindras, där den
är åsyftad. Det allmännas inkomst af beskattningen
bör vara jämn och ej förete större växlingar från det
ena året till det andra, enär detta senare förhållande
lätteligen har till följd, att de rikliga inkomsterna
förleda till onödiga utgifter, så att den under de
mindre goda åren uppstående bristen måste täckas
genom skuldsättning. Skatteväsendet bör vidare vara
så inrättadt, att skatteinkomsterna stiga i samma
mån, som en normal stegring försiggår i det allmännas
behof, och att skatterna ega tillbörlig elasticitet,
så att inkomsterna af dem, i händelse af behof, kunna
utan stora olägenheter ökas eller minskas. Skatter,
som menligt inverka på näringslifvet, böra så
mycket som möjligt undvikas, och i allmänhet bör
beskattningen vara förenad med så ringa obehag för
de skattdragande som möjligt, särskildt med hänsyn
till skatteuppbörden. I samband därmed står den
fordran, att kostnaderna för skatteuppbörden böra vara
relativt ringa. Slutligen bör beskattningen så mycket
som möjligt skona nationalkapitalet. Ofvannämnda
fordringar kunna ej uppfyllas af ett skatteväsen, som
är grundadt på en enda skatteart, vare sig denna är
fysiokraternas grundskatt eller den af vissa moderna
författare förordade allmänna inkomstskatten eller
någon annan. Ty hvarje särskild skatteart kan uppfylla
endast några af dessa fordringar. Konsumtionsskatterna
äro i allmänhet mycket inbringande, deras uppbörd är
föga betungande för de skattskyldige, och inkomsten af
dem tillväxer med folkmängden och välståndet. Däremot
orsaka de stora uppbördskostnader, äro lätta
att undandraga sig och orättvisa mot de mindre
bemedlade, hvarjämte beräknad öfvervältring icke
alltid inträder. Dessutom förete dessa skatter alltför
stora växlingar, sakna tillbörlig elasticitet och
kunna inverka hämmande på näringarna. Inkomstskatten
och förmögenhetsskatten (i formell bem.) ega följande
goda sidor: de äro de jämförelsevis rättvisaste, ge
tämligen jämna inkomster, ega ganska stor elasticitet,
stiga i regel i samma mån, som folkmängd och välstånd
ökas, inverka icke menligt på näringarna och äro
förenade med ringa uppbördskostnader. Däremot, då det
ofta är svårt att utröna inkomster och förmögenhet,
särskildt i fråga om de mera bemedlade bland de
skattskyldige (en svårighet, som man i senare tid sökt
afhjälpa eller åtminstone förminska genom införande
af allmän deklarationsplikt), medföra dessa skatter
den olägenheten, att i synnerhet de mer bemedlade
kunna undandraga sig beskattning. Dessutom blir
uppbörden, om skatten, såsom vanligt är, erlägges
på en gång eller i ett fåtal poster, betungande
särskildt för de mindre bemedlade. Näringsskatter
ge föga växlande inkomster och kunna delvis endast
med svårighet undanhållas af de skattskyldige, men
äro orättvisa bl. a. därför, att de ej taga hänsyn
till de skattdragandes skulder, några bland dem
äfven därför, att de mot lagstiftarens afsikt kunna
öfvervältras på andra, hvarjämte de sakna tillräcklig
elasticitet och delvis äro förenade med ganska stora
kostnader. Öfriga skattearter äro af ännu ensidigare
verkningar i förevarande afseende. – På grund af
detta förhållande är den vanliga åsikten, att enda
sättet för åstadkommande af ett godt skatteväsen är
att sammansätta detsamma af ett flertal skattearter
och vid bestämmande af den ställning, som hvarje
särskild skatteart bör få i ett särskildt
lands skatteväsen, taga hänsyn dels till
ofvan anförda fordringar, dels till de olika
skattearternas natur. Angående kommunalskatter
se Kommunalbeskattning. Se f. ö. Beskattning,
Beskattningsrätt, Förmögenhetsskatt, Inkomstskatt,
Konsumtionsskatt, Krigskonjunkturskatt
(Suppl.), Kvotitetsskatt, Repartitionsskatt,
Saltskatt, Stämpelafgift och Yrkesskatt.
D. D. (K. Å-k.)
Skatte, Skattejord, kam., skattskyldig jord i egentlig
mening, till skillnad från frälse och krono. Jfr
Jordnatur och Kronoskatte.
Skattebevillningsrätt kallas en politisk
frihetsrättighet, som består däri, att nya skatter
ej få påläggas, utan att samtycke därtill ges af
skattebetalarna eller å deras vägnar. Enligt Locke
(se d. o.) var denna rätt en ovillkorlig följd
af egendomsrätten, hvilken han betraktade som en
oförytterlig, till statslifvet från naturtillståndet
(se d. o. och N a-turrätt, sp. 600-6U1) öfvergången
rättighet, och det var härmed, som sedermera de
nordamerikanska kolonierna rättfärdigade sin
resning mot England (se Nord-Amerikas förenta
stater, sp. 1215). Kolonierna själfva beskattade
emellertid folklager inom sig, som ej hade del
i deras skattebeviljande församlingar, och den
yttersta konsekvensen af Lockes teori skulle vara,
att all skattebetalning måste bero af individuellt
samtycke. Staten har emellertid äfven andra ändamål
än tillgodoseende af de vid hvar tidpunkt lefvande
individernas fördel; och som dessa ändamål kunna
kräfva statsinkomster, är skattepå-läggningen en
statsangelägenhet, som ej kan göras beroende af
individuellt godtycke. Skattebevillnings-rätten
är därför ej ovillkorlig, och det har också
funnits stater, i hvilka den ej existerat. Detta
öppnar dock dörren till folkets betungande med
oberättigade skatter, och för alla frihetsälskande
och af själfstyrelse (se d. o.) mäktiga folk har
det därför varit en hufvuduppgift att skaffa sig
själf-beskattningsrätt, nämligen i den mening,
att skattepålägg göras beroende af folkliga
myndigheters (ej hvarje individs) samtycke. I
de äldsta på själfstyrelse grundade staterna:
forntidens stadsrepubliker, spelade skattefrågan
ej så stor roll, då dels statsinkomster i stor
utsträckning erhöllos från statsegendom, dels
statsförvaltningen, såsom grundad på personliga
prestationer, kräfde ringa statsutgifter. Då skatt
behöfde påläggas medborgaren, tillkom emellertid i
Rom beslutanderätten senaten (regeringen), i det
demokratiska Aten åter fo^kför-samlingen, men de
attiske bundsförvanterna och de romerska provinserna
beskattades hänsynslöst af sina atenska och romerska
behärskare. Under den romerska kejsartiden fick
kejsaren oinskränkt beskattningsrätt, hvilket ledde
till ett betungande skattetryck. Hos germanerna
ansågos ursprungligen blott personliga prestationer,
ej skattebetalning anstå de frie, men ekonomiska
bidrag till härväsendet och frivilliga sammanskott
förekommo dock och öfvergingo med tiden till stående
skatter. Den nämnda uppfattningen ledde då till,
att adeln vid den gamla folkfrihetens undergång
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
