Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Skandium ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Skandium
882
Preussen. Många frivilliga från Sverige och Norge
strömmade till, och Fredrik VII vände sig till Oskar
I med en begäran om hjälp, som fann ett lifligt
understöd hos en stor del af pressen icke blott
i Sverige, utan äfven i Norge. Oskar I sammandrog
trupper i Skåne och lät öfverföra en del till Fyn,
men ville ej skrida till krig mot Preussen eller T5ska
förbundet, så framt ej rent danska landskap, Jylland
eller öarna, angrepos, hvilket icke heller skedde. Han
inskränkte sig till diplomatisk bemedling och bidrog
först till stillestånd och sedan till fred mellan
Danmark och Preussen. Danmarks och hertigdömenas
ställning ordnades på konferenser i London 1850 och
1852 och likaså den danska tronföljden, den senare
på ett sätt, som för framtiden tycktes utesluta den
dynastiska förening mellan de tre nordiska rikena,
hvarom 1848 och 1849 ett och annat försports (genom
att den barnlöse Fredrik VII adopterade Oskar I). Man
var därefter i Danmark sysselsatt med ordnande af de
inre förhållandena, och skandinavismen lät ej mycket
höra af sig under de närmaste åren. Då inträdde 1856
ett omslag. Sedan den danska helstatsförfattningen af
1855 antagits, protesterade ständerna i Holstein och
funno understöd både hos tyska förbundsdagen och hos
Preussen och Österrike. De växande svårigheterna kommo
de nationalliberale att åter se sig om efter hjälp hos
de andra nordiska rikena. I Sverige åter beslöt Oskar
I, besviken i sina förväntningar på novembertraktatens
resultat, att lägga om sin politik i skandinavisk
riktning, och skandinavismen blef en europeisk
fråga. Studentmötet i Uppsala 1856, där Ploug talade
för Nordens enhet, åtminstone i framtiden under en
gemensam dynasti, fick en helt politisk karaktär,
och vid festen för studenterna på Drottningholm
fällde Oskar I de bekanta orden, att krig mellan
skandinaviska bröder hädanefter vore omöjligt, att
deras svärd stode redo till gemensamt försvar. Han
trädde i förbindelse med Ploug, sökte därjämte vinna
de båda västmakterna för skandinavismens sak - i
Frankrike verkade prins Napoleon för densamma - och
mottog från dem mot slutet af året ganska välvilliga
förklaringar. Broschyrer utkommo, och den europeiska
pressen började bearbetas (jfr bl. a. Laller-stedt,
"La Scandinavie, ses craintes, ses espéran-ces",
Sturzen-Becker under pseudonymen Arnljot Gellina,
"Den skandinaviska frågan", Geffroy, "Le scandinavisme
et Danemark’’ i’ ’Revue des deux mon-des"; från
motsidan C. F. Blixen-Finecke, "Skandinavismen
praktisk"). Till Danmark afsändes mot slutet af 1856 i
särskild beskickning amiralen Kr. A. Virgin för att
verka för saken. Denne stod i liflig beröring med
de danske skandinaverna, liksom med Sturzen-Becker,
och det gick så långt, att Oskar I 27 mars 1857 till
Fredrik VII öfversände ett förslag till en ömsesidig
defensivallians, men hvad Danmark vidkom gällande
endast det egentliga Danmark och Slesvig. Fredrik VII
afböjde förslaget, då Holstein ej var inbegripet,
och därmed föll frågan för den gången, Oskar I:s
sjukdom inträdde mot slutet af 1857; under växande
samförstånd mellan Frankrike och Ryssland varnade
den franske utrikesministern uttryckligen mot att
hänge sig åt några skandinaviska illusioner, och det
nya svenska kabinettet tycktes intaga en afgjordt
antiskandinavisk hållning. Men nya för-
bindelser inleddes mellan Fredrik VII och Karl XV;
muntligt aftal om ett försvarsförbund träffades
sommaren 1863 på Skodsborg (se d. o.), men då efter
Fredrik VII:s död (nov. 1863) Preussen och Österrike
angrepo Danmark, visade det sig, att Sverige-Norge ej
ensamt vågade draga svärdet till dess hjälp. Striden
om Slesvigs ställning samt om de tyska hertigdömena
afgjordes genom freden i Wien 1864; med den politiska
och dynastiska skandinavismen var det slut - ett sista
opraktiskt förslag till ett skandinaviskt förbund
och ett familjefördrag hade inom politiska kretsar
dryftats våren 1864.
Utgången väckte bittra känslor icke blott hos Karl XV,
utan äfven hos många varmhjärtade skandinaver. För att
hålla idén vid lif bildades (1864, 1865) föreningar
i Danmark (Nordisk samfund), i Sverige (Nordiska
nationalföreningen) och i Norge (Skandinavisk
selskab). De tre föreningarnas gemensamma
organ blef den i Lund några år utgifna "Nordisk
tidskrift för politik, ekonomi och litteratur"
(1866 -70). Viktigare ha sträfvandena blifvit att
på praktiska områden närma de nordiska folken till
hvarandra. En skandinavisk postförening med Danmark
består sedan 1869, en myntkonvention ingicks 1873,
biträdd af Norge 1875. Det första nordiska juristmötet
1872 gaf impulsen till gemensamt skandinaviskt
lagstiftningsarbete, så i fråga om växellagar,
handelsregister, firma och prokura, sjölagar, köp
och byte af lös egendom, äktenskaps ingående och
upplösning m. m.; åtskilliga öfverensstämmande lagar
ha antagits, och arbetena på dessa områden fortgå
alltjämt. Samverkan har äfven på andra områden
egt rum mellan olika intressegrupper inom de tre
folken. Det har hållits nordiska arbetsgifvårmöten,
filologmöten, lärarmöten, opolitiska studentmöten,
läkarkongresser, fångvårdskongresser o. s v.; det
har bildats en nordisk skepps-redarförening och
utgetts nordiska tidskrifter af o] :a slag. Inom
den nordiska litteraturen har f. ö. äfven under
1900-talet "skandinavismen" från olika synpunkter
fortfarande behandlats i tidskriftsuppsatser och
broschyrer, några bland dem åsyftande att främja en
"republikansk skandinavism" - i den riktningen sökte
redan 1870 dansken Fr. Bajer stifta ett "Nordisk
fristatssamfund". I en broschyr 1906, "Några, tankar
om skandinavismens framtid", har Ellen Key såsom
nyskandinavismens mål framställt uppgiften att bli
"ett led i den stora mellanfolkliga fredsrörelsen",
ledande till Skandinaviens neutralisering
eller till "Nordens förenade stater" under en
fortgående demokratisering. Det händer t. o. m.,
att utlandet, äfven utanför de nordiska rikena,
alltjämt egnar skandinavismen en viss uppmärksamhet. -
Se J. Clausen, "Skandinavismen" (1900); "Sveriges
historia intill 20:e seklet" (afd. 9, kapitlet
"Skandinavismen" under Oskar I), R. Sturzen-Becker,
"Oskar Patrik Sturzenbecker" (1911-12), Hj. Haralds,
"Sveriges utrikespolitik 1848" (1912), S. Clason,
"Skodsborgsmötet och U1-riksdalskonferensen" (i
"Hist. tidskr.", 1914), K. Hallendorff, "Illusioner
och verklighet. Studier öfver den skandinaviska
krisen 1864" (s. å.), och J. de Coussange, "La
Scandinavie. Le nationalisme scandinave" (s. å.).
Ehd.
8karndium, kem., ett af L. F. Nilson 1879 upptäckt
(jfr Erbium, sp. 741, och C l e v e, P. T.r
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
