Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 25. Sekt - Slöjskifling / 871-872 (1917) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Skaldynge ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Skaldynge, da. Se Kjökkenmödding.

Skalegen modulation, mus. Se Modulation 1.

Skalenoeder (af grek. skalenofs, olika, och hedra,
sida), miner. Se Kristallografi, sp. 1336 och fig. 17.

Skalfrukt, Achenium, bot., det slags nöt, som
är utmärkande för kompositerna. Den läderartade
fruktväggen är ej fastvuxen vid fröet såsom hos
gräsens hinnfrukt.
G. L-m.

Skalfrämmande modulation, mus. Se Modulation 1.

Skalgrus, geol. Se Skalbank.

Skálholt [skaulhålt], gård i Árnes syssla på Island,
biskopssäte 1056–1796. Kort efter upprättandet
af S:s stift började biskoparna hålla skola för
utbildande af präster; och efter reformationens
genomförande upprättades på S. en fast latinskola. Då
skolhuset 1785 af ett jordskalf jämnades med marken,
flyttades skolan till Reykjavík, men förlades tjugu
år senare till Bessastaðir och återflyttades 1846 till
Reykjavik. 1685–99 fanns på S. ett tryckeri, som sedan
flyttades till Hólar. Under både den katolska och en
god del af den protestantiska tiden var S. Islands
andliga medelpunkt och så godt som hufvudstad samt
hade talrik befolkning. 1309 och 1526 brann domkyrkan
ned, och 1630 härjades hela biskopsgården, 13 hus,
af elden, hvarvid en dyrbar boksamling och ett rikt
arkiv förstördes. Sedan biskopssätet 1796 flyttades
till Reykjavík, har S. gått tillbaka, och numera är
det en föga betydande gård.
R. N–g.

Skáli (isl.), skål, stuga, den fornnordiska gårdens
förnämsta byggnad. Se Bostad, sp. 1269–70.

Skalitz. 1. (Böhmisch-S., tjech. Skalice Česká) Stad
i nordöstra Böhmen, kretsen Nachod, vid Aupa, biflod
till Elbe, och linjen Josefstadt-Liebau. Omkr. 3,000
inv., tjecher. Platsen är bekant genom den seger,
som preussarna under general von Steinmetz 28 juni
1866 där vunno öfver de af ärkehertig Leopold anförde
österrikarna. – 2. (Ung. Szakolcza) Stad i ungerska
komitatet Neutra, nära gränsen till Mähren. 5,018
inv. (1910), mest slovaker och tyskar. Katolskt
lägre gymnasium. Ylleindustri, odling af vin och
medicinalväxter.

Skalka, sjöv. Se Lucka.

Skalkajaure, en af sjöarna i Lilla Lule sjökedja,
närmast nedanför Saggat, har en längd af omkr. 20 km.,
en ytvidd af 46,9 kvkm., hvaraf 0,8 öar, ett djup af
36 m. och ligger 295 m. ö. h.

Skalkorn, landtbr. Se Korn, sp. 1054.

Skall, jaktv. 1. Den drifvande hundens (stöfvarens)
skällande under förföljande af villebrådet. Har
hunden sparsamt skall, säges den vara "hård". En hund
med rikligt skall och (alltför mycken) väckning (se
d. o.) på nattslag benämnes "lös".
– 2. (Skallgång) Större drefjakt. Se Jakt, sp. 1203 och 1206.
1–2. G. G.

Skallagrímr Kveldulfsson, isländsk nybyggare,
d. omkr. 934, hette eg. Grímr, men fick öknamnet S. på
grund af sin skallighet. S. utvandrade med sin far Kveldulf
till Island 878, sedan hans broder Thorolf, förut Harald Hårfagers
högt betrodde handgångne man, på grund af förtal blifvit oense med
konungen och dräpt af denne. På vägen från Norge lyckades S. och
hans far uppsnappa ett skepp, hvarpå två af konungens fränder färdades.
Både de och flere af Haralds hirdmän fingo nu dö till
hämnd för Thorolf. Kveldulf dog, innan skeppet hunnit
Island, men S. tog i sin ego hela Borgarfjordsnejden
och uppbyggde gården Borg. Han var en driftig man och
god hushållare, därtill stor idrottsman, utmärkt smed
och äfven skald. Genom sin vidt frejdade son, skalden
Egill, blef S. stamfar för Myramännens ätt. Se "Egils
saga Skallagrímssonar" och "Landnámabók".

R. N–g.

Skallagrimsson. Se Egil Skallagrimsson.

Skallbud, jaktv. Se Jakt, sp. 1206.

Skalle, anat. Se Hufvudskål.

Skallerört, bot. Se Rhinanthus.

Allmänna skallerormen (Crotalus durissus).

Skallerormsläktet, Crotalus, zool., tillhör
fam. Crotalidæ, underordn. Viperina och ordn. Ophidia (ormar)
inom kräldjurens klass. Det mest kännetecknande för detta släkte är
den s. k. skallran, med hvilken stjärten slutar (se fig.).
Denna bildning består af tunna, hornartade, i hvarandra gripande
kapslar, hvilka vid djurets rörelser åstadkomma ett
rasslande ljud. Skallerormens kranium är afbildadt
i art. Ormarna. Skallerormarna, som i flera arter
äro utbredda öfver Amerika, höra till de farligaste
giftormarna (se Ormgift). Det kraftigaste läkemedlet
anses stora doser sprit vara. Skallerormarna
lifnära sig af små däggdjur, fåglar och grodor.

L–e.

Skallfogde, ordningsman vid skallgång.

Skallgång (Skall), jaktv., ett slags fordom bruklig
dref jakt, hvarunder "skallfolket" framryckte
under högljudt rop och larm (se Jakt, sp. 1203 och
1206). För allmogen var skallgången en ej obetydande,
om än oundviklig tunga. Ofta används skallgång för
uppsökande af vilsegångna barn, på bete bortkomna
kreatur m. m.

Skallighet, med. Se Hårsjukdomar.

Skallingen, en obebodd landtunga i sydvästra Jylland,
Ribe amt, mellan Hjertingbukten och Nordsjön samt
genom Graadyb skild från Fanö (se kartan till
art. Danmark). Den är betäckt med flygsand och
sandkullar. På sydspetsen, "Skalling ende", uppfördes
1903 ett fyrtorn.
E. Ebg.

Skallmeja, socken i Skaraborgs län, Skånings
härad. 1,473 har. 554 inv. (1915). Annex till
Synnerby, Skara stift, Domprosteriet.

Skallsjö, socken i Älfsborgs län, Vättle härad. 7,542
har. 2,073 inv. (1915). Annex till Stora

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>