Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Simon ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
581
Simon-Simonis
porträtt och med fantasien Mannen, som springer
efter lyckan. Fram på 1890-talet blef han
uppmärksammad, först genom Jesus botar sjuka
(där Jesus införes bland samtida fiskartyper från
Bretagne, 1894), sedan genom Begrafning i Bretagne
(1895) och Musiken (en familjefader spelar fiol
för hustru och barn i sin fattiga vindskammare,
s. å.). Från de följande åren förskrifver sig en
rad betydande bilder från Bretagne: Brottarna,
På hemvägen från kyrkan (galleriet i Helsingfors),
Marknadscirkus (1898, norska nationalgalleriet),
Kyrklig procession på hafsstranden (1899,
Luxembourg-museet), Dans i en stuga (1902), Mässa
(1904, museet i Mannheim) m. fi. målningar, utmärkta
för kraftig och robust realism i figurkarakteristik
och framställningskonst. Jämte ämnen sådana som de
nämnda målade S. interiörer - ofta från sitt eget
hem - med figurer i naturlig eller i artificiell
belysning. Bland dessa verk äro Kammarmusik (1902),
Aftonsamkväm (s. å., Nationalmuseum i Stockholm),
Aftonsällskap i ateljén (1905), Sommardag (några
barn i ett rum med öppna fönster och utsikt öfver
hafvet, rummet uppfylldt af sol och hafsluft, 1906,
Luxembourgmuseet). Humoristisk karakteristik erbjuder
Barmhärtighetssystrarna ("Les soeurs quéteuses",
två frodiga nunnor på tiggeribesök nos en borgarfru,
1904, staden Paris’ samling). Han har äfven målat
sådana ämnen som Teaterloge och italienska motiv
(Kyrklig ceremoni i Assisi). Till Bretagne har han
ofta återvändt äfven i sina nyare arbeten, exempelvis
i Vadet (1910, inköpt af staten), Badande kvinnor
(s. å.), Fest (1911), Familj i sorg (1913) och Sjömän
på kajen (1914). G-g N.
Simon [srmån], Hermann Theodor, tysk fysiker,
f. 1870, är sedan 1901 professor i elektroteknik i
Göttingen. Se Simons och Bells l j u s t e l e f o
n och Strömbrytare.
Simon [såYmon], sir John Allsebrook, engelsk
politiker, f. 28 febr. 1873, son till en
kongregationalistisk prästman, blef 1899 advokat,
var 1903 en af brittiska kronans advokater inför
skiljedomstolen om Alaskas gräns emot Brittiska
Columbia, invaldes 1906 i underhuset och gjorde
sig där snart känd som en af det liberala partiets
skickligaste yngre debattörer. 1910 blef han som
solicitor general medlem af ministären, 1913 blef han
attorney general och fick säte i kabinettet. Vid
den nationella samlingsministärens tillkomst
(juni 1915) blef S. inrikesminister. Han åtnjöt i
hög grad premiärminister Asquiths förtroende och
ansågs vara designerad till dennes efterträdare som
det liberala partiets ledare. Emellertid råkade
han i häftig konflikt med sina kabinettskolleger
om värnpliktsfrågan, begärde i slutet af dec. sitt
afsked och ledde jan. 1916 i underhuset den radikala
ytterlighetsgruppen^ fruktlös0, opposition mot
regeringsförslaget om införande af obligatorisk
militärtjänst för vissa kategorier af vapenföra
män. S. har sedermera vid flers tillfällen
uppträdt emot regeringens politik, bl. a. i den
irländska frågan. Han var sommaren 1916 ordf. i en
undersökningskommission om militära öfvergrepp
vid undertryckandet af resningen på Irland.
V. S-g.
Simon [-må7], Antoine, president i Haiti (se
d. o.) 1908-aug. 1911.
Simon-afbrytare, fys. Se Strömbrytare.
Simoni, kyrklig? ämbetens tillsättning för pengar,
fick sitt namn efter trollkarlen Simon (se Simon 11),
som af Petrus och Filippus ville med penningar köpa
den Helige andes meddelelse (Apg. 8: 18). Simoni
betecknade alltså eg. meddelande af kyrklig vigning
(ordination) mot penningbetalning. Under tidernas
lopp vidgades dock begreppet alltmer. Det betecknade
vid 1000-talets början köpande eller säljande af
en prästerlig plats, äfven om ej direkte pengar
betaltes. Sin historiskt viktigaste utvidgning
fick begreppet genom kardinal Humberts skrift
"Adversus simoniacos libri tres" (omkr. 1057),
hvari han betecknade hela lekmannainvesti-turen,
hvarje biskops- eller kyrkoherde(abbot-)till-sättning
genom fursten för simoni. Denna revolutionära skrift
blef det påfliga partiets stora programskrift;
på dess bas förde Gregorius VII den bekanta
investiturstriden. Gregorius’ efterträdare tvungos
att släppa den Humbertska uppfattningen af simoni
och åter låta ordet betyda köpande eller säljande af
prästerlig plats för pengar. - Jfr J. Drehmann, "Papst
Leo IX und die simonie" (1908), och Hj. Holmquist,
"Medeltidens kyrkohistoria" (1910). - Om ett slags
simoni i Sveriges historia se P a s t o r a t s h a
n d e l n. Hj. H-t.
Simoniäner, anhängare af trollkarlen Simon (se
Gnosticism, sp. 1370).
Simo^ides (grek. 2ipcovidr]G, lat. Simonides}. namn
på två forngrekiska skalder. 1. S. från Amorgos. Se
Jambografer. - 2. S. från Keos, f. 556, d. 468 f. Kr.,
en bland Greklands förnämsta lyriska skalder, var
äldre samtida och medtäilare till Pindaros. Han
lämnade tidigt sin födelseort och besökte de många
furstehofven i Grekland, bl. a. hos Peisistratiderna
i Aten och efter deras förjagande hos Skopaderna
i Tessalien, samt tillbragte de sista åren -af sin
lefnad vid Hierons hof i Syrakusai och hos Theron
i Akragas. Också undgick han icke beskyllningen att
sträfva efter furstegunst och mot betalning stränga
sin lyra till de rikes och mäktiges lof. F. ö. besjöng
han nästan alla de stora tilldragelserna under denna
Greklands bragdrikaste tidsålder. Bl. a. vann han i
Aten, vid täflan med Aischylos och andra, priset för
en elegi öfver de vid Marathon och Thermopylai fallne
hjältarna. Han försökte sig med framgång inom alla
grenar af lyrisk diktning. Mästare var han i den af
honom utbildade epigram-matiska stilen (se Epigram)
och i elegien. Af hans många dikter ha till vår tid
kommit ett betydligt antal epigram, till stor del
egnade åt minnet af perserkrigens hjältar, äfvensom
fragment af elegier och af lyriska dikter i den
doriska korlyrikens stil (se Grekiska litteraturen,
sp. 205 ff.). De äro utgifna af Schneidewin (1835)
och Bergk (i samlingen "Poetse lyrici grseci",
III). S. åtnjöt anseende äfven som vetenskapsman och
tänkare. Han lär ha egt ett utomordentligt minne och
gäller som uppfinnare af mn em ön i k en (se d. o.).
2. A. M. A.
Simoni’s, Eugene, belgisk skulptör, f. 1810 i Liége,
d. 1882, studerade i sin födelsestad och 1829-36
i Eom, blef professor vid akademien i Liége och
1863 direktör för akademien i Bruxelles. Hans
mest betydande verk är Gottfrids af Bouillon
ryttarstaty på Place royale i Bruxelles (1848).
G-g N.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
