Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 25. Sekt - Slöjskifling / 569-570 (1917) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Simkunnighet ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

i vattnet, försöka klättra upp därur, hvilket blott
leder till, att de få upp armarna öfver vattenytan
och hufvudet under denna, tills luften går ur
lungorna och de gå till bottnen. Därför måste
människor och apor (det påstås äfven kameler,
giraffer och lamadjur) genom öfning förvärfva
sig kunskap i simning. Simundervisning har också
förekommit hos kulturfolken sedan äldsta tider,
och nästan alla naturfolk, som komma i beröring med
rinnande vatten, lägga sig vinn om att lära de unga
simma. Vid undervisning i elementär simning väljes
bland kulturfolken i regel "bröstsim", men de flesta
naturfolk lära sig endast "kastsim". Simskolor finnas
numera i de flesta större städer. (Jfr Simidrott.)
Det fordras inga vidlyftiga apparater för
att lära någon att simma. Simning är hufvudsakligen
balans i vattnet, ehuru äfven lämpliga rörelser med
armar och ben kunna såväl underlätta denna balans som
drifva kroppen framåt genom vattnet. Grundt vatten
och en simdyna äro allt, som i vanliga fall behöfs
för simundervisning. Den bästa simdynan göres af två
stora korkskifvor och en sadelgjord

Fig. 1. Simbänk för undervisning i torrsimning
samt simdyna af korkskifvor och sadelgjord.

(fig. 1). Tid användningen placeras dynan med
sadelgjorden under elevens bröst, och korkskifvorna
tryckas då ihop på hans rygg. Eleven kommer på så
sätt att ligga nere i vattnet under korkskifvorna
(ej uppe på dem och delvis ofvan vattnet såsom
på andra korkdynor), hvilket ju är det mest
naturliga. Sadelgjorden bör vara så anordnad, att den
medelst ett träspänne eller en pinne, som flyttas i
särskildt sydda tränsar, med lätthet kan förkortas
eller förlängas alltefter elevens storlek. Den
måste nämligen vara noga afpassad, så att eleven
icke kommer för djupt i vattnet. En äldre typ för
simdyna är den s. k. simkudden. Den göres enklast af
en påse juteväf, omkr. 1 m. lång och 30 cm. bred,
i båda ändarna till hvar sin tredjedel fylld af
kork. Äfven simgördeln är ett vid simundervisning
vanligt redskap. Den tillverkas af sadelgjord eller
grof väf i form af ett bälte, 10 cm bredt och 110 till
120 cm. långt, som förses med ett

Fig. 2. Simgördel af sadelgjord med karbinhake och lekare.

spänne för att med lätthet kunna förändras efter
elevernas olika storlekar. I gördeln fästes en stark
ring, hvari medelst en karbinhake och lekare kan
fästas antingen ett rep eller en stång (fig. 2). Plats
för simöfningarna kan efter omständigheterna
anordnas nästan hvar som helst. Grundt vatten är dock
nödvändigt. Där sådant ej finnes, måste grundbassäng
nedsänkas. Vid långgrunda stränder kan för undervisning
i trupp anordnas simbrygga (fig. 3). Den anlägges
parallellt med stranden på pålar eller bockar så
långt ut, att djupet därutanför är l,25


Fig. 3. Simbrygga för simundervisning vid
långgrund strand.

till 1,50 m. Bron lägges nära vattnet, endast
så högt, att den ej spolas öfver. Bryggans
längd anpassas efter behof. Förberedande
öfningar på land (s. k. torrsimning) ha ett
godt värde såsom grundläggande för de fortsatta
öfningarna i vattnet. Torrsimning indelas dels i
armsimöfningar, dels i bensimöfningar, dels i arm-
och ben- simöfningar kombinerade. Den vid simning
nödvändiga framliggande ställningen med benen i
samma höjd som hufvudet bör så långt som möjligt
intagas under torrsimningsöfningarna, och fördenskull
används vid de kombinerade arm- och ben-simtagen
en låg simbänk (fig. 1), på hvilken eleven intar
framliggande ställning, öfningar på land såsom
förberedande för öfningarna i vattnet omnämnas redan
af Winmann 1537 (2:a uppl.) och tysken Guts Muths
1798. I England nämnas de först af Frost 1816. Men
någon verklig metodisk torrsimning kan man icke
tala om förrän 1847, då en fransk officer, d’Argy,
satte upp en instruktion tillökad och tryckt 1851 för
undervisning af soldater i torrsimning. Löjtnant
Torkington introducerade torrsimningen på allvar i
England 1876, och hans metoder upptogos femton år
senare af det engelska lifräddningssällskapet. Från
detta återigen har Svenska lifräddningssällskapet
(se Lifräddning, sp. 442) hämtat sina
idéer om torrsimning. Professor Hartelius i Stockholm
publicerade en afh. om torrsimning, som öfversatts
och utgetts i London 1881. I Stockholms simskola var
torrsimning icke känd i annan form före tillkomsten
af Svenska lifräddningssällskapet (1898), än att
barnen före första lektionen fingo åskåda och en
eller ett par gånger genomgå simtagen på land,
innan öfningarna började i vattnet. Simkunnighet är
det enda verkligt effektiva medlet mot den stora
drunkningsfrekvensen (se Drunkning, sp. 908). Det
ofvannämnda Svenska lifräddningssällskapet har senast
1913 på frivillighetens väg åstadkommit en statistisk
undersökning af simkunnigheten i landets skolor. Den
utredning, som på grundval däraf framlagts, visar,
att simkunnighetstalet för hela den redovisade
skolungdomen, såväl den i allmänna läroverk som i
folkskolor, småskolor och liknande skolor, utgör
22,4 proc. För småskolorna utgör siffran 4,35 proc.,
för folkskolorna

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>