Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 25. Sekt - Slöjskifling / 449-450 (1917) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sigrid den fagra ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

dotter, f. 15 okt. 1566 på Svartsjö, d. 24 april 1633
på Liuksiala gård i Finland, uppfostrades troligen hos
modern, men vistades möjligen i sin ungdom tidtals på
Hörningsholm hos Sturefamiljen, till hvilken hon stod
i vänskapligt förhållande. Hon förmäldes – ovisst när
(ännu 1594 kallas hon "jungfru") – med lagmannen i
Norrfinne lagsaga Henrik Klasson Tott och blef 1598
moder till den ryktbare krigaren Åke Tott. Efter
sin makes död gifte hon 1609 om sig med hofmästaren
hos Kristina, Karl IX:s gemål, Nils Nilsson Natt
och Dag. Hennes lik fördes 1635 till Åbo domkyrka.
Fr. W.

Sigrid den fagra. Se Bengt Magnusson.

Sigrid Storråda var enligt den isländska
sagotraditionen dotter till den mäktige bonden och
vikingen Skoglar-Toste i Sverige. Hon gifte sig med
konung Erik Segersäll och fick med honom sonen Olof,
som blef faderns efterträdare under namn af Olof
Skötkonung. Hennes giftermål med Erik upplöstes
dock genom skilsmässa. Efter Eriks död gifte hon
om sig med Sven Tveskägg i Danmark. Före detta
giftermål hade emellertid konung Olof Tryggvesson
i Norge uppträdt som hennes gynnade friare, men
förbindelsen hade afbrutits, enligt en sagoversion
af Olof, plötsligt och på ett för Sigrid skymfligt
sätt. Harmen däröfver jäste alltjämt i hennes sinne,
och drifven af begär att hämnas skymfen, begagnade hon
sig af sin inflytelserika ställning att bringa till
stånd den mot Olof Tryggvesson riktade liga, i hvilken
hennes son och hennes man voro de förnämste. I kampen
mot dessa allierade dukade den norske konungen under,
i det han år 1000 förlorade lif och drabbning vid
Svolder. Namnet Storråda uppges S. ha fått på grund
af sitt yttrande vid ett tillfälle, då hon innebrände
Harald Grenske, att hon ville vänja småkonungar af
med att fria till sig. Äfven Saxo uppger, att danske
konungen Sven äktat Erik Segersälls änka Sigrid,
som tidigare svarat ja på Olof Tryggvessons frieri,
men han låter S. ej spela den roll, som hon utför i
den isländska litteraturen. – Den senare forskningen
synes emellertid ha visat, att sagornas Sigrid
Storråda aldrig existerat. Likaså är det antagligt,
att Olof Tryggvesson icke föll i ett slag vid Svolder,
utan i Öresund i en strid, där han ej var angripen,
utan själf den angripande. Se L. Weibull, "Kritiska
undersökningar i Nordens historia omkring år 1000"
(1911). K. G. L. (B. N-n.)

Sigrmál, segerlön. Se Holmgång, sp. 1010.

Sigrun, nord. myt., dotter af konung Hogne, sades
under en föregående lifsform ha haft namnet Svafva
samt efter sin död som Sigrun ha blifvit född ånyo
och i sin sista skepnad burit namnet Kara. S. var
valkyrja. Hennes fader hade lefvat bortgifta henne
med konung Hodbrodd, men S. älskade konung Helge
Hundingsbane. Hodbrodd stupade i ett slag mot Helge,
som äktade S., men ej långt därefter blef dödad af
hennes broder Dag. S. älskade Helge lidelsefullt och
besökte honom äfven i grafhögen efter hans död; inom
kort sörjde hon sig till döds. Helges och S:s kärlek
är på ett gripande sätt skildrad i Eddans sånger om
Helge Hundingsbane.
Th. W.*

Sigtrygg. 1. En af Harald Hårfagers söner, utnämndes
af sin fader till konung i Viken jämte
sina bröder Olof och Björn. – 2. Konung
af svensk börd i Slesvig. Se Gnupa.

Fig. 1. Sigtunas vapen.

Sigtuna, urgammal stad i Uppland, Stockholms
län, idylliskt belägen på norra stranden af
Sigtunafjärden af Mälaren, ö. om farleden till
Uppsala. Den numera mycket obetydliga staden är
oregelbundet bebyggd med oansenliga trähus, som
ligga inbäddade i lummig grönska vid smala och
krokiga gator, af hvilka de förnämsta äro endast
fortsättningar af landsvägar. S. innehåller föga,
som kan intressera en främling, med undantag af de
ruiner, som påminna om platsens betydenhet under
forna dagar (se nedan). Hufvudnäringar äro åkerbruk,
trädgårdsskötsel och handtverk. Stadens egoområde är
461 har land, men den bebyggda delen endast omkr. 36
har. Ny stadsplan (se fig. 2) är antagen, men ännu
ej fastställd. Taxeringsvärdet uppgick 1915 till
1,353,400 kr., hvaraf 152,500 kr. för bevillningsfri
och 161,100 kr. för jordbruksfastighet. Den
beskattningsbara inkomsten var s. å. 214,810 kr. I
kommunalskatt utdebiterades 1916 kr. 5:45 pr 100
kr. inkomst. Stadens tillgångar upptogos 1914 till
224,638 kr., dess skulder till 61,570 kr. Stadens
hamn och brygga vid Aludden besökas af reguljärt
trafikerande ångbåtar, men då inga hamnafgifter
erläggas, upptages ej trafiken i den officiella
statistiken. Till närmaste järnvägsstation,
Märsta, är afståndet omkr. 10 km. Något rederi
eller någon industri i S. uppges icke. Invånarnas
antal, 536 år 1896, hade 1916 ökats till 598,
den minsta folkmängd någon svensk stad har, om
man räknar Skanör med Falsterbo som en stad. I
S. finnas prov.-läkare, stadsläkare och enskildt
praktiserande läkare, apotek samt en enskild anstalt
för sinnessjuka. Afdelningskontor af Upplands
enskilda bank. I staden utkommer en veckotidning,
"Sigtuna nya tidning". Den märkligaste byggnaden är
stadskyrkan (fig. 3), det forna dominikanklostrets
kyrka (se Sigtuna kloster), kallad S:t Maria eller
Vårfrukyrkan, från förra hälften af 1200-talet, flera
gånger ombyggd och förändrad, pietetsfullt restaurerad
1904–05, då man bl. a. åter framkallade de medeltida
väggmålningarna i kyrkans inre. I staden kvarstå
ännu ruinerna efter S:t Pers, S:t Lars’ och S:t Olofs
kyrkor, och med sina tunga, fästningsliknande torn af
otuktad gråsten bidraga de i väsentlig mån till att
ge S. dess karaktär. Dessa kyrkor, som höra till de
allra äldsta i Sverige (se sp. 454), räknas till de
s. k. försvarskyrkorna, som tjänade både till fäste
(som skydd för ortens befolkning vid fienders anfall)
och till gudstjänsthus. S:t Pers ruin (fig. 5),
inbäddad i prästgårdens grönska, visar en latinsk
korskyrka med ett centraltorn öfver korskvadraten
och återstod af ett fyrkantigt västtorn. Långhusets
och tornens platta tak voro tinnkrönta och erbjödo
behärskande stridsplatåer; rundt midttornet löpte

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>