Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sigfröd ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
421
Sigill
422
jan af 1500-talet. Omhöljet kring ett sigill var
till för att skydda detta. Utom de ofvan nämnda
vax-omhöljena, som bestodo af en kring sigillet
löpande tjockare kant, användes små tyg- eller
läderpåsar, i hvilka sigillen insyddes. Stundom
inbäddades sigillen dessutom i blånor, bok-, ek-
eller lager-löf. Senare förfärdigades särskilda små
askar eller kupor af metall (någon gång af guld, ofta
af silfver, t. ex. vid internationella traktater)
eller trä, i hvilka sigillen fastsattes. - Sigillets
form har varit synnerligen växlande. I svenska sigill
träffar man runda (de vanligaste; se t. ex. G a d
h), spetsovala (hos andliga personer; se fig. 4),
sköld-formiga (särskildt under 12CO- och 1300-talen),
rutformiga, månghörniga och klöfverbladsformiga samt
därjämte former sammansatta af två eller flera af
de nu nämnda. Äfven i afseende på sigillens innehåll
råder mycken omväxling, och man plägar skilja mellan
1) skriftsigill, hvilka innehålla en inskrift,
namn eller bokstaf, 2) bildsigill, innehållande
ett helgon, en byggnad eller ett symboliskt märke,
3) porträttsigill, med af-bildning af egaren -
hit höra de s. k. r y 11 a r-si gillen - och 4)
vapensigill, visande någon heraldisk framställning:
antingen sköldemärket ensamt eller detta i en sköld
med eller utan hjälm eller ock enbart en hjälm med
hjälmprydnad. - Ur historisk synpunkt böra sigillen
dock icke indelas efter olika typer, utan med afseende
på sitt ursprung, d. v. s. efter de personer eller
institutioner, som de representera. Man plägar i
allmänhet använda ungefärligen följande indelning:
I. Andliga sigill: a) ämbetssigill med innehafvarens
namn; b) ämbetssigill utan innehafvarens namn; c)
korporationers sigill (såsom ordnar, kloster, gillen
etc.; se t. ex. fig. till art. Johan-ni tor den,
sp. 46, och Gille, sp. 1168) och d) personliga
sigill. II. Lekmannasigill: a) kejserliga (se
t. ex. Henrik, sp. 449-451, och Otto, sp. 1102 och
1104), kungliga (se, utom de ofvan nämnda .svenska,
Edvard, sp. 1378) och andra furstliga sigill; b)
ämbetens, offentliga myndigheters, städers etc. och c)
personliga sigill (utom furstliga) med egarens bild,
vapen, bomärke eller namn. Från sigillinnehållet måste
sigill-omskriften skiljas. Denna är i allmänhet på
latin och föregås ofta af ett likarmadt kors. Den
innehåller vanligen namnet på sigillets egare i
genitiv föregånget af ordet "sigillum", "secretum",
"signetum" etc. eller af blott ett S. I äldre
tider skrefs omskriften med romerska uncialer,
s. k. versaler, men i slutet af 1300-talet började
den tyska minuskelskriften i dess ställe användas.
Utom det ofvan beskrifna sättet för sigillets fästande
vid handlingen användes vid pergamentshandlingar ett
särskildt hänge, vanligen en smal pergamentsremsa (se
pl. till art. Pergament-Il ref), men ej sällan knippen
af hamp-, lin-, ull-eller silkestrådar af en eller
flera färger. Detta hänge drogs genom handlingens
nedre kant, eller ock utklipptes horisontalt en eller
flera smala remsor ur nedre bref kanten, fasthängande
vid ändan. Vid pappersdokument är sigillet tryckt på
själfva handlingen, antingen strax under skriften
eller ock på dess baksida. Själfva sigillstampen,
hvarmed sigillen påtrycktes, var under antiken i
allmänhet af sten, sedermera af
någon metall: koppar, brons eller silfver. Dock
användes härför äfven ben, horn och trä. Dess baksida
var ofta försedd med en tunn rygg att begagna som
handtag, stundom genomborrad för att kunna fästa
sigillet vid en kedja. Någon gång finner man detta
handtag vara konstmässigt utar-betadt i form af en
drake eller annan figur. Senare, i den mån sigillets
omfång minskades, blef äfven brukligt, att stampen på
baksidan försågs endast med en upprättstående tapp,
hvilken begagnades som handtag. Äfvenledes anbringades
sigillet ofta i plattan på en fingerring (sigill-ring,
signetring) af brons eller ädel metall, ett bruk, som
förekommit bl. a. redan hos egypter och greker. Ett
urval af svenska sigillstampar från medeltiden och
nyare tiden är afbildadt å vidstå-ende pl. II.
Studiet af sigillen förskrifver sig egentligen från
midten af 1600-talet och har blifvit en historisk
hjälpvetenskap, sigillografi 1. sfra-gistik
(af grek. sfragi’s, sigill), ett ord, sorn
nyttjades först af tyske professorn J. von Heumann
(1711-60); den är af vikt för såväl diplomatiken
som arkeologien. Fransmannen Jean Mabillons "De re
diplomatica" (1681) och tysken I. M. Heinec-cius’
"De veteribus Germanorum aliarumque natio-num
sigillis" etc. (1709) kunna anses grundläggande för
sigillografien. Bland tyska författare på området
må nämnas F. K. Furst v. Hohenlohe-Waldenburg,
"Sphragistische aphorismen", G. A. Seyler, "Abriss
der sphragistik" (1884) och "Ge-schichte der siegel"
(1894), H. Breslau, "Die besiegeiung" (i "Handbuch
der urkundenlehre fur Deutschland und Italien", 1889),
F. Leist, "Urkundenlehre. Katechismus der diplomatik
. . . und sphragistik", 1893), 0. Posse, "Die siegel
der Wettiner und der landgrafen von Thiiringen"
(s. å.), Th. ligen, "Sphragistik" (i "Grundriss der
geschichtswissenschaft", I: 4, 1912), och W. Ewald,
"Siegelkunde" (1914). I Frankrike märkas Wailly,
’’Elements de paléographie" (1838), Chas-sant och
Delbarre, "Dictionnaire de sigillographie: pratique
etc." (1860), L. Douet d’Arcqs arbeten öfver sigillen
i Archives nationales i Paris (1863 -68), G. Demays
värdefulla arbeten öfver sigillens paleografi,
graverade sigillstenar, dräktstudier efter sigillen
etc. (1873-86), A. Lecoy de la Marche, "Les sceaux"
(i Collection de l’en-seignement des beaux-arts,
1889), A. Giry, "Manuel de diplomatique" (1894),
I. Roman, "Manuel de sigillographie fran^aise" (1912),
"Eevue internationale de sigillographie" utg. af
A. J. Corbierre m. fl. Dessutom väntas ett större
arbete af M. Prinet. - Engelska författare på området
äro bland andra W. de Gray-Birch, "Catalogue of seals
in the British museum’ (1887), samt A. B. och A. Wyon,
"The great seals of England" (s. å.). Bland Rysslands
få författare äro B. de Kochne, om Rysslands sigill
(1861), och Th. Biihlers arbete om sigillen i Moskvas
arkiv (1880).
Bland sigillografiska arbeten för Skandinavien och
Finland märkas E. Hildebrand, "Svenska si-giller från
medeltiden" (1862-67), H. Peter-sen, "Danske geistlige
sigiller f ra middelalde-ren’* (1886) och "Danske
adelige sigiller fra det XIII og XIV aarhundrede"
(1897), A. Thiset, "Danske adelige sigiller fra det
15., 16. og
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
