Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Seu ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
217
Seu-Seue
218
27 febr. 1864 i Kumo. Satakunta, författade redan
som skolgosse en syntax öfver finska språket
(Suomen kielen lauseoppi, 1880; flera uppl.), ännu
använd ’som lärobok i Finlands skolor. Han blef
student i Helsingfors 1882, filos, kandidat 1885,
licentiat 1887 (doktor 1890), docent i finsk-ugrisk
språkvetenskap vid universitetet 1887 samt professor
i finska språket och litteraturen 1893. Eedan S:s
första större arbeten, Zur geschichte der tempus-
und modus-stammbildung in den finnisch-ugrischen
spra-chen (1887) och Yhteis-suomalainen äänne-historia
(Samfinsk ljudhistoria, 2 dlr, 1890- 91), voro
af banbrytande och grundläggande betydelse för
den finsk-ugriska språkforskningen ; genom dem
infördes i finsk forskning det betraktelsesätt,
som genom språkvetenskapens nydaning på 1880-talet
vunnit insteg i den indogermanska vetenskapen. Af
ännu större betydelse är Vber quantilätswechsel im
finnisch-ugrischen (endast 53 sid., 1896), där S. i
starkt koncentrerad form framlägger hufvudpunkterna
af sin teori om finsk-ugriska konsonant och
vokalafljudet, den s. k. "gradväxlingen" (se Finska
språket, sp. 366), hvilken teori kan betraktas som
den viktigaste och mest fruktbringande vinning, som
finska språkforskningens historia hittills har att
uppvisa. På grund af fortsatta undersökningar, hvilkas
resultat meddelats i föreläsningar och föredrag samt
i afh. Vber art, umfang und alter des stufenwechsels
im ’finnisch-ugrischen und samojedischen (1914),
har S. ytterligare fördjupat och utvidgat sin "teori
("gradväxlingen måste vara ett gemensamt arf i de
finsk-ugriska och de samojediska språken"). Delvis som
förarbeten, delvis i samband med sin gradväxlingsteori
har S. offentliggjort särdeles viktiga undersökningar
öfver det finsk-ugriska ljudsystemet, af hvilka de
flesta ingå i Finsk-ugriska sällskapets publikationer
eller i tidskr. "Finnisch-ugrische forschungen". Här
må framhållas endast sådana språkliga arbeten, som äro
af omedelbar betydelse äfven för indogermanisterna:
J. N. Smir-.now’s untersuchungen iiber die ostfinnen
(1900), 2ur herkunft und chronologie der älteren
germa-nischen lehnwörter in den osts e e finnisch
en sprachen (1906), Studien aus dem gebiet der
lehnbeziehungen (1912) och Bibliographisches
verzeichnis der in der literatur behandelten älteren
germanischen bestandteile in den ostseefinnischen
sprachen (1912-13). Äfven på den finska och jämförande
folkdiktsforskningens område har S. utgett intressanta
undersökningar (Kullervo-Hamlet, 1904-11, Wäinämöinen
und Joukahainen, på finska 1913). Som akademisk
lärare och Finsk-ugriska sällskapets mångårige vice
ordf. och ordf. sedan 1909 samt som medlem i Finska
litteratursällskapets språkvetenskapliga utskott
har S. på afgörande sätt deltagit i planläggandet
och ledningen af de sista årtiondenas intensiva
forsknings- och utgifnings-
verksamhet. Han uppsatte 1901 jämte K. Krohn
tidskr. "Finnisch-ugrische forschungen", som omkring
sig samlat betydande såväl inhemska som utländska
vetenskapliga krafter och blifvit den förnämsta
tidskriften i sitt fack. Äfven i arbetet för
reformering af modersmålsundervisningen i skolorna
har S. verksamt tagit del; han har tjänstgjort som
ordf. i "grammatikkommittén", som utarbetat ett
förslag, hvarigenom man skulle vinna enhetlighet
i språkundervisningen i Finlands skolor. 1897-1905
var S. huvudredaktör för tidskr. "Valvoja". Dessutom
har han i dagspressen publicerat en mängd artiklar
öfver kulturella, stats-rättsliga och politiska
spörsmål. Äfven annars har S. tagit en verksam och
bemärkt del i Finlands politiska och sociala lif, i
synnerhet under "ofärds-åren" och den därpå följande
restaurationen, har varit medlem af landtdagen
både före och efter representationsreformen
(1904-10; bl. a. ordf. i dess grundlags-
och expeditionsutskott samt stora utskottet),
lekmannarepresentant på kyrkomötet (1898 och 1903),
stadsfullmäktig i Helsingfors (1903-06) samt haft
flera andra offentliga uppdrag (bl. a. ledamotskap
af representationsreformkom-mittén 1905-06,
af rysk-finska kommittén i fråga om sättet för
utfärdandet af Finland berörande lagar af allmän
riksbetydelse 1909). Under de senare åren har
S. alltmer trädt tillbaka från aktivt politiska
värf för att helt egna sig åt vetenskapen. S. är
hedersdoktor vid universiteten i Leipzig (1909)
och Kristiania (1911). K. F. K.
Séu’, lat. Se S i v e.
Seue, de [dose’v]. 1. Werner Nicolai de S., ättling
af en fransk hugenott, Nicolas de S., som 1676 kom
till Norge, norsk militär, f. 1742, d. 1823, öfverste
sedan 1803, blef, då kriget mot Sverige bröt ut, 1807
kommendant på Kongsvingers fästning. Vid svenskarnas
anfall på Lier (se d. o.) 18 april 1808 drefs de
S:s brigad tillbaka öfver Glommen, och skulden för
nederlaget tillskrefs de S., som aflägsnades af prins
Kristian August, hvarefter han s. å. tog afsked och
därvid fick titeln generalmajor. Som försvarsskrift
utgaf han Levnedslöb og tids-historie (1811) samt
författade dessutom bl. a. en serie Militaire
afhandlinger (1813).
2. Christian Martini de S., ättling i 3:e led
af de S. l, norsk militär, topograf, f. 27
febr. 1841 i Rödenes, d. l juni 1895 i Trondhjem,
officer 1860, arbetade 1868-76 vid Norges geografiske
opmaaling samt avancerade 1894 till generalmajor
och chef för trondhjemska brigaden och kommendant
i Trondhjem. De S. författade bl. a. tills, med
bröderna A. och Th. Bång den värderade handboken
Kompagniet (1872 ;4:e uppl., 1894, är af de S. ensam),
Historisk beretning om Norges geografiske opmaaling
1773-1876 (1878) och åtskilliga militära uppsatser.
3. Christen de S., den föregåendes
broder, norsk meteorolog, f. 1843, d. 1892,
anställd vid meteorologiska institutet 1867-75,
utgaf som universitetsprogram Le névé de
Justedal et ses glaciers (1870), som gjorde
honom till en af förelöparna vid utforskningen af
Norges glaciärer (se G l a c i ä r e r, sp. 1249),
och den med guldmedalj prisbelönade afh.
Windrosen des sildlichen Nor-icegens (1876).
1-3. K. V. H.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
