Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Serv. ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
199
Servatus Lupus-Servet y Reves
200
väckte sensation genom den dekorativa uppsättningen
af operan Orion (1724) och utförde sedan inånga
andra arbeten inom samma konstart. Han var äfven
landskapsmålare; Tempel och ruiner (1731) medförde
hans inval i akademien. 1732 blef han utnämnd till
konungens arkitekt. Hans mest betydande arbete inom
byggnadskonsten blef fasaden till kyrkan S:t Sulpice
(efter täflan påbörjad 1733), en öppen kolonnhall
i stora enkla mått, i två våningar, flankerad af
två torn - dessa uppfördes efter ritningar, utförda
af hans efterföljare Maclaurin och Chalgrin. Denna
fasad betecknar den antikiserande smakens första
betydande landvinning i fransk arkitektur. Bland S:s
öfriga arbeten är en kyrka i Coulanges i Bourgogne,
kapell-utstyrsel och altarverk flerstädes och äfven
utkast till torganläggningar (bl. a. till Theaterplatz
i Dresden). Han utförde också dekorationer till
publika fester i Frankrike, London och Wien. G-g N.
Servatus Lupus. Se Lupus af Ferriéres.
Serveginstropp, sjöv. Se Stropp.
Servera (fr. servir, af lat. servire,
tjäna). 1. Betjäna, lägga för, hälla i, bära
omkring (om mat och dryck); duka bordet; duka upp
(lögnhistorier e. d.). - 2. Krigsv. SF Servis.
Server pascha, turkisk statsman, f. omkr. 1820,
d. 10 juni 1886 i Konstantinopel, ställdes efter
öfvervägande diplomatisk karriär 1868 i spetsen för
Konstantinopels stadsförvaltning, hvilken post han
bibehöll till 1870, och var under den ryssvänliga
regimen 1871-72 utrikesminister. President i
statsrådet 1875, sändes han i aug. s. å. som
kommissarie till Hercegovina och Bosnien för
underhandlingar med insurgenterna, men lyckades
icke stilla upproret. Under rysk-turkiska kriget
var han aug. 1877-febr. 1878 åter utrikesminister
och måste underteckna stilleståndet i Adria-nopel
31 jan. 1878. 1830 blef han för ett par år åter
statsrådets president och 1885 justitieminister.
H. B-n.
Serve’tt, Servet (fr. serviette, möjligen af servir,
betjäna), liten drällduk, som på måltidsbord
framlägges för hvarje gäst, att torka munnen (och
händerna) samt äfven skydda kläderna med. Servetten
härstammar från antikens och medeltidens handduk till
tvagningen af händerna före och efter måltiden. Bruket
af servett infördes på 1400-talet (under Karl YII
af Frankrike); som man då alltjämt tog maten med
fingrarna, ombyttes servetterna flera gånger under
måltidens lopp. På enklare serveringsställen användas
numera stundom pappersservetter.
Servettkaviar. Se Kaviar.
Serve’t y Reve’s [-i-], Miguel, spansk läkare, teolog,
f. 1509 (eller 1511) sannolikt i Navarra, har möjligen
studerat juridik i Toulouse och framträder historiskt
första gången vid Karl V:s kejsarkröning i Bologna
1530. I Karls följe kom han s. å. till Basel och
mottogs vänligt af Oecolampadius. S. hade då redan
genom sammansmältning af humanism, reformation och
spiritualism kommit till en om Paulus’ af Samosata
erinrande antitrinitarism, liksom han förkastade
barndopet. Afvisad från Basel, fann han en tillflykt
hos den elsassiske reformatorn Capito (f. 1478,
d. 1541) i alla religiösa riktningars samlingsplats,
Strassburg (jfr Schwenck-f e l d och Hoffmann,
Melchior). I Hagenau
trycktes 1531 hans käcka stridsskrift De
trinitatis erroribus, i hvilken han lärde en i
tre "dispositioner" uppträdande odelbar Gud. Han
afvisades då från Strassburg och sökte förgäfves
öfverskyla sitt kätteri genom nås^ra återkallelseord i
Dialogorum de trinitate libri duo (1532), som eljest
i sak utvecklade hans antitrinitarism. För att undgå
förföljelse lämnade S. Tyskland, tog namnet Michel de
V i 11 e n e u v e och studerade som sådan matematik
i Paris, där han bl. a. första gången träffade
Calvin. Som korrekturläsare vid ett tryckeri i Lyon
utgaf han 1535 en värdefull upplaga af Ptolemaios,
slog sig sedan på medicinska studier och författarskap
i Paris. Likt de italienske humanisterna var han med
all sin kritik fången i grof vidskepelse och föreläste
bl. a. om astrologiens värde så, att han måste lämna
universitetet. Han egnade sig nu åt medicinsk praktik
i Lyon och i Vienne 1540 -53, där han som god katolik
gynnades af ärkebiskop Paulmier. Mest berömd blef han
som upptäckare af lagen för blodomloppet; äfven andra
medicinska rön af betydenhet publicerade han. Snart
vändes hans intresse åter till teologien. Han
reviderade sina tidigare verk, tillade nytt och
utformade så sitt viktigaste arbete, Christianismi
restitutio, där han framträder som panteistisk
ny-platoniker och mystisk spiritualist, med vissa
inslag f i ån döparrörelsen. Sannolikt med insikt om
betydelsen att vinna en sådan man som Calvin tillsände
S. denne sitt manuskript 1545, och en bref-växling
följde, som af Calvin 1546 afbröts i afsky öfver
S:s kätteri och andliga högmod. I hemlighet lät
så S. trycka sitt verk 1553 utan angifvande af
författare eller tryckort. En evangelisk student
från Lyon, de Trie, angaf då i ett bref från Geneve
Villeneuve som S. för den katolska inkvisitionen,
sannolikt på Calvins anstiftan, säkert med dennes
bistånd. S. lyckades fly ur inkvisitionens fängelse
och begaf sig inkognito till Geneve, nu sannolikt
för att samarbeta med Calvins politiska motståndare
där. Han blef emellertid snart igenkänd. Calvin, hvars
ställning i Geneve just då var nästan förlorad, grep
tillfället att genom en kampanj mot den af alla kyrkor
lika afskydde antitrinitariske kättaren störta sina
politiska motståndare. Det lyckades; S:s fall betydde
Calvins herravälde. På dennes anstiftan häktades S.,
och Calvin dref processen energiskt, tills S. dömdes
till döden. Blott dödssättet, bålet, synes Calvin ha
velat mildra. 27 okt. 1553 brändes S. lefvande som
kättare, en skamfläck för den kalvinska världen, som
den sökt försona genom att 1903 på afrättsplatsen resa
en sten med försonande inskrift. Om S:s af rättning
utspann sig en liflig strid inom protestantismen,
hvarunder särskildt Castellio förde toleransens
talan. Litt.: H. W. W. Tollin, "Das lehrsystem S:s" (3
bd, 1876 f.) och "S. und die oberländ. reformatoren"
(1881), F. W. Kampschulte, "Gal-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
