Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 25. Sekt - Slöjskifling / 15-16 (1917) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sekvesterlåda ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

tid kan användas, utan att bli utsliten. Med
hänsyn härtill har man konstruerat olika slag af s. k.
hästskyddare (se fig. 3), hvilka anbringas

Fig. 3. Hästskyddare.

som föreningslänk mellan seldonets draglina och
fordonet. Svensken Sidéns hästskyddare har stora
fördelar framför andra dylika apparater. Den består
af tvenne åt motsatt håll spända stålfjädrar, lagda
i spiral, den ena innanför den andra, hvilka sättas
i verksamhet samtidigt och då mindre kraft utvecklas
af dragarna, samt en kort och styf spiralfjäder,
som träder i verksamhet, då större kraft erfordras
för fordonets framförande. B. C-m.

Seldschuker, en
turkisk folkstam, som efter sin omvändelse till islam
under 1000-talet började sprida sig från sina gamla
hemvist på stäpperna ö. om Kaspiska hafvet inåt det
sönderfallande kalifatets länder. Efter bujidernas
fall intågade seldschukernas anförare Togrul
Beg 1055 i Bagdad, till namnet som vasall, men i
verkligheten som det vanmäktiga abbasidiska kalifatets
härskare. Under honom och hans båda efterträdare,
Alp Arslan och Malik schah, hvilka antogo
den i Österlandet alltmera öfliga titeln af sultan,
nådde den seldschukiska makten sin största höjd. Alla
folk från Indien till Bysans fingo känna tyngden af
deras segrande vapen, på samma gång de uppträdde icke
som råa barbarer, utan som främjare och beskyddare
af den då ännu blomstrande österländsk-islamitiska
odlingen. Sannolikt skulle de samlat spillrorna af
kalifernas rike och ånyo förenat västra Asien till
ett stort och mäktigt helt, om ej deras kraft brutits
af de evinnerliga, i Österlandet vanliga striderna
mellan härskarhusets olika grenar. Deras historia
upplöser sig i brödrastrider, och slutligen gingo
deras försvagade välden under, ett efter annat. Det
förnämsta, hvars sultan härskade i Irak och Kurdistan,
föll år 1194 för kovaresmiernas nya makt (se Persien,
sp. 557). I v. höllo de syriske sultanerna tidtals
sitt välde vid makt under oupphörliga strider mot
korsfararna, utan att dock någon af dem kunde göra
anspråk på ett namn i historien. I Mindre Asien
hade Malik schahs frände Sulejman omkr. 1075
grundlagt ett välde, som snart blef farligt för
bysantinerna och, sedan sultanen tagit säte i Nicæa,
hotade själfva deras hufvudstad. Den sluga bysantinska
politiken förstod emellertid med vanligt mästerskap
att mot dem vända den fara, hvarmed Bysans samtidigt
från ett annat håll hotades af korsfararna, hvilka
snart i förbund med bysantinerna återtogo Nicæa
och frånryckte sultan Kilidj Arslan det mesta af
hans eröfringar. Därmed var Konstantinopel för mer
än tre århundraden räddadt åt kristenheten, om än
de seldschukiske sultanerna snart återvunno sin
makt. Med säte i Ikonium bestod deras välde ända
till omkr. 1245, då det störtades af mongolerna,
som dock ännu ungefär ett halft århundrade unnade
de siste sultanerna en skugga af makt. Det var på
spillrorna af deras välde, som osmanska väldet
omedelbart därefter började växa upp. Litt.: Müller,
"Der islam im morgen- und abendland" (1885–87),
Muir, "The caliphate, its rise, decline, and
fall" (3:e uppl. 1899), Huart, "Histoire des
arabes" (1912–13), Lane-Poole, "The Mohammadan
dynasties" (1894), Geiger och Kuhn, "Grundriss
der iranischen philologie" II (1896–1904).
E. Sn. (K. V. Z.)

Sele, gemensam benämning på remtyg med tillbehör,
som äro afsedda för hästens användning som dragare
(se d. o.). Man skiljer efter utgångspunkten för
draget mellan bröstsele, som används företrädesvis vid
körning i snabba takter och till lätta fordon samt
till jordbruksarbete i trakter med lätt jordmån,
l o k s e l e, som tillhör merendels arbetsselen
och enklare seldon, och kollersele, som f. n. är det
mest brukade seldonet. Alltefter selens användning
skiljes mellan enbets-, par- och spannsele, arbetssele
o. s. v. Selens viktigaste beståndsdelar äro följande:
B r ö s t a n, hvarifrån dragkraften utgår

Fig. 1. Enbets-bröstsele. A brösta, B däckel,
G svansrem, D hindertyg, E draglina, F skakel.

från bröstets yta, på bröstselen (se fig. 1). Den

får ej spännas så högt, att hästens
luftstrupe

utsattes för tryck, och ej hel-

ler så lågt, att hästens öfver-

arm hindras i sm rörelse.

Lok a n, hvarifrån dragkraf-

ten utgår från främre hälften

af bogbladets yttre yta, på

lokselen (se fig. 2). Lokan

bör undei sin yttre del, lo k-

träet, ha en väl stoppad

l o k p u t a ; lokans nedre

ändar sammanhållas af lok-

remmen, som skall spännas

så, att lokan väl sluter till

hästen, utan att vare sig

klämma eller glappa. K o 1 1-

ret på kollerselen (se fig. 3),

som motsvarar lokan på lok-

selen, utgöres af en samma,-

hängande krans och skall

vara noga afpassadt efter

hästens storlek, ty hvarje koller passar
ej till

hvarje häst. I stall, där hästbesättningen ofta växlar

2- Loka- ^ lok-

Ä% i art Seldon.)

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>