Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Schildknecht. 1. Johan Albert S -- 2. Maria S - Schilka - Schill, Ferdinand Baptiste von - Schiller, Magnus. Se Palmstierna, svensk adlig ätt - Schiller, Johann Christoph Friedrich von
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Elektra, Janet i Lybecks "Rutherford & son", Johanna i
"Bror och syster", Ofelia i "Hamlet", den allegoriska
figuren Goda gärningar i "Enhvar" samt på komediens
fält Madelon i "De löjliga preciöserna".
Schilka, källflod till Amur, börjar under namnet Onon i
sydligaste delen af Jablonoibergen 1,274 m. ö. h. på
gränsen mellan Mongoliet och Transbaikalien samt
flyter i nordöstlig hufvudriktning, upptar fr. v. Ingoda,
som upprinner 2,450 m. ö. h. och i sin
öfre del flyter jämsides med Onon. Vid Ingodas
inflöde eller något sydligare får floden namnet
S. Stränderna äro bergiga, flodloppet snabbt och
bifloderna icke många eller stora. Vid Strjetensk
börjar ångbåtstrafiken, och vid Ustj Strjelka
sammanflyter S. med Argun, hvarefter floden får
namnet Amur. Där är flodens bredd l km., dess djup
3 m. - S:s längd är 1,200 km. från Ingodas inflöde.
J. F. N.
Schill, Ferdinand Baptiste von, preussisk militär,
partigängare, f. 1776 i Wilmsdorf vid Dresden
(ej, såsom stundom uppges, i Sodow i Schlesien),
ingick 1788 i preussiska armén och upprättade 1807
en af 1,200 man bestående frikår, med hvilken han
med framgång utförde åtskilliga till "lilla kriget"
hörande företag mot fransmännen och bl. a. kraftigt
bidrog till Kolbergsförsvar. Utnämnd till chef
för ett husarregemente, gjorde han vid Österrikes
krigsförklaring 1809 på eget bevåg ett infall i
dåv. franska konungariket Westfalen, intog, sedan
en infanteribataljon tillhörande hans förra frikår
tillstött, Dömitz och besatte Bernburg, men måste
vid underrättelsen om Österrikes nederlag draga
sig tillbaka till Mecklenburg. 25 maj intog han
genom öfverrumpling det af fransmännen besatta
Stralsund, hvilken stad dock återtogs 31 s. m. efter
ett hårdnackadt försvar, hvarvid S. stupade. Af hans
officerare blefvo 11 tillfångatagna och fysiljerade
(16 sept. i Wesel). öfver S. är ett monument rest i
Wilms-dorf. Se biogr, af Haken (2 bd, 1824) och Bärsch
(2:a uppl. 1901). I den tyska litteraturen är S:s
populära gestalt ofta behandlad, bl. a. i sorgespel
af Ruge (1830) och R. Gottschall (1850). H. J-dt.
Schiller, Magnus. Se Palmstierna,
svensk adlig ätt.
Schiller, Johann Christoph Friedrich von, tysk skald,
f. 10 nov. 1759 i Marbach, d. 9 maj 1805 i Weimar,
tillhörde en schwabisk borgarsläkt. Fadern, Johann
Kaspar S. (f. 1723, d. 1796), var en arbetsam,
plikttrogen man med stark vilja och sträng,
patriarkalisk hustukt; han tjänstgjorde som kirurg,
officer och slutligen styresman öfver hertigliga
trädgården i Stuttgart. S:s moder, Elisabeth
Dorothea Kodweiss (f. 1732, d. 1802), var en
from, anspråkslös, uppoffrande natur (se Weltrich,
"S:s ahnen", 1907). S. besökte först latinskolan i
Ludwigsburg, tvangs
sedan af Württembergs hertig Karl Eugen
att inträda i den af denne grundlagda
Karlsschule 1773, hvarvid han måste öfverge planen
att bli präst; utan böjelse valde han först det
juridiska, sedan det medicinska studiet.
Den absoluta underdånigheten under hertigen,
undervisningsanstaltens kasernaktiga disciplin
med den i ett dylikt internat oundvikliga
enformigheten-, sträfvandet att genom studiets
mekanisering skapa till verktyg dugliga ämbetsmän,
allt detta gjorde vistelsen i Karlsschule
i åtskilliga afseenden tryckande och svår
för S., allteftersom hans utveckling ledde
fram till personlighet och själfständighet.
1780 lämnade han denna utbildningsanstalt, sedan
hans filosofiskt antropologiska afhandling
godkänts, och anställdes som läkare
vid ett grenadjärregemente i Stuttgart.
Hans läsning hade då nått ett betydligt omfång:
icke bara Klopstock, Rousseau och Shakspere
hade gjort outplånliga intryck på hans sinne,
utan äfven den senaste tyska vitterheten,
Sturm-und-drang-tidens författare: Goethe, Klinger,
Leisewitz m. fl. S:s egna försök voro till en början
lyriska; hans första tryckta dikt lästes i
"Das schwäbische magazin" 1776. 1781 utgaf
han på eget förlag det i hemlighet skrifna
skådespelet Die räuber ("Röfvarbandet", 1799; ny
öfv. af K. A. Nicander 1834; uppf. i Stockholm
f. g. 1814), som redan 1782 uppfördes i
Mannheim (med Iffland i "Franz Moors" roll) och
hade utomordentlig framgång. Rent dramatiskt egde
det förtjänster framom alla tidigare tyska dramer,
äfven Lessings; handlingens slutna enhet och snabba
förlopp, den medryckande lidelsefullheten i
framställningen, detta gaf stycket en scenverkan,
som ännu gör sig gällande, trots omogenheten och
öfverdrifterna i karaktärsteckning och uttryckssätt.
Men framför allt väckte "Die räuber" hänförelse
genom sitt frihetspatos; ungdomen såg däri en
krigsförklaring mot allt tyranni och hyckleri i
stats- och sällskaps- lifvet. Den oerfarne
ynglingen hade funnit ett ord, som skakade
tiden. Närmaste följden af hans framträde som
dramaturg vardt emellertid ett förbud för honom att
skrifva annat än medicin. Den hertigliga onåden,
hvars fruktansvärda följder S. hade exempel på i den
olycklige Schubarts öde, syntes honom alltför hotande
och ödesdiger, och därför flydde han 22 sept. 1782
ur Wurttemberg. Han köpte sin frihet dyrt,
om också icke för dyrt. Under umbäranden
och allehanda svårigheter tillbragte han den
närmaste tiden, ifrigt sysselsatt med sitt
författarskap, som allt mer afsiktligt närmade
sig de praktiska sceniska krafven. I Die
verschwörung des Fiesko zu Genua (1783;
"Fiesko", öfv. af K. E. Fahlcrantz 1821, af O.
Wijkander 1865; uppf. i Stockholm f. 1835)
tog han första gången sitt ämne ur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
