Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 24. Ryssläder - Sekretär / 975-976 (1916) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Scheel. 1. Herman Carsten Johannes - Scheel, 2. Signe - Scheel, 3. Olaf - Scheele, Karl Vilhelm

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

minister i Wollert Konows koalitionsministär, där
han representerade högern. Utom flera betänkanden
om nya lagar, stiftade eller förberedda under
hans ministertid, i sht ang. vattendrags rätt
och öfverlåtelse af fast egendom, har han författat
Forelæsninger over norsk tingsret (1901–12) samt
en del tidskriftsuppsatser i straff- och processrätt.

2. Signe S., den föregåendes syster,
målarinna, f. 23 nov. 1860 i Hamar, är elev af Kr.
Krohg, af C. Gussow i Berlin samt af
Dagnan-Bouveret och Puvis de Chavannes i Paris. Sedan
1884 har hon deltagit i de flesta af statens årliga
expositioner och 1907, 1909 och 1914 haft egna
utställningar i Kristiania Hon målar med
förkärlek interiörer, porträtt och då och då större
religiösa kompositioner samt är representerad i
statens konstmuseum och i de flesta norska och
nordiska gallerier och större privatsamlingar.

3. Olaf S., läkare, f. 1 okt. 1875 i Kristiania,
där han 1903 blef praktiserande läkare och 1910
universitetsstipendiat i inre medicin. Han har
utgett bl. a. Der klinische blutdruck etc.
(doktorsafh. 1912), Patologisch-anatomische untersuchungen
über akute poliomyelitis (tills. med F.
Harbitz, 1907).
1–3. K. V. H.

Fig. 1. K. V. Scheele, efter en gravyr (goda porträtt af honom saknas).

Scheele [ʃēle], Karl Vilhelm, kemist, f.
9 dec. 1742 i Stralsund, där fadern var köpman,
d. 21 maj 1786 i Köping, genomgick Stralsunds
gymnasium och sattes, fjorton år gammal, i
apotekarlära i Göteborg. Han fattade där lifligt intresse för kemiska studier och
experiment, och när han åtta år senare fick anställning vid Malmö apotek, utförde han
sina första kemiska undersökningar, öfver oxalsyran, hvarom han 1768 inlämnade en afh.
till Vet. akad. Denna blef emellertid, likasom en annan afh. (om ”Globuli martiales”,
ett kemisk-farmaceutiskt preparat), icke antagen till tryckning, emedan den berömde
kemisten professor T. Bergman ansåg dem ej
vara värda offentliggörande, oaktadt de enligt
den utmärkte bergsmannen J. G. Gahns högst
sannolika uppgifter varit af ganska stor
betydelse. Ett liknande öde drabbade troligen också
en afh. om koksalts sönderdelning genom lerarter
(1773). Man har anledning att tro, att Bergman
ej direkt hyste någon afvoghet mot S., utan att
hans underkännande dom berodde på nästan
fullkomlig obekantskap med experimentell forskning
och motvilja mot S:s från det akademiska bruket
mycket afvikande framställningssätt. Otvifvelaktigt
verkade denna yttring af akademisk högdragenhet
nedslående på S:s fina och känsliga natur och
hindersamt för hans arbeten. 1768 isolerade han
vinsyran, genom en än i dag för framställandet
af växtsyror använd metod. Denna vackra
upptäckt blef emellertid icke offentliggjord af S., utan
af A. J. Retzius, 1770. Från 1768 hade S. kondition
på apoteket ”Korpen” i Stockholm och gjorde
sig därunder känd som en särdeles skicklig kemist.
Redan 1770 flyttade han till Uppsala, som
laborant på apoteket ”Upplands vapen”, nu kalladt
”Lejonet”. Härunder blef han bekant och vän med
Gahn och genom honom med Bergman, med
hvilka män han sedan, under hela sin lifstid,
stod i vänskapligaste beröring. S. mindes väl
de förklenliga omdömen Bergman förut fällt om
hans arbeten, men Gahn lyckades öfvertala S.
att uppsöka Bergman, som önskade göra S:s
bekantskap, emedan S. lyckats förklara en
företeelse, på hvilken såväl Gahn som Bergman
förgäfves pröfvat sitt skarpsinne, nämligen den,
att salpeter, som utsatts för hög temperatur,
delvis sönderdelas af ättika under utstötande af
röda ångor (af salpetersyrlighet). Det vetenskapliga
umgänget med Bergman blef utan tvifvel af
största betydelse för båda. Bergman fick inblick
i experimentalkemien, och S. fick en vidgad
teoretisk öfverblick, hvaraf han sedan haft gagn. Det
var ock på Bergmans och Gahns inrådan, som S.
började den utomordentligt gifvande undersökningen
öfver brunsten 1772 och 1774. Under vistelsen
i Uppsala utförde S. en mängd synnerligen
viktiga undersökningar, som inom kort gjorde honom
till en af de ryktbaraste kemisterna. Så visade
han 1770, att fosfor kan framställas af ben, och
1771 upptäckte han fluorvätesyran. 1772 och 1774
utförde han sin berömda, i kemiens annaler
allenastående undersökning öfver brunsten, hvarigenom
han blef upptäckare af klor samt metallerna mangan
och barium. I närmaste samband med denna
undersökning stå hans upptäckter af arseniksyra
och arsenikväte. Vet. akad., som insåg värdet af
dessa S:s viktiga upptäckter, invalde honom 1775
till led., en stor utmärkelse för en man i hans
ställning, men också den enda, som kom honom
till del från fäderneslandet –, om man undantar
den lifränta om 100 riksdaler årligen, som på
Bergmans förslag beviljades S. af Vet. akad. 1777.
1775 flyttade S. till Köping, där han förestod
apoteket, som egdes af änkan efter apotekaren Pohl.

Fig. 2. Scheeles apotek och bostad i Köping.

Han önskade stanna för alltid i Köping, men snart
inställde sig spekulanter på apoteket, så att hans
utsikter blefvo särdeles mörka. Under denna
brydsamma tid bjödo Gahn och Bergman honom att
bo hos sig. Linné, Wargentin, Alströmer m. fl.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>