Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Schack
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
olycklig, då det skulle vara ett stort misstag
att föreställa sig, att behandlingen af
det s. k. positionsspelet kräfver mindre
kombinationskraft, eller att man i kombinationsspelets
glansdagar förbisåg vikten af att icke kompromettera
den egna ställningen inför eventualiteten af ett
stundande slutspel. Men det är en annan omständighet,
som nog starkt bidragit att göra positionsspelet till
det vid nutidens turneringar förhärskande spelsättet,
nämligen införandet af begränsad betänketid för
dragen. Det har af flera skäl vid dessa turneringar,
där personer från vidt skilda håll äro samlade ett
par veckor eller längre, blifvit nödvändigt, för att
bringa turneringen till slut inom fastställd tid,
att införa den bestämmelsen, att hvarje spelare
måste ha utfört ett bestämdt antal drag i timmen,
vid mästarturneringarna 15 drag i timmen, vid andra
turneringar vanligen 20 drag i timmen. Öfverskrider
spelaren betänketiden, som kontrolleras med särskilda
ur, förklaras spelet för honom förloradt. Denna
tidsbegränsning har medfört följder både på
godt och ondt. Den premierar snabbtänktheten och
beslutsamheten, men den tvingar också att spara tid,
särskildt i spelöppningen, för att ha i reserv vid
kritiska situationer, samt att afstå från invecklade
kombinationer af fruktan att ej få tid öfver till
deras fullföljande. Det händer också icke sällan,
att en spelare i tidsnöd tvingas att göra mindre
väl öfverlagda eller indifferenta drag, hvilket
i kritiska situationer kan betyda förlusten af
ett parti, som måhända, om han haft tid till
öfverläggning, kunnat föras till vinst.
Slutspelet, partiets sista skede, inträder,
när i midtspelet intet afgörande kommit till
stånd, under det att stridskrafterna efter hand
reducerats, så att å ömse sidor endast ett fåtal
är kvar. Rörande slutspelens teori har också
en synnerligen rikhaltig litteratur uppstått,
och särskildt ha den store franske schackspelaren
Philidors (se d. o.) undersökningar på detta område
varit grundläggande. Det enklaste fallet, då kungen
är ensam kvar på ena sidan, är slutgiltigt behandladt,
likaså icke så få slutspel af mera sammansatt typ, men
oändligen mycket återstår att göra. I det praktiska
spelet gäller striden vanligen, huruvida det kan
lyckas den ene spelaren att tränga fram med en bonde
till brädets rand, i hvilket fall denne, som förut
nämnts, omedelbart får utbytas mot en dam eller,
om spelaren så önskar, mot en annan hufvudpjäs,
hvarigenom maktmedel vinnes att göra motspelaren
matt. Kan ingendera spelaren på detta sätt föra någon
af sina bönder "i dam", måste partiet afslutas som
remis. Då man således för spelets afgörande i sista
hand måste lita till bönderna, då vidare dessa såväl i
spelöppningen som midtspelet ha till uppgift att bana
väg för hufvudfigurerna vid angreppet på den fientliga
ställningen, inser man, af hvilken afgörande betydelse
bönderna äro för spelet i dess helhet samt kan till
sitt fulla värde uppskatta Philidors berömda yttrande
om bönderna: "De äro schackspelets själ. Det är
uteslutande de, som göra anfallet och bilda försvaret,
och på den goda eller dåliga manövreringen med dem
beror helt och hållet partiets vinst eller förlust".
Schackspelet, som är ett särdeles tankepröfvande
sällskapsnöje, lär ha blifvit uppfunnet i Indien
långt före vår tidräkning. Det indiska schackspelet,
tschaturanga, skilde sig dock så till vida från
det nuvarande, att det utfördes af fyra spelare,
som hvardera disponerade en kung och sju andra
figurer, att två och två spelare hörde tillsammans
och att det genom tärningkast bestämdes, hvilken
figur skulle flyttas. Ur tschaturanga utvecklade
sig det persisk-arabiska schackspelet, schatrandsch,
som utfördes af två spelare. Från Indien öfverfördes
schackspelet äfven till Kina. Först genom araberna
kom det till Italien och Spanien, och först genom
korsfararna fick det allmän utbredning i Europa. Mot
slutet af 1400-talet började man uppteckna resultaten
af studier öfver de mångfaldiga kombinationer, som
spelet kunde föranleda. Sålunda uppstod vid den tiden
en rik schacklitteratur, i Spanien representerad af
Lucena, Ruy Lopez m. fl., samt utvecklades vidare
i Italien genom Salvio, Carrera, Greco o. a. Sedan
schackspelet efter Trettioåriga kriget och ända till
midten af 1700-talet varit ur mod öfverallt i Europa,
kom det omkr. 1750 åter till heders genom Philidor
och Ercole del Rio, hvilka bildade hvar sin skola i
Frankrike och Italien. I förra hälften af 1800-talet
var schackspelet mycket odladt i England, Frankrike
och Tyskland och senare i Amerika. Matcherna mellan
den genialiske fransmannen Labourdonnais och engelske
mästaren A. Mac Donnell 1834 voro glänsande. I Amerika
framträdde Paul Morphy, troligen världens största
schackgeni, som (på 1850-talet) besegrade alla
sina motståndare vid schackbrädet, Pillsbury samt
senare Showalter, Marshall och på allra sista tiden
den nu så ryktbare kubanaren Capablanca (f. 1888 i
Habana), förste segervinnaren vid den internationella
schackturneringen i Petersburg 1911. England har många
glänsande namn att uppvisa, t. ex. J. H. Blackburne,
Bird, Burn, Mac Donnell, Evans (uppfinnare af den på
sin tid mycket spelade Evans-gambit), Staunton, Patter
etc. 1841 uppsatte H. Staunton den första engelska
schacktidskriften, "The chess players chronicle",
och utgaf 1847 "The chess players handbook"
m. fl. Österrike har att uppvisa namnen på flera
stora schackmästare: Steinitz, Schlechter, Marco,
Weiss, Kaufmann, Zinkl m. fl.; Ungern Gunsberg,
Charousek, Maróczy; Ryssland Alapin, Bernstein,
Tjigorin, Janowski, Schiffers, Rubinstein, Winawer,
Taubenhaus m. fl. samt på allra sista tiden Aljechin,
som, ehuru helt ung, redan skapat sig ett stort
namn i schackvärlden. I Italien framstå Salviolo,
Reggio; i Holland van Lennep, Loman; i Danmark
och Norge Sörensen, Rosendahl, Krause, Nielsen,
J. Möller (äfven framstående problemförfattare),
J. Gierssing, F. W. Blehr m. fl. och i Finland
Öqvist. På senare tiden ha tyskarna såväl i det
praktiska spelet nedlagt stora förtjänster om dess
utveckling som ock teoretiskt sökt ge detta spel
en vetenskaplig rang. Särskildt framstående å detta
område har på sista tiden varit d:r S. Tarrasch. Tyska
schackförbundet (bildadt 1879) omfattar nästan alla
klubbar i Tyskland och har haft och har att uppvisa
många lysande mästare: Anderssen, Bledow, Lange, von
der Lasa, Zukertort, Bardeleben, Lipke, Fritz, Lange,
Harrwitz, Mieses, Walbrodt, Em. Lasker, Spielmann,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
