Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Rättfärdiggörelsen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
85
RättfärdlggÖrelsen
rättfärdiggörelsebegreppet hos Paulus liksom
senare hos Luther - senare protestantisk kyrkolära
gör här en konstlad distinktion - väsentligen
med "syndaförlåtelsen’’. Den form, som denna
tanke i läran om rättfärdiggörelsen fått, är
ursprungligen betingad af motsatsen till judendomen,
resp. judai-serande kristna riktningar. Paulus
utgår från judendomens öfversta tanke: Gud som den
veder-gällande domaren. Men i det han nu på frågan
om betingelserna för, att en människa af honom
skall dömas rättfärdig, ger det paradoxala svaret,
att människan rättfärdiggöres "utan förskyllan, af
nåd", "utan laggärningar", "genom" eller "af tro",
ja, att Gud, i det "tron" af honom "räknas till
rättfärdighet", "gör den ogudaktiga rättfärdig"
(Rom. 3:24, 28; Gal. 2:16; Rom. 4:5), kommer däri
den hela Paulus’ åskådning behärskande tanken på
den fria och förekommande nåden-och därmed ock
kristendomens karaktär af något i förhållande till
judendomen absolut nytt, till sitt klaraste och
pregnantaste uttryck. Att det med "rättfärdiggöra"
öfversatta grekiska ordet (di-kaioiin) i detta
sammanhang genomgående är att fatta i den "forensiska"
betydelsen: döma eller förklara rättfärdig, står
med hänsyn såväl till det grekiska språkbruket som
till talrika uttalanden hos Paulus själf utom allt
tvifvel. Hvarje försök att i "rättfärdiggörelsen" hos
Paulus inlägga betydelsen af en fortskridande etisk
omskapelsepro-cess eller att låta den basera sig på
den hos den kristne, på grund af hans lif s gemenskap
med Kristus, redan påbegynta faktiska förnyelse,
som då af Gud i hans rättfärdiggörande dom blott
skulle så att säga anteciperas, kommer i strid med
själfva det för Paulus vid rättfärdiggörelse-tanken
fästa centrala religiösa intresset: den af alla
människans egna, alltid med synd behäftade gärningar
oberoende frälsningsvissheten. Å andra sidan får
dock rättfärdiggörelsen ej hos Paulus fattas som
en isolerad, rent forensisk akt, i betydelsen af
ett naket domsutslag e. d. Den innebär för Paulus
i viss mån antecipationen, för den enskilde, af
den Guds universella slutdom, hvarigenom en gång
Guds herravälde skall i fulländad form upprättas,
och är i analogi härmed att fatta som ett Guds eget
handlande med människan, hvarigenom hon redan nu
insattes i besittningen af hela den genom Kristus
förvärfvade frälsningen, delaktiggöres af Anden och
försättes i den djupaste lifsenhet med den uppståndne
Kristus. Härmed är då ock det nya, sedliga lifvet
i princip förverkligadt. Lika litet som detta får
fattas som ett villkor för rättfärdiggörelsen, är
därför å andra sidan den detsamma grundläggande
nyskapelseakten hos Paulus att tänka som en i
förhållande till rättfärdiggörelsen fristående,
efterföljande nådesakt: de beteckna fastmer blott
två olika sidor af samma gudomliga handling (se
vidare Nåd). Därför kan Paulus låta än det ena än det
andra momentet tjäna som uttryck för det hela och på
grund häraf betrakta den slutliga full-ändningen som
redan i rättfärdiggörelsen så att säga innesluten
(jfr t. ex. Rom. 5:17 ff.; 8:30). När Gud förklarar
en människa rättfärdig, är detta för Paulus ej ett
blott maktlöst ord, utan en skapande handling. -
Om än det allmänna tankeinnehållet i Paulus’
rättfärdiggörelselära är ge-
mensamt för hela nya testamentet, möter dock
själfva det fixerade rättfärdiggörelsebegreppet,
hvars bruk äfven hos Paulus väsentligen är inskränkt
till de åt uppgörelsen med judendomen egnade Romar-
och Galaterbrefven, knappast utanför de paulinska
skrifterna. Däremot finnes i Jak. 2: 20 ff. ett
uttalande, som synes stå i direkt strid med denna
Paulus’ lära. Huruvida här verkligen en polemik mot
denna eller missbruk däraf föreligger eller om stället
fastmer är uttryck för en förpaulinsk ståndpunkt,
för hvilken alternativet: gärningar eller nåd ännu ej
på det sätt, som för Paulus, kommit till medvetande,
kan endast afgöras i sammanhang med den omstridda
frågan om Jakobsbrefvets ursprungstid. I hvarje fall
träffar dess polemik, som utgår från ett helt annat,
mera intellektualistiskt trosbegrepp än Paulus’,
ej kärnpunkten i dennes rättfärdiggörelselära.
I den efterapostoliska tiden gör sig på’ denna punkt
redan från början en stor osäkerhet märkbar. Står
man å ena sidan ej längre under det omedelbara,
öfverväldigande intrycket af Guds förekommande
nådesuppenbarelse i Kristus, så saknar man å andra
sidan i de hednakristna församlingarna för-ståefsen
för själfva den tillspetsade, under den judiska
lagreligionens tryck framtvingade frågeställningen
hos Paulus. De paulinska vändningarna reproduceras
flitigt, men den behärskande uppfattningen af
guds-förhållandet rör sig dock från bör-’ jan i
moralistiska banor. I dopet skänkes visserligen
förlåtelse för de förgångna synderna, men för den
kristnes lif efter dopet träder vedergällningsschemat
åter i kraft. I den senare utvecklingen blir
detta, i det först af Tertullianus utbildade
förtjänstbegreppets form (se därom M e rit u m),
alltmera den hela uppfattningen af förhållandet mellan
människan och Gud behärskande synpunkten. Jämsides
härmed försiggår en omtydning af nådebegreppet i
naturaliserande riktning: under nåd förstår man nu i
första hand ej Guds personliga, i Kristus människan
mötande kärleksvilja, utan en hemlighetsfull, i och
genom vissa sakramentala handlingar i människan
ingjuten kraft eller substans (se vidare Nåd). I
förhållande härtill nedsjunker syndaförlåtelsen till
ett under-ordnadt, blott beledsagande moment och får,
i den mån tanken därpå gör sig gällande, karaktären af
en kyrkligt rättslig akt, som liksom den substantiella
nåden, af hvars "ingjutande" den städse är betingad,
är knuten vid vissa bestämda sakramentshandlingar. Yid
dopets sida står härvid numera med alltmer dominerande
betydelse boten, såsom det sakrament, vid hvilket
absolu-tionen för efter dopet begångna dödssynder (se
d. o.) är bunden. I läran om botsakramentet ligger på
den katolska sidan den egentliga motsvarigheten till
den evangeliska kyrkans rättfärdiggörelselära. Själfva
rättfärdiggörelsebegreppet åter, som under den
äldre tiden trädt starkt tillbaka, fick i den
senare romerska kyrkoläran betydelsen af en hela
lifvet omfattande, under en ständig växelverkan
mellan gudomliga nådesakter och människans eget
förtjänstfulla, för ny nåd disponerade handlande
successivt fortskridande omska-pelseprocess. När man
alltjämt understundom reproducerar den paulinska
formeln om rättfärdiggörelsen genom tron, innebär
detta i grunden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
