Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Rydelius. 1. Andreas R.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
inflytande. Bilberg tog honom i sitt hus som
privatlärare åt sin son, och då han 1693 förflyttades
som kyrkoherde till Örebro, följde R. med. Under
en vistelse som informator i Stockholm väckte
R. uppmärksamhet för en latinsk oration, som han
på Karl XII:s femtonde födelsedag 1696 höll på
Riddarhuset i de kungliges närvaro; detta blef första
anledningen till den inbjudan till Lunds universitet,
som riktades till honom af framstående lärare där,
en inbjudan, som han 1699 följde. Fast anställning
kunde han emellertid ej på länge få i Lund, utan
uppehöll sig flera år medelst privata föreläsningar
i filosofi och andra ämnen, hvilka voro synnerligen
omtyckta och besökta. Bekant är hans blixtrande
försvar på skämt för skepticismen i ett latinskt tal
med anledning af en magisterpromotion 1706. 1707
blef han omsider "præpositus communitatis",
d. v. s. föreståndare för det akademiska konviktet,
där fattiga studenter erhöllo fri middagsspisning
och därefter sysselsattes med lärda öfningar. 1710
utnämndes han från Bender till professor i logik
och metafysik i Lund och nådde sålunda ändtligen
den filosofiska katedern, hvarifrån han under ett
par årtionden utvecklade en mycket betydelsefull
lärarverksamhet. I sitt inträdestal, De laconismo
philosophico, vände han sig mot aristotelismens
invecklade begreppsapparat och angaf som målet för
sin sträfvan filosofiens reduktion till ett ringare
antal ledande och fruktbara tankar. De närmaste åren
voro bistra: 1709-10 hade universitetet varit upplöst
på grund af kriget med Danmark; R. hade då begagnat
den nödtvungna overksamheten till att skrifva en
elementarbok i latin, Grammatista philosophans
(utg. 1714; många uppl., senast 1844) ; 1711 miste
han genom en eldsvåda sitt bibliotek och åtskilliga
handskrifna arbeten; 1712-13 var universitetet
ånyo upplöst på grund af pesten; R. var då den ende
lärare, som uppehöll undervisning, flyttande med sina
lärjungar från by till by. Som rektor var R. från
1714 ifrigt verksam för att återupprätta ordnade
förhållanden. Karl XII skall under sin vistelse
i Lund ofta ha åhört hans föreläsningar och äfven
gett honom impulsen att utge sitt stora filosofiska
arbete på svenska, Nödiga förnufftz öfningar för all
slags studerande ungdom, som wil hafwa sunda tankar
(1718-21; tillägg 1766). Bland hans öfriga filosofiska
verk märkas Sententiæ philosophicæ fundamentales
(1733; 3:e uppl. 1741; äfven öfv. till svenska
s. å.) samt Sedebok, hwar utinnan gifwes en kort
anledning til dygden (1731; flera uppl., senast
1834). 1725 erhöll han Hardeberga och S. Sandby
prebendeförsamlingar och blef prästvigd. 1730
öfvergick han till en teologisk professur; i
inträdestalet De simplicitate christiana (1731)
häfdade han en varm tros förbindelse med en ärlig
forskning mot såväl en öfverklok rationalism som en
ljusskygg dogmatism. 1732 blef han förste teologie
professor och domprost. Mot villfarelser på det
religiösa området hade han redan tidigare kämpat, mest
med filosofiska vapen; hit höra Nödige och wälmente
påminnelser emot den så kallade apocatastasin panton
(1728), ett inlägg i den strid, som väckts framför
allt af den tyske apokalyptikern J. W. Petersen,
samt stridsskriften
mot Dippel, En kort begynnelse til wederläggning
af then så kallade Christiani Democriti grofwa
willfarelser uti philosophien (1730). 1734 blef
han biskop i Lund, ett ämbete, som han skötte med
stor ifver och energi. Under sin korta tjänstetid
höll han två prästmöten (1735 och 1737); vid
det sista presiderade han för en stor afhandling
De admirandis divinæ providentiæ consiliis et
operibus. Tidens nya religiösa rörelser fick han
mycken beröring med på ämbetets vägnar; själf fast
rotad på den gamla kyrkliga och ortodoxa grunden,
bedömde han dem med vidsynthet och blick för de
goda afsikterna. Hos de radikale svärmarna Leopold
och Stendahl spårade han den patologiska bakgrunden;
väckelsepredikanten Murbeck förmanade han faderligt
och välvilligt och sökte finna den rätta platsen åt
honom. Insjuknad i Osby prästgård på vägen upp till
riksdagen våren 1738, lät han i ett Memorial (tr. i
"Kyrkohist. årsskrift", I, 1900) sammanfatta sina
kyrkliga önskemål: noggrann kyrkotukt, reformer i
prästtillsättningen (prästexamen inför prästmöte,
prästtjänsters tillsättning genom lottning mellan de
tre på förslaget), undervisningsväsendets främjande
(en skolinspektör för hvarje stift, en folkskola i
hvarje församling). R. kom aldrig till riksdagen;
hans kyrkliga testamente vann föga anklang i
prästeståndet. (En radikalpietistisk flygskrift,
"Andeligit memorial", utgafs under R:s namn
som hans nämnda skrift, en mystifikation, som
afslöjats först af H. Lundström i anförda årg. af
"Kyrkohist. årsskrift"). - R. intar som en lärd och
själfständig tänkare och en imponerande personlighet
en mycket betydande plats i Sveriges andliga
utveckling. Till sin filosofiska utgångspunkt var
han kartesian. Han vill alltid i sitt filosoferande
förena det teoretiska och det praktiska intresset,
liksom han vill försona det filosofiska vetandet
och den kristna uppenbarelsetron. "Filosof är
jag, men kristen filosof." Vetenskapens objekt äro
dels kroppsliga (fysik, matematik) , dels andliga
(pneumatik), dels andekroppsliga (antropologi, logik,
etik m. m.). Antropologien är ett centralt område i
hans tankevärld. Med hänsyn till förhållandet mellan
själ och kropp ogillar han såväl ockasionalisternas
teori om Guds viljas ingripande i hvarje särskildt
fall som Leibniz’ "harmonia præstabilita"; i stället
tänker han sig, att genom en alltifrån skapelsen
bestående gudomlig ordning vissa själsyttringar svara
mot vissa rörelser i kroppen och tvärtom. Bland de
mänskliga själsförmögenheterna antog han ett "innersta
sinne" (sensus intimus) med dels teoretiska, dels
praktiska funktioner; ur den förra synpunkten är det
"intelligentia", organet för själens förnimmelse af
sig själf, hvaraf erfarenhetsgrundvalen ges till de
"notiones communes", som förnuftet genom reflexion
utbildar (emot såväl Cartesius’ "medfödda idéer"
som Lockes lära om själen som en "tabula rasa");
i praktiskt hänseende är detta sinne organet för
den omedelbara förnimmelsen af det goda och ytterst
af Gud själf och gemenskapen med honom; i denna
egenskap benämnes det "själens goda smak" (bonus
mentis gustus). Trots enstaka originella uppslag och
goda iakttagelser visar R:s filosofiska system en
viss brist på enhetlighet, då på vissa områden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
