Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 23. Retzius - Ryssland / 967-968 (1916) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Rostand, Edmond - Rostanden. Se Andfåglar, sp. 967 - Rostavatn, Litle och Store. Se Rostaelv - Rostbiff - Rostbås. Se Koppar, sp. 977 o. fig. 1 - Rosted, Jakob - Rostgaard, Frederik

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

ett sällskapsspektakel, skrifvet i Banvilles
stil, inlämnades till Théâtre français, men
refuserades.

Hans verkliga debut, med hvilken
han slog igenom, var däremot det versifierade
3-aktslustspelet Les romanesques (1894; Romantik",
öfv. af E. Lundqvist; uppf. 1895 i Stockholm),
som med framgång spelades på Théâtre français
och prisbelöntes af Franska akad. Ännu större
uppseende väckte La princesse lointaine (1895), ett
versifieradt drama i 4 akter, som fick ett glänsande
uppförande på Renässansteatern med Sarah Bernhardt
i hufvudrollen. Det romaneska ämnet, dramatisering
af en gammal legend om den provensalske trubaduren
Jaufre Rudel, som greps af kärlek till prinsessan
af Tripclis, fast han aldrig sett henne, behandlar
en konflikt mellan kärleken och plikten i nästan
Corneillesk uppfattning. Däremot ökades knappast hans
rykte af det nya drama, La samaritaine (speladt 1897
af Sarah Bernhardt på Renässansteatern), där Jesus
och kvinnan från Samarien spela hufvudrollen. Det
är utan tvifvel hans svagaste stycke. Icke
heller väckte hans nya diktsamling, Pour la Grèce
(s. å.), något större uppseende. Däremot firade
han en af de största framgångar, som någon modern
teaterförfattare upplefvat, då Cyrano de Bergerac
(sv. öfv. af Harald Molander 1900; 5:e uppl. 1908),
heroisk komedi i 5 akter, i dec. s. å. uppfördes på
Porte S. Martinteatern. Dramat spelades omkr. 700 ggr
i sträck. R., i hvars diktning man redan tidigare
spårat drag af 1600-talets romaneska, pretiösa och
burleska poesi, hade gjort ett synnerligen lyckligt
val af ämne i den halft bortglömde, äfventyrslystne
musketörtypen och skalden Cyrano de Bergerac (se
d. o.). Denne blef under R:s händer en oemotståndligt
älskvärd representant för allt det rent galliska i det
franska lynnet: hänförelsen, tapperheten, kvickheten
och känsligheten, dämpad af ironi. Till styckets
framgång bidrog också i hög grad det mästerliga sätt,
hvarpå Coquelin aîné tolkade hufvudrollen. L’aiglon
i 6 akter, där Napoleons son, hertigen af Reichstadt,
är hjälten, skrifvet för Sarah Bernhardt och uppfördt
på hennes teater under världsutställningen 1900,
drog visserligen mycket folk; men trots lyckade
enskildheter och en utsökt iscensättning kunde
det icke mäta sig med "Cyrano". Det fantastiska
utstyrselstycket i 4 akter Chantecler (1909), där de
agerande utgöra en hel fabelvärld af djur, lyckades
däremot aldrig uppnå någon större framgång; Coquelin
aîné, som skolat spela hufvudrollen, dog strax före
uppförandet, hvilket var en olycka för dramat. 34
år gammal, invaldes R. i Franska akademien, där han
höll ett glänsande framsagdt inträdestal (Discours de
réception, 1903). R. gjorde sitt inträde i den franska
litteraturen i det ögonblick, då allmänheten var
trött på naturalismens dystra verklighetsskildringar
och tendensdramer. Denna riktning
har icke heller lämnat spår efter sig i R:s
diktning. Han hade växt upp i det soliga
Syd-Frankrike, i en landsortsstad, där romantikens
dramer alltjämt gjorde lycka, och själf var han stolt
öfver att ha ett stänk af spanskt blod i ådrorna. I
hans diktning lefde åter upp andan från romantikens
klangdagar, då Hugo, Musset och Gautier behärskade
den franska poesien. Det var till dessa författare
såväl som till Banville och Coppée och öfver dem
till den romaneska riktningen under Ludvig XIII,
som R. anknöt sin dikt. Han hälsades också som en
återuppväckare af idealismen, det versifierade
dramat och de gamla äktfranska traditionerna
i ett ögonblick, då det utländska inflytandet,
dekadansen och skepticismen tycktes ha fördrifvit
solen från Frankrikes himmel. R:s utomordentliga
liflighet, friskhet och glädtighet, hans romaneska
ämnen med deras blandning af patos och komik,
hans lätta och eleganta verskonst hänförde den
stora publiken. Kritiken var dock icke alltid så
belåten. Med rätta anmärktes på bristen af psykologi
och djupare sammanhang, på de alltför rika rimmen och
de alltför många, ofta smaklösa ordlekarna. De roliga
scenerna och den ungdomligt friska tonen kunde icke
alltid öfverskyla analysens ytlighet och utvecklingens
torrhet. R. är emellertid en verklig dramatiker. Hans
stycken äro rika på handling, hans stil är full af
lif; han eger en verklig uppfinningsförmåga, och han
förstår att koncentrera hvad han vill säga i ett ord
eller en scen. Se Jules Haraszti, "E. R." (1913),
samt essayer af L. Dumur (1898) och A. Möller (1910)
i "Ord och bild". - R:s hustru, Rosemonde R., dotter
till en grefve Gérard, utgaf 1891 en samling vers,
Les pipeaux, skrifven under förlofningstiden
som svar på R:s "Les musardises" och prisbelönt
af Franska akad. Äfven deras son, Maurice R., som
tills. med sin moder skrifvit Un bon petit diable
(1912), har uppträdt som själfständig författare
(diktsamlingen Le page de la vie, 1913, m. m.).
J. M.

Rostanden, zool. Se Andfåglar, sp. 967.

Rostavatn, Litle och Store. Se Rostaelv.

Rostbiff, eng. roastbeef l. sirloin of beef, kokk.,
från ländpartiet taget och på engelskt sätt (half-)
stekt oxkött.

Rostbås. Se Koppar, sp. 977 o. fig. 1.

Rosted, Jakob, norsk pedagog, topograf, f. 23
okt. 1750, d. 8 okt. 1833, 1803 rektor vid
Kristiania katedralskola och 1805 titulärprofessor,
var medlem af den 4 juni 1793 i Kristiania tillsatta
kommittén för upprättande af ett norskt universitet
och 1809 en bland stiftarna af Selskabet for
Norges vel. Vetenskapliga förtjänster inlade han
särskildt som redaktör af "Topographisk journal
for kongeriget Norge" (h. l-34, 1792-1808).
K. V. H.

Rostgaard [-går], Frederik, dansk lärd och mecenat,
son till Hans R. (f. 1625, d. 1684), hvilken under
svensk-danska kriget 1658 vann rykte som modig och
förslagen spejare och som en af ledarna vid försöket
att återvinna Kronborg, f. 1671, d. 1745, blef student
1687 och gaf sig 1690 ut på en vidsträckt utländsk
resa, hvarunder han i synnerhet studerade språk och
litteratur och förvärfvade en rik samling böcker
och handskrifter. Vid sin hemkomst 1699 trädde han
i förbindelse med storkanslern

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>