Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Roquette, Otto - Ror, jämte öfriga, här nedan ej nämnda sammansättningar med detta ord, se Roder - Roraima - Rorarii - Rorate, Roratemässa - Rorblad. Se Roder - Rore, Cipriano de - Rorgängare - Rorhake. Se Roder - Rorhufvud. Se Roder - Rorke's drift. Se Oskarsberg - Rorkrage. Se Krage - Rorkult. Se Roder - Rorledning l. Styrledning. Se Styrinrättning - Rormalja. Se Fingerling och Roder - Rorman. Se Rorgängare - Rorok. Se Roder - Rorpinne. Se Roder - Rorschach - Rorskifva. Se Roder - Rorskädda. Se Roder - Rorstäf l. Roderstäf. Se Akterstäf - Rorsula. Se Roder - Rorvinkel. Se Roder - Ros, bot. - Ros, med. Se Rosfeber - Ros, metall. - Ros, Anders Emanuel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
professor i tyska språket, litteraturen och historien
vid polytekniska skolan i Darmstadt. R. vann
en ovanlig framgång med sitt förstlingsarbete,
den episk-lyriska sagodikten Waldmeisters
brautfahrt (1851; en mängd uppl.), ett glädtigt,
skogsdoftande lofkväde öfver rhenvinet och det fria
vandringslifvet, betecknande för tiden genom sin
"abstrakta ungdomlighet". Den poetiska berättelsen
Hans Haidekuckuck (1855; 4:e uppl. 1894), Der tag
von St. Jakob (1852; 4:e uppl. 1879), Liederbuch
(1852; 3:e uppl. med titeln "Gedichte" 1880), en mängd
noveller och dramatiska dikter (bl. a. Gevatter tod,
1873), romanen Das buchstabirbuch der leidenschaft
(1878) visar allvarlig sträfvan efter fördjupning
utan att någonsin göra förstlingsarbetet rangen
stridig som hans friskaste och omtycktaste verk. På
det litteraturhistoriska området gaf han ut Leben
und dichten Joh. Christian Günthers (1860) och
Geschichte der deutschen dichtung (2 bd, 1861-63;
4:e uppl. 1882). Af högt värde är R:s memoarverk
Siebzig jahre (1893).
Ror, skpsb., jämte öfriga, här nedan ej nämnda
sammansättningar med detta ord, se Roder.
Roraima [råurāī’mā], berg på gränsen mellan brittiska,
brasilianska och venezuelanska Guyana, en brant
bergkloss af röd granit (2,665 m.), bildar en nästan
ständigt af moln och dimma insvept och af en mängd
sägner omspunnen vattendelare (se Guyana, sp. 717).
Rorarii kallades ett slags irreguljärt fotfolk i
den romerska legionen. Rorarierna uttogos ur 5:e
förmögenhetsklassen och voro väpnade med slungor. De
hade vanligen sin plats bakom triarii (tredje linjen)
och gjorde genom luckorna i de tre första linjerna
oregelbundna anfall med olika slags kastvapen.
(J. C.)
Rorate, Roratemässa (af lat. rorare, dagga, drypa),
den högtidliga morgongudstjänst, som inom den
romersk-katolska kyrkan firas under adventstiden
efter 18 dec. till den heliga Jungfruns ära. Namnet
härleder sig ifrån begynnelseorden i den därvid
brukliga introitus ur Es. 45: 8: Rorate cæli
desuper etc. ("Drypen, I himlar därofvan").
J. II. E.*
Rorblad, skpsb. Se Roder.
Rore [rare], Cipriano de, nederländsk kontrapunktist,
f. 1516 i Antwerpen eller Mecheln, d. 1565 i Parma,
lärjunge till Willaert i Venezia, blef kapellsångare
vid Markuskyrkan där, var hofkapellmästare i
Ferrara 1553-58, hofkapellmästare i Parma 1561-63
och 1564-65, dessemellan ett år kapellmästare i
Markuskyrkan. Han räknas bland de mest betydande af
sin tids tonsättare och var en bland de förste, som i
praxis tillgodogjorde sig de experiment med kromatiska
toner, som Willaert och Zarlino anställde. Hans
madrigaler trycktes (1577) i partiturform., på
den tiden en stor sällsynthet. R. skref äfven
flera böcker motetter, mässor, psalmer o. s. v.
A. L.*
Rorgängare, Rorman, den person, som för tillfället
står till rors och styr fartyget. Denna tjänst skötes
turvis bland besättningen eller viss del däraf. Men
på vissa ångbåtar, som göra kortare resor i skärgård,
finnes stundom en s. k. "fast rorgängare", som tillika
är "långlots". R. N.*
Rorhake, skpsb. Se Roder.
Rorhufvud, skpsb. Se Roder
Rorke’s drift [rå’ks dri’ft]. Se Oskarsberg.
Rorkrage, sjöv. Se Krage.
Rorkult, skpsb. Se Roder.
Rorledning 1. Styrledning, skpsb. Se Styrinrättning.
Rormalja, skpsb. Se Fingerling och Roder.
Rorman. Se Rorgängare.
Rorok, skpsb. Se Roder.
Rorpinne, skpsb. Se Roder.
Rorschach, köping i schweiziska kantonen S:t Gallen,
på södra stranden af Bodensjön, 12 km. s. ö. om
Romanshorn och 16 km. s. v. om Lindau. 12,707
inv. (1910). Realskola, lärarseminarium. R. är
utgångspunkt för flera ångbåtslinjer på Bodensjön och
för fyra järnvägslinjer, bl. a. en kuggstångsbana
till Heiden (806 m. ö. h.), med en maximalstigning
af 9 proc., hvarför det är den lifligaste hamnen
vid Bodensjön. Det är också en liflig bad- och
luftkurort. Tillverkning af spetsar, muslin,
broderier, maskiner, orglar och pianon.
Rorskifva, skpsb. Se Roder.
Rorskädda, skpsb. Se Roder.
Rorstäf 1. Roderstäf, skpsb. Se Akterstäf.
Rorsula, skpsb. Se Roder.
Rorvinkel, skpsb. Se Roder.
Ros, bot., namn på arter af släktet Rosa. I
sammansättning användes ros som namn på många växter
med stora och vackra, oftast röda, blommor, såsom
alpros (se Rhododendron), bondros (se
Pæonia), desmeros (se Malva), fackelros (se Lythrum),
himmelsros (Agrostemma cæli-rosa), ibisros (Hibiscus
rosa sinensis), jeriko-ros (se d. o.), julros
(se Helleborus), näckros (se Nuphar och Nymphæa),
poppelros (se Lavatera), sammetsros (se
Tagetes), solros (se Helianthus), stockros (se
d. o.) och vätteros (se Lathræa squamaria). G. L-m.
Ros, med. Se Rosfeber.
Ros, metall., en af äldre stålprofvare ofta begagnad,
men numera icke längre använd benämning på fläckar
och andra ojämnheter, hvilka understundom förekomma
i brottet af stål, i synnerhet i härdadt sådant.
Ros, Anders Emanuel, generaldirektör, f. 30 dec. 1806
i Leksands socken, Dalarna, d. 14 febr. 1887 i
Stockholm, blef student i Uppsala 1825 och aflade
två år därefter hofrättsexamen. 1843 blef han
häradshöfding i Ångermanlands Norra domsaga samt
var under riksdagarna 1847-48 och 1850-51 af K. M:t
förordnad till bondeståndets sekreterare. 1856
utnämndes R. till landshöfding i Norrbottens län
samt upphöjdes 1858 i adligt stånd. 1859-75 var
R. generaldirektör och chef för Skogsstyrelsen. 1863
blef han led. af Landtbruksakad. Som medlem
af Riddarhuset deltog R. i tre ståndsriksdagar
samt var därvid ledamot af allmänna besvärs- och
ekonomiutskottet. 1866 valdes han af Västernorrlands
läns landsting till led. af riksdagens Första
kammare och bevistade som sådan riksdagarna 1867
-75. - Som chef för Skogsstyrelsen hade R. att efter
gifna grunder organisera det nya ämbetsverket med
den därunder lydande skogs- och jägeristaten samt
skogsläroverken, äfvensom att genom förslag och
utlåtanden angående
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
