Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Romerska riket. B. Statens uppkomst. Samhällsklasser - Romerska riket. C. Statsmakter och statsförfattning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
gillen, med rätt som juridisk person, en form, hvilken
de kristne begagnade för att erhålla lagens skydd för
sina sammankomstlokaler och grafplatser. Lagen var för
öfrigt under den senare kejsartiden olika för "bättre"
(honestiores) och "sämre" (tenues l. humiliores). För
de senare var kristendomen lika nödvändig som
välkommen. Se f. ö. under D. (Romerska rikets
organisation och förvaltning). Med kristendomens
införande blir äfven klerus en särskild ordo med
stora privilegier.
C. Statsmakter och statsförfattning.
Statsmakterna äro tre: ämbetsmakt, råds-
l. herremakt och folkmakt. Den första af dem har
sina representanter i konungen (rex, "ordnaren"),
sedan i de republikanska ämbetsmännen och slutligen
i kejsarmakten, både under dyarkiens och dominatets
tid. Rådsmakten finnes hos senaten. Folkmakten
(som utöfvas i Comitia ; se d. o.) utvidgas
under konungatiden alltmera, men är ännu vid
den aristokratiska republikens första uppträdande
ganska svag; den växer småningom, i synnerhet efter
folktribunatets uppkomst, till allrådande, d. v
s. till ett maktmedel för ärelystna partichefer. Då
folkmakten i den formen hunnit visa sin oförmåga att
styra ett världsrike, öfvergår den i envälde, som
först kläder sig i republikanska former och skenbart
delar befogenheterna mellan sig själf och senaten,
men slutligen under österländskt inflytande förvandlas
till en monarki, där monarkens vilja, d. v. s. hans
gunstlingars och förtroendemäns vilja, är lag.
Konungen själf väljes. För att förrätta valet
utses en interrex (se d. o.), och valet bekräftas
af senaten och folket, samladt i sina 30 kurier,
däraf möjligen Quirites (cives), troligen lokala
och bestående uteslutande af patricier. Från Servius
Tullius’ tid (åtminstone anses det allmänt så) blir
rösträtt förknippad med värnplikt och skatteplikt,
hvarför också hären, sålunda äfven plebejerna, röstar
om statens angelägenheter i sina militära förband,
classes och centuriæ (se Centuria). Naturligtvis
har konungen imperium (se d. o. 1) med alla
däraf följande rättigheter "ej förenade i samma
knippa, utan som fasetter hos samma kristall"
(Mommsen). Han har sålunda ofverbefälhafvarens,
öfverdomarens och öfversteprästens befogenheter
samlade i sin person. Att konungen hade särskilda
utmärkelsetecken och liktorer (se d. o.), är väl
säkert. Till sitt underhåll fick han, säges det,
den statsjord, som sedan bar namnet Campus Martius
(se Rom). Senaten egde på konungarnas tid att råda,
ej att styra: själfständig makt hade den egentligen
endast vid förberedelserna till konungavalet. Med
republikens införande öfvergår konungamakten till
konsulerna (se Konsul 1), dock betydligt minskad,
då dessa magistratus voro två - och det sålunda
enligt romersk uppfattning kan vädjas från den ena
till den andra - och därigenom att de endast fungera
ett år och efter sin afgång kunna ställas till rätta
för sina ämbetshandlingar; dessutom infördes så godt
som omedelbart efter republikens tillkomst vaderätt
till folket i centuriatkomitierna. Blef en konsul ur
stånd att tjänstgöra, förrättades fyllnadsval till
en consul suffectus. - Dessa ämbeten äro honores
(oaflönade), såsom alla de höga riksämbetena, af
hvilka konsulernas voro
de första och till en tid måhända de enda, då det
är osäkert, om kvestorer (se Kvestor) funnos redan
under konungatiden; med de äldsta tidernas enkla
och små förhållanden räckte konsulerna nog till
för göromålen. Deras imperium var som konungarnas
med ofvan antydda inskränkningar. De hade purpur
som galadräkt och den purpurkantade togan (liksom
alla kuruliska ämbetsmän) i hvardagslag samt den
kuruliska stolen (se Sella curulis)
och många andra företrädesrättigheter. Då Rom
utvidgades och krigen blefvo allt talrikare,
fann man något af åren 501-498 nödvändigheten
af att vid utomordentliga tillfällen återinföra
den odelade konungamakten, hvilket skedde genom
tillsättande af en diktator (se d. o. 1), på senatens
föranstaltande genom den ene af konsulerna. Diktatorn
hade naturligt alla de högsta utmärkelsetecknen och
företrädesrättigheterna. För kortare tid innehafvare
af republikens högsta ämbetsmakt voro tribuni
militum consulari potestate, decemviri legibus
scribundis och triumviri reipublicæ constituendæ
(se Triumvirer). När staten blef större,
blef det nödvändigt att skapa nya ämbeten; närmaste
anledning därtill blefvo stridigheterna mellan
stånden. De första af dessa ämbeten (493 f. Kr.) voro
folktribunernas, tribuni plebi l. plebis (se Tribun),
som, framgångna ur det militäriska tribunatet,
vid det förhållande att den romerska hären var det
romerska folket, blefvo ett slags både justitie-
och militieombudsmän, det senare dock endast i
inskränkt bemärkelse. Såsom oorganiska utväxter på
det romerska statsväsendet bidrogo folktribunerna
("det allmänna lugnets gift") att förstöra detta,
och deras ämbete blef, såsom redan Tacitus såg, en
af kejsardömets hörnstenar. Såsom biträden fingo de
redan vid sitt första uppträdande ædiles. Sedan
äfven patricierna från 366 fått ædiles curules
(se Edil), kallades det äldre edilparet ædiles
plebis. Småningom, när ståndsskillnaden utplånats,
gjordes ingen skillnad i fråga om börden. För
folkräkningen och förmögenhetsuppskattningen, hvilka
funktioner förut besörjts af konsulerna, insattes 443
l. 435 f. Kr. ursprungligen patriciska ämbetsmän, två
censores (se Censor 1), valda för en femårsperiod;
uppsikten öfver medborgarnas seder - som snart blef
illusorisk -, förpaktningen af statsinkomsterna och
de offentliga byggnaderna ingingo bl. a. i deras
befogenhet. Från 366 valdes också en öfverdomare,
i hvilken egenskap konsulerna förut fungerat, 1. en
prætor, (se Pretor) en magistratus tillgänglig
äfven för plebejer (åtminstone sedan 336); snart
ökades pretorernas antal till två, fyra, sex, åtta;
de fingo sedan 227 äfven provinsförvaltningen,
hvarigenom den uppfattningen bröts, att magistratus
voro kommunalämbetsmän för Rom (och sedan Italien,
såsom Roms kommunaljord). På 100-talet e. Kr. hade
pretorernas antal stigit till 18. Genom sina edikt
blefvo dessa ämbetsmän af stor vikt för den romerska
rättsutvecklingen. Ännu i Theodosius’ lagbok (på
400-talet e. Kr.) omnämnas pretorer, med hufvudsaklig
uppgift att föranstalta spel. Quæstores funnos
sannolikt först under republiken (troligen dock e]
förr än 447) och hade som hufvudsaklig uppgift att
vara statens kassaförvaltare i Rom, sedan 267 äfven
i provinserna. (Om detta ämbetes utveckling,.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
