Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Romerska riket. II. Rom republik (509-31 f. Kr.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Vatikanen (vestibulen till Belvedere). Romarna ledo 295
ett nederlag, men slogo strax därpå fienderna i den
mördande slaktningen vid Sentinum. Kriget afslöts
290 af konsulerna Publius Comelius Rufinus och
Manius Curius Dentatus. Samniterna afträdde en del
af sitt område, men behöllo sin själfständighet. I
samband härmed eröfrades den del af mellersta
Italien, som då ännu var okufvad. Etruskerna
gåfvo sig, ansatta af gallerna, eller underlades
(298-280). Den ena italiska landsdelen efter den andra
hade införlifvats med Eom, och äfven de senoniske
gallernas område, som gränsade till Etruriens
nordöstra del, blef romerskt. Nu kom ordningen till
de grekiska städerna i södra Italien. De ansattes
af bruttier och lukaner, och endast de på östra
kusten kunde en tid bevara sin själfständighet. Mot
lukanerna kunde Tarentum väl försvara sig, men
besegra fienden kunde det ej, oaktadt det fick
hjälp af utländska härförare. Staden Thurii angreps
af lukanerna. Sedan tarentinerna förgäfves sökt
bispringa dem, tillkallades romarna, som då kommo i
strid med sina forna bundsförvanter lukanerna. Men
äfven med Tarentum, dittills dess bundsförvant, råkade
i Rom i delo. Ett öfverrumplingsförsök misslyckades,
och den stora och rika staden uppställde 30,000 man
till fots och 3,000 ryttare och fick hjälp af lukaner
och samniter. Då fienderna ej voro romarna vuxna,
vände de sig till den berömde fältherren Pyrrhos,
konung af Epirus, som förut tjänat dem. Pyrrhos kom
till Tarentum i början af 280 med 20,000 fotsoldater
och 3,000 ryttare samt 20 afrikanska elefanter, som
då för första gången syntes uti Italien. I förening
med en stor tarentinsk här och skaror af samniter,
lukaner och bruttier slog han romarna vid floden
Liris (280), jagade dem ur södra Italien och drog
utan motstånd åt n. ända till Latium, men vände nära
Rom, emedan man där samlade en här och en kartagisk
flotta kom till hjälp. 279 slog Pyrrhos romarna vid
det apuliska Asculum, men gick 278 öfver till Sicilien
för att bekämpa kartagerna, hvilket från början varit
hans innersta afsikt. Under tiden vunno romarna flera
framgångar, och när Pyrrhos återkom, blef han vid
Beneventum grundligt slagen af Manius Curius (275) och
måste utrymma Italien. Romarna eröfrade nu hela södra
Italien. I förening med kartagerna intogo de genom
förräderi Tarentum i början af 272. År 265 var hela
Italien från Ariminum till Tarentum underkufvadt,
och dess folk voro till stor del under namnet
"bundsförvanter och vänner" Roms vasaller. Romarna
förstodo att förekomma oroligheter genom att liksom
England i Indien underhålla vasallernas rivalitet,
särskildt genom att medge de olika staterna olika
rättsställning. - Rom hade genom dessa eröfringar
blifvit en stormakt jämbördig med de båda andra
samtida, Egypten och Kartago. Men det senare bar,
yppigt och försvaradt af endast legosoldaters svärd,
inom sig fröet till undergång. Det var de ariske
romarna, ej semiter, som skulle taga herraväldet
öfver den civiliserade världen. Redan nu började
Rom ingå förbund i östern och italiska köpmän att
förmedla världshandeln mellan Asien och västra
Europa. Präktiga, delvis ännu bestående härvägar
anlades, likaså fästningar, och för den utvidgade
administrationens behof sörjde
man genom tillsättande af nya ämbeten. Det tunga och
opraktiska kopparmyntet aflystes, och man införde
en silfvermyntfot, som i hufvudsak stämde med den
attiska: den romerska denaren var lika med den attiska
drachmen. Sedan Syd-Italiens greker blifvit vasaller,
fick grekisk odling alltmer insteg i Rom. Ej blott
konst och litteratur, utan äfven religionsformer
lånades från Hellas. De modellerades dock mestadels
om efter romerskt kynne, ty den romerska folkandan
var för själfständig att blindt foga sig efter
främmande. Statsförfattningen, en äkta romersk
skapelse, utvecklades i samma demokratiska riktning
som förut. Enligt en af diktatorn Quintus Hortensius
genomdrifven lag (omkr. 286) blefvo de af plebejerna
på tribuskomitierna fattade besluten bindande
för hela folket. En ny adel, nobilitas (se
Nobilis), uppväxte, bestående af de patriciska
släkterna och de förnämsta bland mera framstående
plebejiska. I senaten, som ursprungligen bestått
endast af patricier, hade nobiliteten sitt organ,
men osäkert är, när plebejer insläpptes dit. På grund
af medlemmarnas personliga anseende och kännedom om
statssaker - de fleste hade beklädt riksämbeten -
vann senaten allt större inflytande på det allmännas
ledning. Sin makt utöfvade den dock på den tiden
genom, ej mot folket. Borgarnas antal tillväxte
betydligt genom krigen - census år 396 utvisade ett
antal af fullvuxna medborgare af omkr. 290,000 -,
ty medborgarrätt (civitas) förlänades åt de med
romarna närmast stambesläktade folken, såsom latiner
och sabiner, medan öfriga italiker fingo nöja sig
med titeln socii (bundsförvanter, se ofvan). De
senare betalade ingen skatt, men hade att lämna
trupper eller fartyg. De s. k. latinska kolonierna
(se Latium) spridde romersk uppfattning och
befäste det romerska väldet; de blefvo sålunda de
bästa stödjepunkterna för Italiens, sedermera för
den västra världens romanisering. Ämbetsmannamakten
minskades, men blef dock fortfarande ganska stor;
romarna egde alltid starkt sinne för disciplin. Om
de romerske ämbetsmännen se ock Magistratus.
Rom
och Medelhafsstaterna (264-133 f. Kr.). Denna
period är Roms mest glänsande. Den ställde dess
kraft, krigskonst och statskonst, men äfven dess
hänsynslöshet i klar belysning. Rom och Kartago
hade gemensamt besegrat Pyrrhos, men råkade ej
långt därefter i strid, och under mer än ett
århundrade utkämpades dem emellan de tre blodiga
s. k. puniska krigen (se om namnet Puniska språket),
264-146. Kartagerna behärskade hela västra delen af
Medelhafvet, voro herrar öfver Sicilien, med undantag
af Syrakusa och Messana, och gammal vänskap förenade
dem med romarna: redan 348, ja, enligt ett vanligt
antagande redan 509 hade ju ett handelsfördrag
afslutats mellan de båda staterna. Men lystnad
efter Sicilien bragte dem i fejd med hvarandra. De
begagnade striderna emellan konung Hiero i Syrakusa
och de italiska legotrupperna, mamertinerna
("martis-sönerna") i Messana, för att hvar på sitt
håll utvidga sig eller hejda hvarandra. Hiero och
kartagerna ryckte fram till Messana; romarna lyckades
komma öfver Messinasundet, besegrade fienderna och
framträngde ända till Syrakusa, hvars konung fick
betala Rom en stor årlig tribut. Därmed började första
puniska kriget (264-241). Men
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
