Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 23. Retzius - Ryssland / 611-612 (1916) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Rofsteklar

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

dessutom från såväl äldre som nyare tid om rofsteklar, som
skulle fånga små ödlor. Ehuru ej alldeles osannolika,
torde dock dessa uppgifter behöfva ytterligare
bekräftelse. - Den jagande rofstekelhonan
sticker sitt byte med gadden i närheten af buksidans
nervknutar, hvaraf följer antingen en ögonblicklig död
eller också, som särskildt ofta är fallet med större
byten, blott en mer eller mindre grundlig förlamning
af rörelseförmågan. I detta senare fall fortäres
rofvet i ännu lefvande skick af stekelns ur ägget
kläckta larv. Fabre har i dessa rofsteklarnas åtgärder
att förlama sina offers viktigaste rörelsecentra
velat se yttringar af beundransvärda instinkter,
afseende dels att skydda ägget och den på det lefvande
rofvet ätande späda larven för att krossas, dels en
konservering af fodret genom att bibehålla en rest
af lif. Då det emellertid visar sig, dels att en
mängd rofsteklars larver utan olägenhet förses med
fullständigt dödt och därför snart af förruttnelse
angripet foder, dels att förlamningen af större byten
kan vara så
hastigt öfvergående, att dessa efter inspärrningen
i cellen återfå en ganska ansenlig rörelseförmåga
utan menlig påföljd för stekelns ägg eller larv, så
är förklaringen antagligen en annan. Förlamningen
sker för att hastigt bryta rofvets motstånd och
hindra det att undkomma under den ofta långvariga
transporten till boet samt för att möjliggöra
äggets fästande på dess för hvarje rofstekelart
bestämda plats på foderdjuret. Stekellarvens angrepp
föranleder i regel inga våldsamma rörelser ens hos
ett föga förlamadt byte, hvarför det antagligen är
i det närmaste smärtfritt och framkallar hos offret
ett långsamt aftagande af krafterna, jämförligt med
det, som vållas af en tärande sjukdom.


Fig. 1. Crabro subterraneus.
Fig. 2. Cerceris arenaria.
Fig. 3. Astata boops. T. v. hona, t. h. hanne.
Fig. 4. Ammophila sabulosa.
Fig. 5. Bembex rostrata.
Fig. 7. Dolichurus corniculus.
Fig. 8. Psammophila hirsuta.

- Arterna af
samma eller af närstående släkten infånga merendels
närbesläktade byten. Så utgöras t. ex. de flesta
silfvermunsteklarnas (underfam. Crabroninœ, fig. 1)
byten af två vingade insekter (flugor och myggor),
medan dock vissa släkten af denna underfamilj
samla insekter af mycket växlande slag, såsom
bärfisar och små steklar (släktet Lindenius], myror
(sl. Brachymerus], jordloppor
(sl. Entomognathus], mottfjärilar (sl. Ceratocolus},
stöfsländor (sl. Rhopalum). Andra flugfångande
släkten äro Oxybelus, Mellinus (glattsteklar), Bembex
(fig. 5) och Monedula. Viflar fångas af de flesta
arterna af släktet Cerceris (fig. 2), medan ett par
arter af samma släkte fånga gräfbin. Tambin utgöra
bytena för bivargen (Philanthus; se Bi, fig. 9),
som därigenom gör afsevärd skada. Steklar af ytterst
växlande slag fångas af släktet Palarus. Bladlöss
fångas af släktet Nitela samt af vissa släkten
af underfam. Pemphredoninœ, såsom Pemphredon,
Passalcecus, Psen, Diodontus och Stigmus, medan
Spilomena samlar sköldlöss och släktet Mimesa af samma
underfamilj väljer sina byten ur de med bladlössen
besläktade stri-tarnas grupp. Andra stritfångare äro
släktena Alyson, Gorytes och Stizus. Illaluktande
bärfisar insamlas af bl. a. släktet Astata
(fig. 3). Gräshoppor, vårtbitare, syrsor och mantider
utgöra byten för släktena Sphex, Chlorion, Tachytes
(fig. 6) m. fi. En art af sistnämnda släkte fångar
kackerlackor, hvilka äfven väljas till rof af släktena
Dolichurus (fig. 7) och Ampulex. Sandsteklarna,
d. v. s. arterna af släktet Ammophila (fig. 4;
med undersläktena Miscus och Psammophila,
fig. 8), ha till egenhet att infånga och förlama
fjärilslarver. Psammophila särskildt har förmågan
att uppspana i jorden dolda, på gräsrötter
lefvande nattflylarver, hvilka den uppgräfver och
förlamar. Bland spindelfångarna kunna slutligen
framhållas släktena Sceliphron (1. Pelopceus),
Trypoxylon, Pison och Miscophus, hvilka alla,
i motsats till de likaledes spindelfångande
vägsteklarna (se d. o.), inlägga många smärre
spindlar i hvarje cell. Hos rofsteklarna växlar för
öfrigt antalet af de i hvarje cell inlagda foderdjuren
efter dessa senares storlek. Några få arter, som
välja ansenligt stora byten, inlägga blott ett enda
sådant. - Medan de allra flesta arterna på en gång
inlägga hela det behöfliga foderförrådet, belägga det
med ett ägg och sedan definitivt tillsluta cellen,
visa andra den intressanta afvikelsen, att de då
och då under sin larvs tillväxt öppna hans

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>