Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Rimini - Rimito - Rimkrönike, Den danske - Rimkrönikorna - Rimlexikon - Rimmon - Rimmö, Stora och Lilla - Rimnicu. 1. R.-Sarat. Län i Rumänien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
f. Kr. en romersk koloni. Dess hamn var en af de
bästa vid Adriatiska hafvet, och staden erhöll
under romarna stor betydelse. Därifrån utgingo
Via flaminia till Rom och två vägar med namnet Via
semilia, den ena öfver Pisæ och Luna till Ligurien,
den andra till Aquileja. Efter romerska rikets
fall tillhörde R. efter hvartannat bysantiner,
goter, langobarder och franker, hvilka sistnämnda
lämnade det till påfven. 1157 gaf kejsar Fredrik I
staden själfstyrelse, och den var under de följande
århundradena underkastad än kejsarens, än påfvens
makt. I början af 1200-talet vunno medlemmar af
den mäktiga familjen Malatesta medborgarrätt i
staden och förskaffade sig en ärftlig envåldsmakt
därstädes. Pandolfo Malatesta, angripen af påfven,
sålde 1503 staden till venezianerna, hvilka efter
några år (1528) förlorade den till påfven, till hvars
områda den hörde till 1860. Under världskriget 1915
besköto österrikiska örlogsfartyg 24 maj bangården
och en bro samt 18 juni järnvägsbron vid R.
(J. F. N.) L. W:son M.
Rimito (fi. Rymättylä), kustsocken i Åbo och
Björneborgs län, Finland, Masku domsaga, Virmo
härad, utgör ett imperiellt pastorat af 3:e kl.,
Åbo ärkestift, Virmo kontrakt. Areal 142 kvkm. 2,817
inv. (1913), finsktalande. A. G. F.
Rimkrönike, Den danske, härleder sig från 1400-talet
och tillskrifves en munk, broder Niels från Sorö;
den följer för den äldre tiden Saxos historia
och låter hvarje konung själf yttra sig om sitt
uppträdande. Krönikan går till Kristian I:s död 1481 -
kanske urspr, blott till 1430, hvarefter den senare
blifvit fortsatt. Det är den första danska bok, som
tryckts, nämligen 1495 hos Gotfred af Ghemen; i en
senare uppl. af 1533 har tillfogats en afdelning
om konung Hans. R. utgafs ånyo 1825 af Molbech
(efter 1495 års edition), 1858 af K. J. Brandt
(med nyare rättskrifning) och 1895-1911 af
Holger Nielsen (efter Stockholmshandskriften).
E. Ebg.
Rimkrönikorna, en samling af viktiga historiska
rimverk från Sveriges medeltid, skrifna på
knittelvers. De utgöras af Gamla krönikan 1.
Erikskrönikan (se d. o.), som skildrar
Folkungarnas brödrastrider, 1229-1319, Nya krönikan
1. Karlskrönikan (se d. o.), hvilken behandlar början
af unionsstriderna och Karl Knutssons regering,
1389-1452, samt denna krönikas fortsättningar
1. Sturekrönikorna (se d. o.), som afhandla fortgången
af unionsstriderna under Karl Knutsson och Sturarna,
1452-1520. - Till dessa krönikor sluta sig de
två följande, a) En fortsättning om 632 vers af
Erikskrönikan, i afsikt att sammanbinda denna
med Karlskrönikan till ett verk, alltså omfattande
tiden 1319-89. Den är skrifven omkr. 1452 och saknar
nästan allt historiskt värde, ehuru länge citerad som
jämbördig med de båda krönikor, hvilkas mellanlänk
den är. Om författaren är ingenting bekant. Han har
af några antagits vara samma person som Karlskrönikans
författare, men några bevis därför finnas ej. Skrifven
vid samma tid (omkr. 1452) som den nämnda mellanlänken
och sannolikt af samma hand är en ny början till
Erikskrönikan, hvars afsikt visar sig vara den
att bevisa Karl Knutssons ättledning från Erik den
helige. Till den ändan tilläggas konung Erik Eriksson,
utom de två historiskt kända systrarna, ytterligare
två, apokryfiska. b) En dikt om konung Albrekt,
vår äldsta politiska allegori. Den har förtjänst
både som poetiskt alster och som ett vittnesbörd
om samtidens omdöme öfver konung Albrekt. Dikten är
sannolikt författad kort efter Albrekts afsättning,
åtminstone framgår af ordalagen i v. 212-213, att
han ännu var i lifvet. Författaren är ej känd.
De ofvan nämnda tre rimkrönikorna, Eriks-, Karls-
och Sture-krönikorna, kallas med ett gemensamt
namn Stora rimkrönikan, till skillnad från Lilla
rimkrönikan. Denna senare krönika är skrifven
samtidigt med och möjligen af samme författare som
Prosaiska krönikan (se d. o.), alltså vid midten
af 1400-talet. (Den äldsta bevarade handskriften
är Cod. Verelianus, i K. bibi. i Stockholm, från
1457.) Till Lilla rimkrönikan finnas åtskilliga
tillägg om Karl Knutsson (flera sådana, i olika
redaktioner, äro utgifna af G. E. Klemming)
och Sturarna (däribland ett om 526 vers). Hvarken
historiskt eller synnerligen stort poetiskt värde kan
tillerkännas Lilla rimkrönikan, hvaremot den erbjuder
ett visst intresse som det första säkra beviset på
Sveriges bekantskap med Norges litteratur. Ur den
vid samma tid till svenska öfversatta Vilkinasagan
(sagan om Didrik af Bern) har nämligen en hel rad af
norska sagokonungar (Filmer eller Vilkin, Nordian,
Hernit, Osantrix och Hernit Hernitsson) inkommit
i den svenska konungalängden, där de länge sutto
kvar oanfäktade. Regenterna införas här själfva
förtäljande sin lefnadssaga. Krönikans källor äro
desamma som de, hvilka legat till grund för Prosaiska
krönikan. - De svenska rimkrönikorna ha flera gånger
publicerats. Så utgaf J. Messenius en del af Stora
rimkrönikan i "Then gamble rijmkrönikes första deel"
(1616), Lilla rimkrönikan, jämte Prosaiska krönikan, i
"Twå små gamble Sweriges och Göthes chrönikor" (1615,
ny uppl. 1643, omtryckt på 1650- och 1660-talen, ehuru
med bibehållande af tryckåret 1643). Stora rimkrönikan
och Lilla rimkrönikan utgåfvos af J. Hadorph i
"Twå gambla swenske rijmkrönikor" (1674), vidare af
K. J. Fant i "Scriptores rerum suecicarum medii ævi"
(tom I, 1818), och slutligen erhölls en den nyare
kritikens fordringar motsvarande samlad upplaga
af alla rimkrönikorna med tillägg och varianter i
G. E. Klemmings "Svenska medeltidens rimkrönikor"
(3 bd, 1865-68). R. G.
Rimlexikon, förteckningar på ord, som rimma. I Sverige
ha sådana upprättats af bl. a. Manderström (1779)
och L. J. Z. Leksell (1907).
Rimmon är i gamla testamentet dels namn på
åtskilliga mindre orter, dels beteckning på en i
Damaskus dyrkad gudomlighet, som tillika går igen
i personnamnet Tab-rimmon (l Kon. 15: 18; 2 Kon. 5:
18) och troligen äfven i talet om dödsklagan öfver
Hadad-rimmon i Sak. 12: 11. Namnet motsvarar det
babyloniska Ramman, den gud, som råder öfver väder och
vind, och Hadad förekommer redan omkr. 1400 f. Kr. i
Amarnabrefven som beteckning för samma gudomlighet.
E. S-e.
Rimmö, Stora och Lilla, bebodda öar utanför Slätbaken
i Lönshufvudfjärden i Östergötland, den förra i S:t
Anna, den senare i Rönö socken.
Rimnicu 1. Râmnic? [rimnik], R.-S?rat. 1.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
