Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 23. Retzius - Ryssland / 247-248 (1916) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ridgeway, sir Joseph West - Ridgrimma - Ridhus. Se Ridbana - Ridhäst - Rididrott. Se Ridkonst och Ridsport - Ridikyl - Ridinger, Johann Elias - Ridkonst - Ridkäpp. Se Piska och Ridspö - Ridley, Nicholas

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

diplomatiskt uppdrag i Petersburg 1886-87. R. erhöll
1885 knightvärdighet, blef 1887 öfverste, var
1887-93 understatssekreterare för Irland, utförde
1892-93 en diplomatisk mission i Marokko, var 1893
guvernör på Man och 1896-1903 guvernör på Ceylon,
om hvars ekonomiska uppryckning han därunder inlade
stora förtjänster. R. sändes 1906 till Syd-Afrika
som ordf. i den kommission, som skulle förbereda
utfärdandet af författningar för Transvaal och Orange
river colony. R. tillhör det liberala partiet och
har ett par gånger förgäfves sökt bli vald till
underhusmedlem.

V. S-g.



Ridgrimma användes vid ridning för att hindra
hästen att spärra upp munnen och sålunda ge efter
för tygeltaget endast med underkäken i stället för
i nacken. Ridgrimman består af nackstycke,
nosrem och hakrem (se fig.). Nackstycket, som
på ena sidan är försedt med sölja, bör
afpassas så, att nosremmen ej kommer att ligga
på näsbrosket. Nosremmen bör vara så kort,
att dess sidoringar komma framför tränsens
sidostycken. Hakremmen, som är försedd med
sölja, skall spännas under tränsbettet.

B. C-m.

Ridhus. Se Ridbana.

Ridhäst, en för ridning särskildt lämplig häst. Af
ridhästen begär man en lugn, vägvinnande skridt,
vid hvilken hofven sättes ner med hela sulan; en
energisk och elastisk, hvarken för hög eller för
låg trafaktion, vid hvilken hasarna sättas väl under
bakdelen, samt en lugn, flytande och snabb galopp,
vid hvilken hästen sätter bakbenen långt under bålen
och för frambenen med spänstiga, långa tag tätt öfver
marken. Lätta och lifliga hästar lämpa sig bäst för
ridning; de benämnas ädla eller varmblodiga och kunna
vara antingen fullblod eller halfblod. Ju större
ädelhet, desto snabbare och uthålligare är hästen,
och desto bättre lämpar den sig i allmänhet till
ridhäst vid kavalleriet. Till olika slags ridning (se
Ridsport) användas också olika slags ridhästar.

B. C-m.

Rididrott. Se Ridkonst och Ridsport.

Ridikyl (fr. ridicule, lat. ridi’culus), löjlig,
löjeväckande. Jfr äfven Redikyl. - Ridikylisera,
göra spe af, förlöjliga.

Ridinger, Johann Elias, tysk målare och
kopparstickare, f. 1698 i Ulm, d. 1767 i Augsburg,
studerade under Rugendas vid akademien i Augsburg,
för hvilken han själf blef direktör 1759. Målningar
af honom finnas i museer i Kassel (Hjortjakt),
Schwerin (Björnar i skogen), Weimar (Nattlig
fasanjakt). Men han har sin betydelse hufvudsakligen
som kopparstickare och raderare. Han behandlade därvid
bibliska och allegoriska ämnen,
porträtt och genre, men hans egentligaste område
var skildring af djuren, hundar och hästar, på jakt
och i ridskolan. Mest sysselsatte han sig likväl
med de vilda djuren, icke blott Nordens, utan
äfven lejon, tigrar, elefanter o. a., skildrade
i olika "affekter" och för större tydlighets
skull försedda med underskrifter på olika språk,
än på prosa, än på vers, i senare fallet vanligen
författade af naturpoeten Brockes i Hamburg. Han
utgaf en skildring af paradiset i en följd af blad,
bland hvilka Människans skapelse räknas till de
bästa framställningar af denna art. Ofta utgaf han
sina arbeten i böcker och häften med olika titlar,
Fürsten-jagdlust (1729, 36 blad), Parforcejagd des
hirschen (16 bl.), Abbildung der jagdbaren thiere
(1740, 24 bl.), Betrachtung der wilden thiere (1736,
40 bl.; med verser af Brockes), Neue reitschule (1734,
18 bl.) och Lehrreiche fabeln (1744, 20 bl.). Jfr
Thienemann, "Leben und wirken des R." (1856).

(G-g N.)

Ridkonst, konsten att på lämpligaste sätt använda
hästen till ridning, har varit känd och idkad
sedan långt tillbaka i tiden. Redan mer än 2,000 år
f. Kr. omtalas den i kinesernas heliga böcker, och
flera af de centralasiatiska folken, t. ex. assyrer
och skyter, voro ganska förfarna i ridkonsten, som
därefter öfverfördes till Grekland och där nådde en
hög grad af utveckling (kapplöpningar m. m.). I Rom
kom den aldrig till samma heder som i Grekland,
och med folkvandringarna gick den, som konst
betraktad, i kvaf. Det var först riddarväsendet,
som väckte ridkonsten till nytt lif, och mot
slutet af medeltiden utvecklade den sig särskildt
i den s. k. spanska skolan. Denna omhuldades i
synnerhet uti Italien, där Grisoni och Pignatelli
i Neapel anlade de första ridskolorna, i början af
1500-talet. Därifrån öfverfördes ridkonsten till
England och Frankrike. I Tyskland gick den snart
tillbaka och kom i flor först genom den utveckling,
som konung Fredrik II i midten af 1700-talet gaf
sitt kavalleri. Sedermera har ridkonsten öfver
allt förts framåt i en alltmer praktisk riktning. -
Ridkonsten afser först och främst hästens utbildning
(dressyr) för ridningen och ryttarens utbildning att
följa och behärska hästen. Med den förra afser man
att utveckla hästens kroppskrafter, att lära honom
lugnt bära ryttaren, att uppöfva hans gångarter samt
bibringa honom smidighet, lättrörlighet och lydnad,
så att han kan utföra allt, hvad ryttaren rimligtvis
begär af honom. Ridutbildningen bör i första hand
eftersträfva att ge ryttaren en säker sits utan stöd
af tyglarna, hvarefter hästens styrande med träns- och
sedan med stångbetsel inläres. Nutida ridkonst
omfattar: skolridning (se d. o.), fältridning (se
d. o.), hinderridning (se Hinder och Hoppning),
jaktridning (se d. o.), kapplöpning (se
d. o.) och distansridt (se d. o.). Se vidare Ridsport.

(B. C-m.)

Ridkäpp. Se Piska och Ridspö.

Ridley [ri’dli], Nicholas, engelsk reformator,
f. omkr. 1500, d. 16 okt. 1555, tillhörde den
humanistiska Cambridge-kretsen, slöt sig småningom
till protestantismen och blef med Edvard VI:s
regering biskop i Rochester (1547, sedan i London från
1549). Han blef Cranmers högra hand för genomförandet
af reformationen och medverkade

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>