Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Psykologi ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
517
Psykologi
518
ven för honom var själen den organiska lifsprincipen
i allmänhet, och han skilde mellan växtsjälen som
närande och fortplantande, djursjälen som sente-rande
och begärande samt den specifikt mänskliga själen som
tänkande och viljande. Läran om idéassociationerna,
till hvilken redan Platon gett ett visst uppslag i
sin teori om återerinringen, utbildades närmare af
Aristoteles, som för öfrigt gjort flera skarpsinniga
psykologiska detaljiakttagelser. Stoikerna lämnade
trots sina materialistiska förutsättningar bidrag
till kunskapens psykologi och riktade uppmärksamheten
på enheten i själslifvet. Bland epikuréerna har
Lucretius Carus särskildt gjort en viss insats i
språkpsykologiens historia. - Medeltiden rörde
sig i allmänhet äfven inom psykologien med de
aristoteliska begreppen. Ehuru Augustinus genom sina
"Bekännelser" och längre fram mystikens representanter
lämnat värdefulla materialier till vissa sidor af
religionspsykologien, kommo dessa dock ännu ej till
vetenskaplig behandling. - I den nyår- tiden har
psykologiens utveckling liksom filosofiens i det
hela försiggått i två parallella riktningar, å ena
sidan den rationalistiska, till hvilken Cartesius gett
uppslaget och som haft sina huvudrepresentanter på det
europeiska fastlandet, å andra sidan den empiriska,
hvars program Bacon formulerade och inom hvilken
engelska tänkare gett de rikaste uppslagen. Cartesius
(1596-1650J är den moderna psykologiens grundläggare
genom den af honom först genomförda brytningen med
antikens själsbegrepp. Han fattade ej längre själen
som allmän lifskraft, utan som medveten substans,
enhet af tänkande, kännande och viljande. Sambandet
mellan själ och kropp sökte han förgäfves lösa genom
sin något fantastiska lära om "esprits animaux",
men han åtminstone uppkastade den fysiologiska
psykologiens problem och lämnade en del värdefulla
psykologiska iakttagelser i sin skrift "Des passions
de Tame". Det sistnämnda uppslaget fullföljdes med
radikal konsekvens af Spinoza (1632-77) i hans
bekanta lära om affekterna. Af större historisk
betydelse än de däri fullföljda divisionerna och
deduk-tionerna blef dock Spinozas "Etik" genom å ena
sidan den konsekventa determinism, som tillät honom
att söka förklara själslifvets yttringar med samma
orsaksbegrepp som naturföreteelserna, å andra sidan
den duplicistiska uppfattningen af själ och kropp
som olika sidor af samma verklighet. L e i b n i z
(1646-1716) vidgade det psykologiska synfältet genom
sin teori om "petites perceptions", hvarmed han
gett uppslaget till nutidens undersökningar om det
omedvetna själslifvet, liksom å andra sidan äfven
hans apperceptionsbegrepp verkat befruktande på den
nutida psykologien. Wolf f (1679-1754), som i det hela
satte Leibniz’ tankar i ett regelbundet skolsystem,
gaf därvid för första gången psykologien platsen
af en särskild specialvetenskap, och detta ej blott
som rationell psykologi, tillhörande det filosofiska
systemet, utan äfven uttryckligen som en själfständig
empirisk psykologi. Långt mera fruktbringande uppslag
till en sådan, än Wolff förmådde åstadkomma, hade
emellertid på hans tid redan getts af de engelske
tänkarna. H o b b e s (1588 -1679) hade sökt genomföra
en materialistisk psykologi, Lock e (1632-1704) hade
genom särskiljandet af "sensations" och "reflections"
och genom
föredömet af sina skarpsinniga själfiakttagelser visat
vägen för den vetenskapliga psykologiens metoder,
och Berkeley hade genom sin genialiska "Theory of
vision" (1709) gett ett beundransvärdt mönster af
en psykologisk specialundersökning, hvarjämte den
moderna associationspsykologiens grundvalar lagts
af Hume (1711-76), Hartley (1705 -57) och Priestley
(1733-1804). De båda nämnda parallellt fortlöpande
riktningarna fördes under slutet af 1700-talet af
de tyske upplysningsfilosoferna in i en gemensam
strömfåra, i det att de å ena sidan voro Wolffs
lärjungar, men å den andra också påverkats af den
engelska och skotska litteraturen. Under sådana
inflytanden uppstod en omfattande psykologisk
litteratur, som dock till större delen bestod
antingen i breda själf-betraktelser eller i strödda
observationer utan vetenskaplig hållning. Men en
psykolog af betydelse framträdde med T e t e n s
(1738-1807), som infört den bekanta tredelningen af
själslifvets yttringar i förnimmelser, känslor och
viljeyttringar och som i det hela utmärker sig
genom en finkänslig och skarpsinnig psykologisk
analys. Tiedemann (1748 -1803) gaf det första
uppslaget till barnpsykologien. I Frankrike
fullföljdes de engelska uppslagen genom C o n d i
11 a c s (1715-80) radikala sensualism och La M e
11 r i e s (1709-51) försök till en materialistisk
psykologi, under det att schweizaren B ön n et
(1720-93) mot Condillac försvarade själslifvets
spontaneitet och mot La Mettrie framhöll, att
människan ej är ett blott kroppsligt, utan ett
psykofysiskt väsen. Rousseau (1712-78) har, genom sitt
betonande af känslans betydelse och af den naturliga
utvecklingens rätt, äfven inom psykologien utöfvat
ett betydelsefullt inflytande. - Kant (1724-1804)
bestred visserligen möjligheten både af en rationell
och af en empirisk psykologi, det förra, därför
att vi icke kunna ha något vetande om själen som
substans, det senare, emedan exakta mätningar inom
själslifvet äro omöjliga ; men genom sin lära om
rummet och tiden som subjektiva åskådningsformer
och om substans-, orsaks- och ändamålsbegreppen
som mänskliga förståndskategorier har han djupt
tryckt sin prägel äfven på den följande psykologiska
forskningen. Under den romantiska filosofiens period
trängdes de psykologiska intressena helt och hållet
tillbaka af de metafysiska, och själsläran fogades
som osjälf-ständigt moment in i den filosofiska
konstruktionen. Men perioden är dock rik på
tankeferment, hvilkas efterverkningar ännu ej upphört
inom psykologien, såsom F i c h t e s (1762-1814) lära
om jagets spontaneitet, S c h e 11 i n g s (1775-1854)
betonande af organismens betydelse och H e g e l s
(1770- 1831) tillämpning af utvecklingsbegreppet
inom den andliga verkligheten. Visserligen
utgick äfven Herbart (1776-1841) från metafysiska
förutsättningar, men han egnade ett själfständigt
intresse åt psykologien och sökte ge dess läror en
exakt form genom sin lära om "föreställningarnas
statik och mekanik". Sin största betydelse för
psykologiens historia fick han genom sin kritik af
den äldre psykologiens lättvindiga sätt att förklara
själslifvets yttringar genom att helt enkelt fatta
dem som uttryck för vissa bestämda själsförmögenheter
(minnet, fantasien, förståndet o. s. v.), hvilka intet
annat äro än abstrakta klassbegrepp, de där i och för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
