Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Preussen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Pommern (57) och Ostpreussen (55,8 inv. på 1
kvkm.). Befolkningen var 1910 fördelad på 1,276 städer
(hvaraf 33 hade öfver 100,000, andra 249 öfver 10,000
och 994 under 10,000 inv.) samt 35,970 landskommuner
och 15,368 gutsbezirke. Den största staden är Berlin
med 2,071,257 inv. (1910), närmast följa Köln (516,527
inv.), Breslau (514,979), Frankfurt a. M. (414,576),
Düsseldorf (358,728), Charlottenburg (305,978)
och Hannover (302,375). Sammanlagdt bodde i
städer (1910) 47 proc. af befolkningen. – Ehuru
det födes omkr. 6 proc. flera gossar än flickor,
är kvinnornas antal högre än männens, 1,024 kvinnor
mot 1,000 män. Antalet födda, dödfödda inberäknade,
var 1901–10 34,66 pro mille af medelfolkmängden
(i Sverige, dödfödda oberäknade, 25,78); antalet
döda, inberäknade dödfödda, 19,52 (i Sverige 14,9),
öfverskottet således 15,14 pro mille (i Sverige
10,88) af medelfolkmängden. Utom äktenskapet födda
barn voro 1911 på landet 5,97, i städerna 10,72
proc. af födda barn (i Sverige s. å. resp. 12,03 och
23,15 proc.). Antalet ingångna äktenskap 1901–10
var 8 pro mille af medelfolkmängden (i Sverige
6). Skilsmässornas antal steg 1908–12 till 29,9 pro
mille af ingångna äktenskap (i Sverige 1901–10 till
14,9 pro mille). Till nationalitet (modersmål) voro
(1910) 35,426,335 tyskar (88,2 proc.), 3,500,621
polacker (8,7 proc.), 997,009 tillhörde andra
nationaliteter (mest slaver af olika stammar,
vidare danskar – 136,793 1905 –, holländare och
valloner). Slutligen talade 241,254 pers. utom tyska
ett annat språk, i regel det egentliga modersmålet. Af
andra slaver än polacker finnas i P. hufvudsakligen
masurer, kassuber, tjecher och mährer samt vender;
dessutom bo där litauer och letter. Danskarna bo
endast i Schleswig-Holstein, litauerna och letterna
i norra Ostpreussen, vallonerna vid belgiska
gränsen. Större utbredning ha polackerna. De i
södra Ostpreussen boende masurerna skilja sig genom
trosbekännelse och dialekt från storpolackerna;
kassuberna omkring Danzig och i östra Pommern
tala likaledes en särskild dialekt. Tätare bo
polackerna i södra Westpreussen och i östra Posen,
i hvilka landsdelar de begagna sitt rena skriftspråk,
hvaremot polackerna i öfre Schlesien tala en särskild
dialekt. Af de två andra slaviska stammarna förekomma
tjecher i södra Schlesien samt vender i nordvästra
Schlesien och sydöstra Brandenburg. Germaniseringen af
den icke tyska befolkningen har försiggått småningom
och i allmänhet på frivillighetens väg, ej minst
därigenom, att afkomlingar af främmande stammar
bege sig till tyska trakter och där tillegna sig
tyskt språk och tyska seder. Men på senare tider
har nationalitetsfrågan i P. ådragit sig styrelsens
särskilda uppmärksamhet. Åtskilliga icke preussiska
personer, i synnerhet i de östra provinserna och
i Schleswig-Holstein, ha utvisats och särskilda
ingripande åtgärder vidtagits i Posen och Westpreussen
för att förebygga den polska nationalitetens
framträngande (se Posen 1). – Antalet personer
tillhörande främmande stat blir vid hvarje folkräkning
större och utgjorde 1910 – oafsedt andra rikstyskar –
688,836, hvaraf 322,960 voro från Österrike-Ungern,
137,440 holländare, 90,667 ryssar, 20,206 danskar,
7,602 svenskar och norrmän, 9,898 engelsmän, 10,703
belgare, 23,029
schweizare, 8,823 från Förenta staterna och 4,283
fransmän.
Andlig kultur. Med afseende på religion voro 1910 af
P:s invånare 24,830,547 (61,82 proc.) protestanter,
14,581,829 (36,3 proc.) romerska katoliker, 415,926 (1
proc.) mosaiska trosbekännare; och 336,917 tillhörde
annan eller okänd religion. Katolikerna, hvilkas
relativa antal sedan 1885 ökats från 33,9 proc.,
äro öfvervägande i Hohenzollern (94,4 proc.),
Rhenprovinsen (69 proc.), Posen (67,7 proc.),
Schlesien (56,6 proc.), Westpreussen (51,8 proc.) och
Westfalen (51,4 proc.); till mer betydande antal
finnas de äfven i Hessen-Nassau (28,2 proc.), i
Ostpreussen (14 proc.), i Hannover (13,8 proc.) och i
Berlin (11,7 proc.). Däremot äro de försvinnande få
i Sachsen (7,5 proc.), Brandenburg (7,3 proc.),
Schleswig-Holstein (3,3 proc.) och Pommern
(3,3 proc.). Judarna äro talrikast i Berlin (4,3
proc.), Hessen-Nassau (2,3 proc.), Brandenburg (1,5
proc.) och Posen (1,26 proc.). Fri religionsöfning
är medgifven alla bekännelser, och åtnjutandet
af medborgerliga rättigheter är oberoende af
religionen. Den evangeliska eller evangelisk-kristna
statskyrkan i P. består af en union af lutheraner
och kalvinister, åstadkommen genom påtryckning af
konung Fredrik Vilhelm III 1817 (se Evangeliska
unionen 2) och hvilande på den förutsättningen, att
skiljaktigheterna i de båda bekännelsernas läror icke
lägga något hinder i vägen för fullständig gemenskap
i gudstjänst och sakrament eller i utöfvandet af
församlingsrättigheterna. Kyrkan får själf bestämma
sin förvaltning och själf stifta sina lagar, för så
vidt de inskränka sig till rent kyrkliga frågor. De,
som af samvetsskäl kände sig ur stånd att ingå i
unionen, blefvo separatister eller gammal-lutheraner
(se d. o.), hvilka som högsta förvaltande myndighet
sedan 1850 ha ett oberkirchenkollegium i BreslaU,
hvarunder subordinera 7 superintendenter såsom
tillsyningsmän öfver de olika församlingarna. Men
den stora massan af protestanter (85 proc.) tillhör
den unerade statskyrkan, hvars högsta myndighet
är ett 1850 inrättadt kollegialt oberkirchenrat
i Berlin. I hvarje af de äldre provinserna finnes
ett likaledes kollegialt organiseradt konsistorium,
hvars ordförande kallas generalsuperintendent. Under
konsistorierna subordinerar de olika församlingarnas
prästerskap, men bland detta utnämnas några
personer att såsom superintendenter ha den närmaste
uppsikten öfver prästerna inom ett mindre område
(kirchenkreis). Församlingsprästerna tillsättas
af konsistorierna, hvarvid dock församlingen
eger en inskränkt valrätt. – I de 1866 och 1867
förvärfvade provinserna är unionen ej införd,
ehuru församlingarna äro ordnade på ungefär samma
sätt som i de gamla. Högsta tillsynen öfver deras
kyrkliga förhållanden utöfvas af samma institutioner
som före 1866: i Hannover det evangelisk-lutherska
"landeskonsistorium" och det reformerta konsistoriet
(i Aurich), i Frankfurt a. M. det förenade evangeliska
konsistoriet, i det öfriga reg.-omr. Wiesbaden
det evangeliska konsistoriet (i Wiesbaden), i
regeringsområdet Kassel det förenade evangeliska
konsistoriet (i Kassel), i Schleswig-Holstein med
Lauenburg det evangeliska lutherska konsistoriet (i
Kiel), hvilka lyda direkt under kultus-ministern. För
den kyrkliga själfstyrelsen finns i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
