Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Osten-Sacken ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
genom den omkr. 25 km. långa Osterfjord från
fastlandet. 5,468 inv. (1910).
K. V. H.
Ostfaler, en af de gamle sachsarnas tre
hufvudstammar (ostfaler, engrer – l. angrivarier –
och västfaler). Ostfalernas land låg ö. om Weser,
mellan denna flod, Elbe, Saale och Unstrut. Namnet
Ostfalen kom sedan att särskildt
fästas vid trakten kring Hildesheim.
V. S-g.
Ostfaliska dialekten. Se Fornsachsiska.
Ostflandern [å’st-], ty. Se Flandern.
Ostflugan, Piophila casei, zool., hör till
fam. Muscidæ bland de tvåvingade insekterna
(Diptera). Antennerna äro nedhängande, sista leden
aflång, med naket, ej fjäderlikt borst. Hufvudet
är rundadt, pannan icke framstående. Ögonen
äro runda. Ribborna i vingarna löpa ut till
vingspetsen. Kroppen är liten och glänsande. I
Skandinavien finnas af släktet Piophila (taget
mera omfattande) inemot 20 arter. Mest bekant är
ostflugan, hvars larv lefver (ofta tillsammans med
or) i gammal ost och är känd under namnet "ostmask".
O. T. S.*
Ostfriesland [å’stfris-], fordom furstendöme i
nordvästra Tyskland, omfattande urspr. nederländska
prov. Groningen (utom staden Groningen),
norra Oldenburg och det hannoverska Friesland
och vardt slutligen inskränkt till det senare,
motsvarande nuv. reg.-omr. Aurich. Areal 3,000
kvkm. Befolkningen är af frisisk stam, men språket
är numera platt-tyska, i hvilken enstaka frisiska
ord upptagits; endast på öarna talas en ålderdomlig
frisisk munart. Hufvudnäringar äro jordbruk och
kreatursafvel. Ostfriserna äro födda sjömän och
duktiga fiskare. Fabriksindustrien är obetydlig. –
Landet var under medeltiden deladt
i en mängd herrskap, men 1430 utsågs Edzard
Cirksena af Greetsiel till öfverherre öfver dem,
och hans broder Ulrik upphöjdes 1454 af kejsaren
till riksgrefve. Dennes son Edzard (1491–1528)
gaf landet en lagbok (Ostfrisiska landrätten, 1515)
och införde reformationen. Hans sonson Edzard
II (se denne) var gift med Gustaf Vasas dotter
Katarina. 1654 erhöllo grefvarna riksfurstlig
värdighet. Vid huset Cirksenas utslocknande
(1744) bemäktigade Preussen sig landet på grund af ett
1694 gifvet kejserligt löfte om länet vid inträffande
ledighet. O. förenades 1806 med konungariket
Holland, 1810 med franska kejsardömet och 1813
ånyo med Preussen, men afträddes 1815 till Hannover,
med hvilket det 1866 åter förenades med Preussen.
(Jfr Friser.)
(J. F. N.)
Ostfrisiska mjölkfåret, husdjurssk., förekommer utom
i sitt hemland, Ostfriesland, på enstaka platser
både inom och utom Europa. Äfven till Sverige har
denna ras importerats några gånger, dock utan att
bli bofast. Rasen är kortsvansad, hornlös och till
färgen hvit. Medelmjölkning 500 à 600 kg. pr djur
och år. Mjölkens fetthalt nära 6 proc. H. F.
Ostfrisiska nötboskapsrasen, husdjurssk., har
sitt ursprungliga hem i Ostfriesland, hvarifrån
den spridt sig öfver stora områden i Tyskland och
exporterats till flera andra länder både inom
och utom Europa. Den vanligaste färgteckningen
är svartbrokig. Dessutom förekomma rödbrokiga,
helröda, gråa och blåa djur. Fullvuxna kor hålla
i mankhöjd 133,5 cm. Lefvande vikten utgör i
medeltal 600–800 kg. för kor och 880–950 kg. för
tjurar. Mjölkafkastningen varierar hos goda kor
mellan 3,500 och 8,000 kg. med en fetthalt
af 3,2 proc. Rasen importerades förr till
Sverige och har bidragit till uppkomsten af
svartbrokig svensk låglandsboskap (se pl.
Nötkreatursraser, fig. 1 o. 2).
H. F.
Ostgift. Många ostsorter undergå med tiden
förändringar (mogna), dels utan, dels under medverkan
af mikroorganismer, hvarvid såväl ägghvite-ämnena som
fettet undergå förändringar. Af det sistnämnda bildas
allehanda fettsyror, som ge osten dess egendomliga
lukt. Ibland gå dessa sönder-delningsprocesser,
antagligen under inverkan af skadliga mikrober,
in på abnorma banor, hvarvid häftiga gifter
kunna uppstå och orsaka förgiftningar, mycket
erinrande om s. k. kött- och korfför-giftning
(se dessa ord) och stundom ledande till döden. De
härvid verksamma gifterna (sannolikt flera)
äro ej närmare kända. Symtomen äro stor matthet
och svaghet, häftiga kräkningar, koliksmärtor
och diarré (i svåra fall stundom förstoppning),
hufvud-värk samt smärtor i nacken och korsryggen,
yrsel, f rysning och feber (bakterieinfektion jämte
förgiftningen?). Härtill kommer en del symtom, som
erinra om atropinförgiftning, såsom torrhet i mun
och svalg med törst, heshet, svårighet att tala och
svälja (i enstaka fall spottflöde), pupillutvidgning
och nedsatt tårsekretion, svag och hastig puls samt
andnöd, delirier och konvulsioner m. m. Döden kan
inträda på 8-24 timmar, men vanligen gå fallen till
hälsa på en eller annan vecka. Behandlingen bör
bestå i magsköljning och tarmuttöm-ning; därefter
ges lenande oljemulsion, eventuellt pilokarpin
mot den besvärande nedsättningen af sekretionerna.
C. G. S.
Ostheimer weichsel [årsthajmer vajksel], ett slags
körsbär (se d. o.).
Osthoff [å’st-], H e r m a n n, tysk språkforskare,
f. 1847, d. 1909, professor i Heidelberg, förvärfvade
sig ett af de främsta namnen bland målsmännen för den
jämförande indoeuropeiska språkforskningen, särskildt
för den moderna riktning inom denna vetenskap,
som plägar benämnas "jung-grammatiken". O. var
en af riktningens produktivaste författare och
den ifrigaste, för att icke säga hetsigaste,
förfäktaren af dess principer. Bland hans många
arbeten äro följande de viktigaste: Zur geschichte
des schwachen deutschen adjectivums (1876),
Zur f råg e des ursprungs der g er m anis ch en
N-declination (i Paul-Braunes "Bei-träge", bd III,
1876), Das verbum in der nomi-nalcomposition
(1878), Zum grammatischen wech-sel der velar
en K-reihe (Paul-Braunes "Beiträge", bd VIII,
1882), Zur geschichte des perfects (1884),
Vom suppletivwesen der indogermanischen sprachen
(1900), Zur armenischen laut- und wortforschung (i
"Sprachwissenschaftliche abhandlungen", utg. af
L. von Patrubåny, 1901), Etymologische par-er
g a (I, 1901) samt framför allt den af honom
och K. Brugmann författade och utgifna serien
Mor-phologische untersuchungen auf dem gebiete der
indogermanischen sprachen (4 bd, 1878-81), en af de
viktigaste junggrammatiska publikationerna, och hvari
särskildt flera af 0:s bästa afhandlingar sett dagen.
Ad. N-n.
0’stia (af lat. ofstium, dörr, mynning), det gamla
Roms hamnstad vid Tibermynningen, 16 rom. mil
(omkr. 23*/2 km.) från hufvudstaden. Från ur-
20 b. 34
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
