Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Osorkov ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1037
Ossian-Nilsson
1038
manuskripten (till 11 af de smärre sångerna sades
originalen ha gått förlorade under Macphersons
vistelse i Amerika). Ännu omkr. 1840 sökte irländarna
0’Reilly och Drummond bevisa, att dessa "original"
voro tillverkade af Macpherson efteråt, och deras
påstående går igen i Talvjs (fru Robin-sons)
bittra skrift "Die unechtheit der lieder Os-sians"
(1840), som länge of vät inflytande på allmänna
meningen. Författaren af artikeln om Os-sian i
l:a uppl. af N. F. menar, att "numera kunna icke
tvifvelsmål råda därom att ju Macpherson verkligen
var öfversättare - en annan fråga är hurudan - och ej
författare". Den nyare forskningen ser annorlunda
på frågan. Macpherson var en ung bergskotte,
som förstod det gaeliska umgänges-språket i
sin hembygd, egde vitter och teologisk bildning
och hade utpräglad poetisk begåfning. För att i
Edinburgh rikta uppmärksamheten på någon af sina
litterära produkter föregaf han, att dessa diktats
på hans hembygds gaeliska språk, och fann troende
åhörare och gynnare. Visserligen hade han äfven hört
folksånger och bevarat brottstycken däraf i minnet,
men han törstade efter ryktbarhet och ville bli
en ny, keltisk Homeros. Han tillegnade sig därför
enstaka episoder, många namn och en viss enkelhet i
uttryckssättet från de gaeliska balladerna och skapade
en poetisk-sentimental prosastil, som öfverväldigade
hans samtid. Ty i dessa dikter trodde man sig höra
naturtoner, som de af Rousseaus idéer genomträngda
sinnena törstade efter. Goethe lät den unge Werther
skrifva: "Ossian har i mitt hjärta undanträngt
Homer". Så uppstodo i början af 1760-talet de
två epopéerna "Fingal" och "Temora", "dikter af
Ossian, Fingals son, öfversatta från gaeliska",
öf-.versättaren förutsåg, att man skulle fråga efter
originalen och medsände - för att afklippa vidare
spörsmål - som prof en gaelisk urtext till Temoras 7:e
bok. Denna gaeliska text, som ordagrant motsvarade
öfversättningen, var skrifven på den gaeliska,
som talades i Högländerna och var ej något forntida
dokument; men det kunde ingen bevisa på denna tid,
då det fanns hvarken någon gaelisk grammatik eller
ordbok. Då kritiken likväl ej ville förstummas, utan
kräfde att få se originalen, företog sig Macpherson
- möjligen tills, med en vän från Högländerna - att
öfversatta Ossians dikter till gaeliska. Vid sin död,
1796, hade han utfört ung. 2/3 af detta arbete. Dessa
s. k. original trycktes ändtligen 1807. Språk och
uttryckssätt visa tydligt, att de ej äro gamla
folkvisor, utan en litterär produkt. Med de äkta
iriska och skotska hjältesångerna om Fingal eller Finn
macCumaill ha dessa Macphersons dikter föga gemensamt.
Ossian väckte emellertid hänförelse, tviflarna till
trots. Det i midten af 1700-talet vaknande natursinnet
gjorde honom till ett slags bibel. Herder och, som
nämndt, Goethe blefvo hans beundrare. Hos oss gaf
Thorild honom sin hyllning i hymnlika uttryck; den
stackars Per Enbom svärmade för honom, och själf ve
Kellgren gaf (i sitt docentspecimen) honom ett varmt
erkännande. Som gosse var Walter Scott en af hans
tillbedjare, och ännu Byron och Shelley, m:me Staél,
Cha-teaubriand och Lamartine funno honom poetisk.
Ossian öfversattes snart till flera europeiska
språk. Talrikast äro de tyske öfversättarna: De-
nis (1768), Harold (1775), Petersen (1782), Rhode
(1801), F. L. Stolberg (1806), Jung (1808), Bött-ger
(1847), L. A. Schubart, Huber och Ahlwardt (1811),
hvilken sistnämnde har största anseendet, både därför
att hans arbete är från gaeliskan och därför att han
först studerade den ossianska versbyggnaden. I senare
tid har Ebrard (1868) från samma språk öfversatt
Fingal. Cesarotti öfversatte Ossian för Italien. Till
franskan öfverflyttades den af Letourneur, Lombard och
Jangurs, till polskan af Krasicki, till holländskan
af Bilderdijk, till danskan af St. Blicher (på prosa)
och F. L. Mynster (metriskt). Sedan hos oss enstaka
stycken blifvit öfversatta i "Göteborgska magazinet"
(1765), "Åbo tidningar" och "Samlingar för hjertat och
snillet", samlades dessa och utgåfvos, ökade till en
bok i 3 delar med titel "Skaldestycken af Ossian"
(Uppsala 1794-1800), af G. Knös, i förening med
0. A. Knös och G. Rosén. Nils Arfvidssons "Oisians
sånger efter gaeliska originalet och på dess versslag
försvenskade" (2 dlr, 1842-46) är en för sin tid
förtjänstfull öfv. Äfven i disputationslitteratu-ren
förekom Ossian: sålunda skrefvo J. A. Lindblom 1778
en (ofullbordad) afh. och Th. Hassel-qvist 1895 en
("Ossian i den svenska dikten och litteraturen jämte
inledning") om honom och den geniale Kr. Dahl en
jämförelse mellan Homeros och Ossian (1792). En mängd
svenska skalder, från Atterbom till S. A. Bolländer,
har bearbetat stycken ur Ossian, och Runeberg har i
"Kung Fjalar" låtit den ossianska poesien stå upp
i förklarad gestalt. Ossians sånger ha gett äfven
målaren stoff. Så har dansken Kratzenstein-Stub
hufvudsakligen från dem hämtat sina ämnen. R-
B. A. Bugge.
Ossian-Nilsson, Karl Gustaf, författare, f. 30
juli 1875 i Lund, där han 1894 vardt student och
1897 aflade filos, kandidatexamen. Under de närmast
följande åren vistades han på skilda orter i Skåne
som lärare och debuterade 1900 med Fem dikter och
Masker (2:a uppl. 1904). Debuten väckte en icke
ringa uppmärksamhet genom den rytmiska energi och den
poetiskt verksamma hjältedyrkan, som kännetecknade
dikterna, hvilkas motiv hämtades dels från det samtida
politiska lifvet utomlands (Mr Chamberlain, Ce-cil
Rhodes, General Booth), dels och i öfvervägande
grad från historiens kraftkarlsgalleri (Marins,
Tiberius}. De närmast följande diktsamlingarna,
Hedningar (1901), Örnar (1902) och Svart och
hvitt (1904), hvilken sistnämnda inrymmer äfven
treaktsskådespelet Jörgen Kock, visade i hufvudsak
samma egenskaper, endast rikare utvecklade. Han
egnade en väsentlig del af sin diktning åt historisk
porträtt- och bataljmålning, och det är i regel
häfdernas bekantaste namn, som gifvit titlarna på hans
dikter: Themistokles, Bismarck, Richelieu, Cortez,
Alkibiades, Austerlitz, Waterloo, Malplaquet. Det
brokigt skiftande ämnesvalet kunde emellertid icke
vilseleda läsaren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
