Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Oristano ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Kvikne, Rennebu, Meldalen och Orkedalen samt utfaller
i Orkedalsfjorden, en liten gren af
Trondhjemsfjorden. Längd omkr. 150 km., nederbördsområde
omkr. 3,050 kvkm. O. har en rad betydliga bifloder och
bildar flera vattenfall, bland hvilka Sundsetfossene,
Tosetfoss och Storfoss äro viktigast. Omkr. 100
km. från Trondhjem korsar den nya Dovrebanan O. på
ett ställe, där den störtar ned mellan trånga,
tvärbranta fjällväggar; där håller man (1914) på att
uppföra Norges största hvalfbro (spännvidd 60 m.).
K. V. H.
Orkla grufaktiebolag, äfven kalladt Lökkens
verk, ansenligt grufföretag (koppar) på Lökkens,
Höidals, Drogsets, Aamots m. fl. fält i Meldalen,
S. Trondhjems amt, Norge. Drift pågår (1914) på
Lökken och Höidal med en produktion (1913) af 150,000
ton. Bolaget stiftades 1904 och har flera gånger ökat
sitt kapital, sist 1910 till 6,999,840 kr., hvars
fördubbling beslöts i dec. 1913. Större delen däraf är
svensk, och svenskar utöfva hufvudsakligen ledningen.
K. V. H.
Orkney-öarna [åkni-], Orkaderna, Orkadiska öarna
(eng. Orkney Islands), brittisk ögrupp mellan
Nordsjön och Atlantiska hafvet, n. om Skottland,
ligga mellan 58° 41’ och 59° 24’ n. br. samt mellan
2° 22’ och 3° 26’ v. lgd. Öarna, som vanligen
antagas vara 67 (af hvilka 30 äro bebodda, 4 af
dem endast af fyrpersonal), men ända till 90, om
man medräknar holmar (holms) och skär (skerries),
äro genom det 10–13 km. breda Pentland firth skilda
från Skottlands norra kust (Duncansby head och Dunnet
head) och ha tillsammans 973 kvkm. Utom Pomona
l. Mainland, som ensam är större än de öfriga
öarna tillsammans (526,9 kvkm.), äro följande de
största: Rousay, Westray, Eday, Sanday, Stronsay,
Shapinshay, Hoy och South Ronaldshay. Utom västra
kusten af de större öarna äro O. tämligen jämna och
förete ett något naket utseende till följd af brist på
träd. Ön Hoy består hufvudsakligen af höga, svarta,
nakna klippor, af hvilka Old man når en höjd af 477 m.
Äfven i södra delen af Pomona, v. om Kirkwall,
samt på ön Ronsay nå bergen en betydlig höjd
(230–270 m.). Utom på västra sidan af Pomona, Hoy
och Ronsay äro kustlinjerna ytterst oregelbundna,
och tidvattnet rusar genom de många fjordarna och
sunden med stor hastighet, bildande hvirflar (roosts),
som i stormigt väder draga åt sig fiskarbåtar och
kunna vara farliga äfven för större fartyg. Med
afseende på sin geologiska bildning likna O. det
angränsande fastlandet och bestå nästan h. o. h. af
old red sandstone. Nästan alla öarna ha sjöar, af
hvilka Loch Harray och Loch Stenness på Pomona nå
ansenliga proportioner. Klimatet är jämförelsevis
mildt och jämnt; medeltemperaturen för den kallaste
årstiden (jan.–mars) är + 4° C., för den varmaste
(juli–sept.) 12°, årstemperaturen nära + 8°. Ehuru
dimmor äro vanliga, är regnmängden ej synnerligen stor
(800–900 mm.). Jordmånen växlar på olika öar, men
består i allmänhet af mer eller mindre sandblandad
lera och är ovanligt bördig. Hafstång och märgel
finnas ymnigt för gödsling, och jordbruket skötes
nu lika rationellt som i de skotska lågländerna. Den
odlade jorden upptar ej fullt hälften af hela arealen;
hufvudsädet är hafre och korn. Hufvudvikten lägges på
ladugårdsskötsel; korthorn och kullig angus äro de
vanligaste kreatursraserna, fåren äro mest cheviot
och cheviot-leicester. Mycket hästar – starka och
småväxta, ehuru större än Shetlands ponnyer – hållas,
hufvudsakligen för jordbrukets behof. Träd växa endast
på skyddade ställen, men mossfynd visa, att öarna
förr haft skog. Öarna äro rika på sjöfågel; äggen
användas till föda, och fjädern bildar en viktig
handelsartikel. Fisket sysselsätter öfver 2,000
pers. Någon egentlig industri finnes ej; sandsten
brytes på flera öar, och brännvinstillverkning idkas
på Pomona. Befolkningens antal uppgick 1901 till
28,699 pers. (16,235 på Pomona), af hvilka 70 talade
både gaeliska och engelska, men ingen endast gaeliska,
och 1911 till 25,896 pers. De ursprunglige invånarna
voro pikter, efter hvilka åtskilliga byggnadsminnen,
såsom jordkulor och borgar, finnas kvar, men gingo
under loppet af medeltiden upp i en inflyttad norsk
befolkning. Det norska språket talades allmänt till
1500-talet och på en trakt af Pomona ända till slutet
af 1600-talet. De nuv. jordegarna äro hufvudsakligen
af skotsk härkomst och befolkningen i allmänhet en
blandad ras af skandinavisk och skotsk härkomst, öarna
bilda tillsammans med Shetlandsöarna och Caithness ett
grefskap ("sheriffdom"), med gemensam sheriff, som har
en ställföreträdare i Kirkwall, på Pomona, ögruppens
enda stad. – O. (lat. Orcades, fno. Orkneyjar)
omnämnas af forntidens geografer (Plinius,
Ptolemaios och Mela), men om deras befolkning kände
man ingenting förrän vid medeltidens början, då
kristendomen på 500-talet predikades af Columba och
hans följeslagare. Vid slutet af 700-talet började
O. såväl som Shetlandsöarna besökas af skandinaviska
vikingar, som därifrån företogo härjningståg till
Skottlands och Englands kuster. I slutet af 800-talet
eröfrades båda ögrupperna af norske konungen Harald
Hårfager och styrdes under större delen af 900-talet
af själfständiga norska jarlar. Magnus Barfot (1093–1103)
lade öarna under norska kronan, som de tillhörde
till 1468, då de genom Kristian I:s dotter Margaretas
giftermål med skotske konungen Jakob III kommo till
Skottland (se Margareta, drottningar af Skottland
4). – Titeln jarl af O. innehades af bl. a. den
svenske stormannen Erengisle Sunesson (se Bååt 2).
(J. F. N.)
Orknöingarnas saga. Se Jarlasagor.
Orkusdälden, träsksjö. Se Acherusia.
Orlamünde [årla-], småstad i hertigdömet
Sachsen-Altenburg, vid Saale. 1,650 inv. (1905).
Staden hade under medeltiden egna
grefvar, med stora besittningar, särskildt i Thüringen
och Franken. Den äldre linjen utslocknade med Otto
(1067), hvarefter besittningarna 1112 öfvergingo
till hans dotterson grefve Siegfried af Ballenstedt
och 1140 till dennes brorson Albrekt Björnen, hvars
efterkommande delade sig i flera linjer. Bland
grefvarna af O. märkas Siegfried III (1176–1206),
Albrekt Björnens sonson, som var gift med Valdemar
I:s i Danmark äldsta dotter, Sofia, samt deras son
Albert, grefve af O. (se denne). 1344 sålde grefve
Henrik IV O. till Meissen, och det öfvergick sedan
till huset Wettin (Ernestinska linjen).
En grefve Otto (på 1200-talet) var enligt sagan gift
med den som barnamörderska beryktade Agnes af Meran
(se Hvita frun).
(J. F. N.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
