Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Objektiva grunder ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
att betrygga eganderätten äro, särskildt hvad
angår statsobligationer, vissa anordningar
vidtagna. Svenska statsobligationer kunna numera
inregistreras i statsskuldboken på egarens namn,
hvarvid antingen endast obligationsarken eller
både obligations- och kupongarken mot certifikat
deponeras i Riksgäldskontoret. – Antingen
återbetalningsskyldighet är föreskrifven eller icke
och oberoende af den fastställda återbetalningstiden,
plägar låntagaren förbehålla sig rätt att efter viss
tids förlopp uppsäga hela lånet eller återstoden
däraf till återbetalning. Obligationsinnehafvaren
eger däremot i regel icke någon uppsägningsrätt.
Önskar han komma i besittning af sitt kapital, innan
obligationen blifvit utlottad eller uppsagd till
betalning, har han ingen annan utväg än att sälja
obligationen till tredje man. Försäljning sker genom
mäklare eller annan förmedlare, under hand eller på
börsen, där obligationer äro föremål för handel och
notering. Den noterade kursen rättar sig efter den
säkerhet obligationerna erbjuda, efter tillgång och
efterfrågan för tillfället samt efter förhållandena på
penningmarknaden m. m.
V. Moll.
Obligationsrätt, jur., den del af civilrätten,
som behandlar fordringarna eller fordringsrätterna
(se Fordran). Hithörande lagregler ingå vanligen
i de moderna civillagböckerna; Schweiz har dock
en särskild förbundslag för obligationsrätten
(1881). Den svenska obligationsrätten regleras
väsentligen af handelsbalken (se d. o.) och dithörande
författningai. Om det pågående lagstiftningsarbetet
på obligationsrättens område se O b l i g
a-tionsrättskommittén. Jfr Förmögenhetsrätt.
C. G. Bj.
Obligationsrättskommittén benämnes den kommitté,
som 7 juni 1901 tillsattes för att utarbeta förslag
till förändrad lagstiftning om köp och byte af
lös egendom äfvensom de allmänna grundsatserna
om afslutande af aftal och som sedermera erhållit
uppdrag att till behandling upptaga jämväl åtskilliga
andra till obligationsrätten hörande ämnen. Arbetet
har bedrifvits under samverkan med för motsvarande
ändamål tillsatta danska och norska kommittéer och
hittills resulterat i en för de tre skandinaviska
länderna gemensam lagstiftning beträffande köp
och byte af lös egendom, i hvilket ämne lagar
utfärdades i Sverige 1905, i Danmark 1906 och i
Norge 1907. Samarbetet återupptogs på initiativ
från svensk sida 1910, och kommittéerna ha i början
af 1913 aflämnat förslag till lag om kommission,
handelsagentur och handelsresande. F n. (dec. 1913)
äro frågorna om lagstiftning beträffande ingående
af aftal m. m. och om af-betalningsköp föremål för
behandling. T. A.
Obligationsstatut. Se Internationell privaträtt,
sp. 793.
Obligatorisk (se O bli ge ra), som eger förbindande
kraft; ovillkorligt föreskrifven, som man icke får
undandraga sig; tvångs-, icke valfri (om skolgång
och skolämnen); ensamt laggild. Motsats: fakultativ.
Obligatorisk rätt, jur. Se Fordran.
Obligatorisk skolgång. Se Folkskola, sp. 779, 781.
Obligatoriskt feriearbete. Se Feriearbete.
Obligera [åblijera, af lat. obligäre, eg. binda],
förbinda, förplikta; bevisa tjänst eller vänlighet;
göra förbunden, sätta i tacksamhetsskuld. - O b Ii
ger a d [-jérad], förbunden. - O b l i-g e a n t
[-ja^t], förbindlig, tjänstvillig. - O b l i-geance
[-ja^s; franskt uttal -ja’s], tjänstvillighet;
artighetstjänst.
Obligo [årbligå; eg. obbligo~\, it., hand., ansvar,
förbindelse. Ordet användes i synnerhet i uttrycket
utan obligo, särskildt vid växelöfverlåteiser. En
växelöfverlåtare kan nämligen genom att vid
sitt endossement foga orden "utan cbligo"
eller ett däremot svarande uttryck fritaga sig
från det ansvar för växelns godkännande och
betalning, hvari han annars enligt växelrätt
skulle häfta till senare inne-hafvare af växeln.
B. H. D.*
Obllk (af lat. obllquus, sned, indirekt). 1. Gramm.,
benämning på hvar och en af deklina-tionens kasus med
undantag af nominativen och vokativen, som kallas
(på lat.) casus recti. Benämningen har utgått från
den föreställningen, att nominativen var liksom ett
i marken lodrätt stående stift (casus rectus], genom
hvars nedböjande (de-clinätio] de öfriga kasus (casus
oUiqui) uppstodo. - Med oblikt tal (oblik 1. indirekt
a n f ö r i n g eller framställning), lat. oratio
obliqua 1. indirecta, menar man det sätt att
framställa en persons tanke eller yttrande, att man
ej anför hans egna ord, utan endast i berättelseform
innehållet af dem. Den, hvars framställning refereras,
uttryckes med 3:e personen, och hela den följande
framställningen är (i synnerhet i de gamla språken)
grammatiskt underordnad ett verb, som betyder "säga"
o. d. Motsatsen härtill kallas direkt anföring
(oratio recta; se Direkt anföring). - 2. Krigsv., vid
svenska kavalleriet benämning på hvarje rörelse eller
formering, vid hvars utförande afdelningarna utsvänga
i 45 graders vinkel mot den förra fronten. Sålunda
talar man om linje eller kolonn med oblikt svängda
skvadro-ner eller troppar samt om oblik uppmarsch från
en kolonn. Den sistnämnda tillgår på det sättet, att
den främsta afdelningen utför en 45 graders svängning
åt den sida, ditåt uppmarschen skall ske, hvaremot
öfriga afdelningar undan för undan svänga lika
mycket åt motsatt sida och därefter genom 90 graders
svängning gå upp på föregående afdelnings yttre
flygel. Ordet utbytes numera mot half af svängning
eller halft afsvängda. 1. K. F. J. 2. C. O. N.
Oblikvitet, astron. Ekliptikans oblikvi-t
e t, detsamma som ekliptikans lutning,
d. v. s. lutningsvinkeln mellan ekliptikans och
ekvatorns plan. Denna vinkel är f. n. något öfver 23°
27’, och den är på grund af planeternas störande
inverkan på jordens rörelse underkastad vissa
långsamma förändringar. Se E k l i p t i k a. B-d.
Obliquus [-kvus]. Se Oblik 1.
Obliteratiön (af lat. oUiteräre, utplåna), med.,
utplånande af en kanal (t. ex. i ett blodkärl)
eller en håla (t. ex. hjärtsäcken) genom väggarnas
sam-manväxning.
Oblokutiön 1. Oblo^uium, lat., invändning, motsägelse.
Oblomov [ablåmåf], roman af I. A. G o n t j a-rov (se
denne). - O b l o m o’v s j t j i n a. Se Gontjarov.
Obloquium [-k/kvium], lat. Se Oblokutiön.
Oboe [å’båe; fordom h o b o e, h o b o’j a, af
fr. hautbois, "högt trä", i motsats till fagotten,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
