Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nordström. 1. Johan Jakob N.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bevaras i handskrift å universitetets bibliotek
i Helsingfors.) Tillika fortsatte han sina
studier inom den germanska och äldre svenska
rättsförfattningens historia, hvilkas resultat
framträdde i hans hufvudverk: Bidrag till den svenska
samhällsförfattningens historia; efter de äldre
lagarne till sednare hälften af sjuttonde seklet
(2 afd. 1839-40). Arbetet vann såväl i Sverige
som i Finland lifligt bifall för framställningens
skärpa, klarhet och objektivitet. N:s mångsidiga
kunskaper blefvo dessutom tagna i anspråk för
offentliga uppdrag. 1841-42 var han medlem i en
skogslagskommitté, hvars 1842 utgifna "Förslag till ny
skogsordning" han till väsentlig del utarbetade. Som
medlem (sedan 1843) af den för kyrkoordningens
revision och förbättring tillsatta kommittén utgaf
han 1845 "Förslag till kyrkolag för storfurstendömet
Finland jämte motiver och betänkanden", hvilket
dock icke vann gällande kraft. Emellertid vaknade
hos N. tanken att öfverflytta till Sverige. I det
akademiska konsistoriet var han utsatt för ständiga
obehag till följd af sin fasthet i vidhållandet af lag
och rätt och sin seghet i att förfäkta den mening han
en gång uttalat. Myndigheternas däraf framkallade
agg gaf sig uttryck i hvarjehanda småaktiga
kränkningar. Äfven bristen på arkivaliskt källmaterial
för fullföljande af de rättshistoriska studierna var
för honom en anledning att lämna Helsingfors. Svenska
Riksarkivets åldrige chef, Hans Järta, föreslog i
sept. 1844 N. till sin efterträdare och satte detta
förslag i samband med en tilltänkt reorganisation af
Riksarkivet. Knappt hade dock N. i juni 1845 anhållit
om afsked från professuren i Helsingfors, innan han
ångrade det steg han tagit och ville återtaga sin
afskedsansökan, om blott vederbörande i Helsingfors
och Petersburg gjorde honom något lämpligt anbud;
men detta uteblef. 28 jan. 1846 erhöll han afsked
från professuren, och 19 juni s. å. utnämndes han
till svensk riksarkivarie. Några dagar därefter
erhöll N. kungl. priset af Svenska akad. (för
"Bidrag till den sv. samhällsförfattningens hist."),
och 6 aug. 1849 valdes han nästan enhälligt till
Franzéns efterträdare i akademien, men förklarade
sig icke kunna antaga kallelsen. N:s afsikt att
i Stockholm genom arkivstudier komplettera sina
rättshistoriska forskningar blef endast i ringa mån
förverkligad, dels emedan arkivforskningen för honom
var ett nytt fält, där han icke rörde sig med full
säkerhet, dels äfven emedan hans tid omedelbart blef
tagen i anspråk för flera arbetsdryga offentliga
uppdrag. Han var sedan 1847 sekreterare i kommittén
för revision af universitetens statuter, sedan 1848
kanslerssekreterare för universitetet i Lund och sedan
1849 jämväl för universitetet i Uppsala. Hans 1852
utgifna "Underdåniga förslag och betänkanden angående
nya statuter för universiteterna och embetsexamina
afgifna till K. M:t 1851" lågo till grund för
universitetsstatuterna af s. å. Vid riksdagarna
1847-48 och 1850-51 antogs han till sekreterare i
konstitutionsutskottet, och 1848 blef han en af rikets
ständers kommitterade till tryckfrihetens vård. I
samband med den praktiska riktning hans verksamhet
alltmera erhöll stod arbetet Afhandlingar hörande
till läran om crediten. I. Credit- och bankväsendet
(1853). I den brännande slesvig-
holsteinska tvisten uttalade han sig 1847 i ett
föredrag benämndt "Historisk öfversigt af den
schleswig-holsteinska frågan" (tr. i "Post-
och Inrikes tidn." 1848 och 1863). Ett lärdare
arbete var hans 1849 hållna inträdesföredrag
i Vitt. hist. o. ant. akad., Bidrag till
penningeväsendets historia i Sverige intill konung
Gustaf I:s tid (1850). Genom kunskaper och erfarenhet
var N. mera än de fleste kallad att som riksdagsman
deltaga i det politiska lifvet, men likväl sökte han
i det längsta undandraga sig representantkallet. Då
Vet. akad., som 1847 kallat honom till medlem, 1853
valde honom till sitt riksdagsombud, afsade han sig
uppdraget; men hans anhållan om befrielse afslogs,
och från nämnda år var han akademiens representant i
prästeståndet vid alla riksdagar t. o. m. 1863. Hans
inflytande var från början betydande och steg
oaflåtligt, så att han slutligen nära nog behärskade
ståndet. Utgående från en historisk uppfattning
af samhällslifvet, såg han de flesta frågor från
konservativ synpunkt. Han var icke som statsman en
initiativets man, men bidrog som utskottsmedlem,
i synnerhet i lag- och bankoutskotten, samt genom
sitt lifliga ingripande i debatten verksamt till
utredningen af de föreliggande spörsmålen. Fortfarande
var han äfven använd i flera kommittéer, bland hvilka
må nämnas den "stora finanskommittén", hvars 1863
utgifna "Underdånigt betänkande angående Sveriges
ekonomiska och finansiella utveckling under åren
1834-60" till hufvudsaklig del flutit ur hans penna. I
den s. k. "norska frågan" var han afgjordt svenskt
sinnad, men föga lycklig i sin argumentering, och i
representationsreformfrågan bekämpade han lifligt De
Geers reformförslag. 1865 utgaf han en broschyr, Bref
om det från år 1863 hvilande förslag till ombildning
af svenska representationen af Thomas Frisk, hvari han
bl. a. varnade för den öfvervikt bondelementet komme
att erhålla i den föreslagna representationen. Man
lyckades utesluta honom från prästeståndet vid
1865 års riksdag; om han varit närvarande, hade
prästeståndet möjligen icke i reformfrågan gett vika
för opinionens påtryckning. Fr. o. m. 1867 till
sin död var N. led. af riksdagens Första kammare,
där han alltjämt verkade som en af de konservativa
intressenas främsta banerförare. 1868 och 1873 var han
lekmannaombud för Stockholms stad i kyrkomötet. Så
verksamt N. än deltog i det svenska samhällslifvet,
var han dock fortfarande med varm kärlek fäst vid
hemlandet, hvars utveckling han följde med spänd
uppmärksamhet. Under Krimkriget (1853-56) höjde
han sin röst till skyddande af finsk privategendom
för fientlig plundring. Då efter krigets slut ett
friskare politiskt lif vaknade i Finland, väcktes
fråga om hans återkallande. Plats erbjöds honom 1858
som biträdande finanschef i kejs. senaten och 1862 som
ecklesiastikchef eller prokurator, men N. vägrade,
ehuru "med vemod", emedan han icke ansåg sig kunna
rycka sig lös från förbindelserna i Sverige. Dock
medverkade han till det nyvaknade konstitutionella
lifvet i Finland genom meddelade råd och skriftliga
betänkanden, bl. a. en 1862 till prokuratorn insänd
Promemoria rörande åtskilliga till det svenska
riksdagsväsendet före 1809 hörande omständigheter
och ett 1863 författadt Förslag till landtdagsordning
för storfurstendömet Finland.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
