Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 19. Mykenai - Norrpada / 1245-1246 (1913) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nordenbjelke, Lars - Nordencrantz, Anders

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

under morbroderns styrelse, befattning med
byggandet i Karlskrona af de många nya fartyg, med
hvilka svenska sjökrigsmakten förstärktes. 1790
blef han ord. öfverskeppsbyggmästare vid Arméns
flotta i Stockholm, erhöll 1793, vid införandet
af den militäriska organisationen af Flottornas
konstruktionskår, öfverstelöjtnants karaktär och
utnämndes 1805 till öfverste. 1809 adlades han
med namnet N. Han invaldes 1810 i Vet. akad. och
var äfven led. af Krigsvet. akad. samt Målar- och
bildhuggarakad.


Nordencrantz, Anders, nationalekonomisk och politisk
författare, ämbetsman, f. 5 jan. 1697 i Brunflo
socken, Jämtland, d. 19 juli 1772 i Stockholm,
sysselsatte sig i sina yngre år med handel samt
reste i Norge och England, hvarest han äfven
studerade ekonomi och mekanik, så att han vid
sin återkomst, 1724, kunde uppträda som mekanisk
konstruktör. Vid 1727 års riksdag var han ombud för
Sundsvalls stad och lyckades snart vinna en viss
betydenhet inom borgarståndet. Under samma tid var
han sysselsatt med ett stort ekonomiskt arbete,
Arcana oeconomiæ et comercii, som utkom 1730 och
är vår litteraturs första större statsekonomiska
verk. Liksom hans öfriga arbeten lider det af
oreda, grumlighet och pedanteri samt innehåller
hufvudsakligen en mängd råd och anvisningar att göra
samhället rikt och mäktigt. Stödd väsentligen på de
engelske skriftställarna Davenant, Temple och Child,
förfäktar han en moderat merkantilism och framhåller
England och särskildt Holland som ett föredöme. Han
förkastar skråväsendet och påyrkar religiös tolerans,
men gör f. ö. gällande nödvändigheten af statens
ingripande i alla ekonomiska förhållanden, särskildt
för uppmuntran af industri och handel. Arbetet väckte
stort uppseende, och dess förf. gällde från denna
tid som en auktoritet i hithörande ämnen. 1731 blef
han på borgarståndets begäran konsul i Lissabon,
men återvände 1736 till Sverige, hvarest han 1737
genom gifte erhöll en betydlig förmögenhet. 1743
adlades han med namnet N. (han hette förut
Bachmanson). Vid 1743 års riksdag inlämnade han
till sekreta utskottet ett förslag om vissa åtgärder
till järnhandelns upphjälpande, hvilket föranledde
utskottet att ingå till regeringen med en anmodan i
detta syfte. Till följd däraf upprättades vid 1747
års riksdag Järnkontoret. S. å. utnämndes N. till
kommerseråd, från hvilket ämbete han tog afsked
1762. Ämbetsgöromål hindrade honom dock icke från
att med outtröttlig flit egna sig åt det politiska
skriftställeriet. Från midten af 1750-talet ända
till sin död utgaf N. en oafbruten följd af digra
arbeten. I denna senare produktion visar han sig i
stigande grad påverkad af de nya näringsfrihets- och
andra frihetsidéer, som då började vinna insteg, och
därjämte som en oblidkelig fiende till hattpartiet,
till hvilket han förut på 1730-talet, ehuru med
föga grund, räknats. I en 1756 utgifven skrift,
Påminnelser vid manufakturkommissarien E. Salanders
så kallade Genväg till slöjder, riktade han
sig emot det bestående näringstvånget och mot
exklusiva privilegier. I några andra arbeten,
som s. å. sågo dagen, angrep han oförskräckt
statsförfattningen samt ämbetsmännens makt
vid och genom riksdagarna. Broschyrerna väckte
stor uppmärksamhet och förbittring hos vänner af
hattpartiets system och framkallade ett genmäle,
hvilket N. besvarade på ett ännu skarpare sätt. En
1756 till tryckning lämnad skrift, Oförgripeliga
Tankar om Frihet i bruk af Förnuft, Pennor och Tryck
etc., däri N. yrkade på tryckfrihet, blef i sista
stunden uppspårad af Kanslikollegium, hvarefter
hela upplagan sekvestrerades. Till riksdagen 1760-62
förberedde han sig med en ny stridsskrift, Vördsam
föreställning till Riksens ständer
1760 (690 sid.). Denna innehöll en ytterligt
skarp kritik af hvarjehanda politiska och
ekonomiska förhållanden och fick enligt rådets
beslut icke utlämnas till allmänheten, förrän
ständerna pröfvat dess innehåll, som ansågs
"anstötligt, om icke tillika förgripligt".
Strax därefter anmälde N. för riksrådet K. F.
Scheffer, att han visste ofelbara hjälpmedel
mot den stora förvirringen i penningväsendet
och att han mot ansenlig belöning ville
meddela dem. Rådet bjöd honom 100,000
dal. s. m.; men N. fordrade dessutom, att K.
M:t skulle genomläsa hans digra arbete
i ämnet hvilket rådet lofvade göra,
ehuru det sedan afstod från företaget. Vid
riksdagen 1760 spelade N. en viktig roll.
Hans "Vördsamma föreställning", som väckt rådets
förbittring, mottogs välvilligt af ständerna och
utdelades bland riksdagsmännen. En tid senare
meddelade han, att han utarbetat ett vidlyftigt verk
rörande orsakerna till oredan i penningväsendet och
botemedlen därför, hvilket han ville meddela
för ett af honom själf utsedt riksdagsutskott.
Ständerna biföllo hans begäran, och han fick utse
48 ledamöter ur de tre högre stånden, som
genomgingo hans arbete, den s. k. Nordencrantzska
växelberedningen. Han sökte uppvisa, att
det onda hufvudsakligen hade sin orsak i svekfulla
anläggningar af exportörerna, bankens låntagare
och bankofullmäktige. Han yrkade, att alla
banklån på utförselvaror och bruksegendomar
måtte förbjudas, ombyte af bankofullmäktige m. m.
Beredningen framlade visserligen för ständerna i mars
1761 ett sammandrag af N:s upplysningar och förslag,
men de ledde icke till någon påföljd, och
beredningen, som råkat i kompetenstvister med
ett annat riksdagsutskott, upphörde snart af sig
själf. Senare under riksdagens lopp föranstaltades
mot N. en politisk anklagelse för den skrift, som han
vid riksdagens början inlämnat och som då blifvit
så väl mottagen. En deputation nedsattes att döma
honom, men hela frågan fick snart förfalla. Mot
slutet af riksdagen steg hans inflytande igen, hans
förslag till kursens sänkande godkändes af adeln.
Hans arbete om tryckfriheten, som 1756 tagits
i beslag, fick nu utkomma. Strax före 1765-66 års
riksdag utgaf han en ny, med de svåraste beskyllningar
mot hattarna späckad bok Svea rikes finansverk.
Denna trycktes i Hamburg för att

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>